Den gemensamma ledningen för de palestinska motståndsgrupperna:
(1-2)
”I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike
: ’Det är tillåtet för dem som bekämpas, eftersom de har blivit orättvist behandlade, och sannerligen är Allah mäktig att ge dem seger.’
Uttalande utfärdat av:
...:::Den gemensamma ledningen för de palestinska motståndsgrupperna:::...
Ett år sedan Al-Aqsa-stormen... Motståndet står enat och kommer att segra

, kära medlemmar av vårt storslagna palestinska folk... Kära massor inom vår arabiska och islamiska nation:
Ett år har gått sedan slaget om Al-Aqsa-floden inleddes, vars gnista tändes i Gaza den 7 oktober och vars verkningar sträckte sig till alla delar av jorden. Folken i den fria världen reste sig, var och en motstånd med de medel de hade till sitt förfogande; vissa stödde vårt folks motstånd med vapen och strid, andra genom protester, folkmassdemonstrationer och politiskt stöd – och detta var det svagaste uttrycket för tro.
Den 7 oktober och det som följde var en avgörande händelse i vårt folks och vår nations kamp och kommer att gå till historien som en stor vändpunkt som skadade den ockuperande entitetens anseende och en gång för alla kullkastade den avskräckningsteori som den försökt påtvinga sedan sin grundande, och öppnade dörren för nationens fria motståndare att förena sig med Palestinas motståndare och kämpar som ett steg på vägen mot Palestinas befrielse genom de fria människornas insatser.
Ockupationsmakten och dess arroganta ledning har blivit galna av chocken från Al-Aqsa-stormfloden, Hur kan den som har rätten, med sina blygsamma resurser och som i åratal varit instängd på en liten yta utan några förutsättningar för motstånd, tvinga en tungt beväpnad ockupationsmakt i knä och krossa Gazastridskåren, som ansågs vara den starkaste, mest erfarna och mest beredda enheten i fiendens armé? Detta överraskande slag utgjorde en chock för ockupationsledningen, säkerhetsapparaten, underrättelsetjänsten och armén, och fienden har fortfarande mycket kvar att se av viktiga strategiska konsekvenser och effekter i konflikten med ockupationen, som de kommande dagarna, månaderna och åren kommer att föra med sig, om Gud vill.
Vårt folks vrede och vårt motstånd nådde sin höjdpunkt den 7 oktober i år i samband med den eskalerande aggressionen mot Al-Aqsa, de allt snabbare åtgärderna för att vanhelga och kränka den samt dela upp den i tid och rum, och de oöverträffade åtgärderna som banar väg för dess rivning och uppförandet av den påstådda templet, utan att världen lyfter ett finger. När det gäller fångarna i ockupationsfängelserna har brotten mot dem nått en outhärdlig nivå under den fascistiske extremisten Ben-Gvir, och Gaza som kvävs av blockaden och som man vill ska dö en långsam död, och Västbanken där åtgärderna för att införliva den i ockupationsstaten accelererar och bosättningarna slukar den, av dessa och många andra skäl har vårt folks motstånd exploderat mot dess plågoandar, och vårt folk har bekämpat ockupanterna med näbbar och klor och med allt det har, trots vetskapen om att priset för frihet och befrielse är högt.
Enheten bland stridande på slagfältet under ett helt år av strider och heroisk kamp för att avvärja angreppen och gå i närstrid med ockupationens fordon utgjorde en storslagen syn, och utgjorde en ytterligare styrka för alla motståndskrafter som stöttade och kompletterade varandra med information, utrustning och män, och som kämpade sida vid sida och tillfogade fienden svåra förluster i form av soldater och fordon samt lurade dess styrkor i välplanerade bakhåll som förberetts i varje gata, kvarter och gränd, och förmedlade ett budskap till fienden om att hela vårt folk och alla våra fraktioner anammar motståndet som ett val – vilket är det oundvikliga ödet för folk som lever under ockupation och deras heliga rättighet. Dessa motståndare är nämligen söner och döttrar till vårt storslagna folk, våra givmilda familjer, våra ståndaktiga klaner och våra orubbliga städer och byar, och vore det inte för att vårt folk omfamnar sina motståndare och hjältar, och vore det inte för vårt folks ståndaktighet inför ockupationens oöverträffade aggression och dess fullständiga utrotningspolitik samt deras vägran att acceptera planerna på fördrivning från Gazaremsan, skulle motståndarna inte ha kunnat stå emot ockupationens mäktiga krigsmaskin, Eftersom fienden, inför sitt misslyckande på slagfältet och sin oförmåga att uppnå något av krigets mål, inte hade något annat val än att föra ett utrotningskrig mot civila och oskyldiga – vilket resulterade i tiotusentals martyrer och sårade, förstörde sten och träd samt landmärken och riktade in sig på skyddsrum och sjukvårdsanläggningar utan hänsyn till några heliga gränser – i hopp om att krossa vårt folk eller få det att vända ryggen åt motståndet. Men tvärtemot vad ockupationsmakten önskade såg vi vårt folk tävla om att ansluta sig till stridande både före och under kriget för att delta i denna heliga kamp.
Vår tappra Västbanken dröjde inte med att ansluta sig till denna stormvåg som skakade ockupationens grundvalar; dess modiga krigare reste sig mot ockupationsarmén, dess militära posteringar och bosättarhordar, och genomförde hjältemodiga operationer på Västbanken och i det ockuperade området, och de etablerade fasta fästen i ett antal palestinska städer och läger, där motståndsrörelsernas insatser från alla fraktioner förenades. De utvecklade sina resurser och stod emot ockupationsstyrkorna som försökte utrota dem och straffa dem för deras motstånd, och de tillfogade dem svåra förluster. De förbereder sig fortfarande för mer, och det som kommer är ännu större tack vare Västbankens hjältar och motståndare med Guds hjälp.