Med anledning av den sjätte årsdagen av hajj Qasem Soleimanis och hans kamraters martyrdöd hölls den 6 januari 2026 i Beirut ett välbesökt politiskt möte på initiativ av arbetskommittéerna i flyktinglägren i Libanon och forskningscentret för palestinska och strategiska studier, under rubriken: (Den internationalistiske revolutionären Qasem Soleimani: liv och gärning i skuggan av regionala och internationella omvälvningar)

 I närvaro av representanter för de främsta palestinska fraktionerna och libanesiska partierna, den tillförordnade ambassadören för Islamiska republiken Iran i Libanon samt en stor skara politiska, intellektuella och akademiska personligheter. Den palestinske författaren och journalisten Hamza al-Bashtawi presenterade talarna.

Motståndet som en tidig tolkning av det sionistisk-imperialistiska projektets struktur, med Palestina och Jerusalem i dess centrum – Hajj Qassem Soleimani var den exceptionella ledaren som inte väntade på att händelserna skulle inträffa innan han agerade, från att befinna sig bakom fienden överallt till att stå inför fienden på alla fronter. Därför var han en gränsöverskridande krigare som kände av orättvisan var den än fanns, och han var proaktiv i konfrontationen genom att förutse vad som skulle komma från de sionistisk-imperialistiska projekten innan de tog form, och han insåg att Palestina, med Jerusalem som centrum, är konfliktens kärna i regionen, och att fiendens ständiga mål är att, om möjligt, utesluta palestinierna ur historien, politiken, rättvisan och existensen. Utifrån detta blir minnet av hans erfarenhet ett påminnande om betydelsen, nyttan och innebörden av motståndet som en handling präglad av medvetenhet och insikt, inte bara en reaktion.

Vi möts idag vid ett avgörande ögonblick i den palestinska frågans historia, ett ögonblick då ett nytt amerikanskt projekt för Gaza återigen läggs fram, inte som en oskiljaktig del av det palestinska hemlandet, utan som en särskild enhet som förvaltas under direkt utländsk förvaltning. Detta projekt syftar inte till att avsluta kriget, utan till att fullborda det politiskt, genom att ta bort Palestina från den regionala och internationella ekvationen och omvandla det från en nationell befrielsekamp till en säkerhets- och hjälpfråga som går att hantera och begränsa. Det är en ny bild av kontrollen över regionen, mjukare till formen men farligare i sin kärna, Att ta bort Gaza från ekvationen och sedan ta bort Palestina från ekvationen – detta är inte internationell förvaltning, utan amerikansk.

Motståndsrörelsens
vision är att bilda en tillfällig, professionell nationell förvaltningskommitté i Gaza bestående av oberoende personligheter från Gazaremsan, för att helt och hållet förvalta den palestinska övergångsfasen, långt ifrån förmyndarskapsprojekt eller alternativa arrangemang. Därför avvisar vi varje form av internationellt förmyndarskap som legitimerar ockupationen eller påtvingas Gaza eller Västbanken. Den ska samordna sitt arbete med de nationella institutionerna och den palestinska ledningen. Alla uppmanas att formulera ett nationellt budskap för att motverka den ”israeliska” tolkningen av resolution 2803. Exempel på detta är att behålla den gula linjen som en bestående skiljelinje mellan den östra och västra delen av Gazaremsan, samt att tala om den ”gröna zonen” som fortfarande står under ockupation.Man ska kräva att en eventuell internationell styrka bestående av arabiska och islamiska stater endast ska stationeras längs kontaktlinjerna, medan den palestinska polisen sköter säkerhetsfrågorna inne i städerna. Man ska betona att motståndsrörelsens vapen är en politisk fråga som ska lösas genom nationell enighet, och inte en del av ockupationens villkor eller garantier.

Att koppla Gazaprojekten till normaliseringsprocessen, annekteringen och upplösningen av den palestinska geografin inom ramen för den israeliska säkerheten – denna väg är inte isolerad från konflikten, utan utgör en direkt förlängning av normaliseringsvågen, bosättningsoffensiven mot Jerusalem, annekteringen av Golanhöjderna, utvidgningen av den israeliska staten samt försöken att annektera Västbanken och avveckla flyktinglägren där, inom ramen för en plan att avgöra konflikten i regionen och utforma området efter israeliska säkerhetsbehov. Det är en uppgörelse utan stat, en fred utan suveränitet och en ockupation utan begränsningar, inom ramen för ett regionalt projekt som leds av en supermakt och där underordnade regimer kretsar i dess omloppsbana, under olika benämningar: från ”Abrahamsalliansen” till ”det nya Mellanöstern”.

Imperialismen har slitet av alla sina masker från sitt fula ansikte, och Trumps doktrin om gangsterimperialism har trätt fram, vilken ersätter nyliberalismen och globaliseringen som den amerikanska metoden att styra världen – från Venezuela, Kuba, Iran, Jemen och Libanon. När bödeln klär sig i härskarens roll och offret uppmanas att erkänna sin bödels legitimitet – det är Trumps doktrin för att återuppliva imperialismen och hejda dess tillbakagång. När den amerikanska imperialismen inte längre kan underkuva med mjuk makt är den utmattad och har sträckt sig längre än den orkar. Den försöker sträcka ut sina armar mot Iran och Venezuela, samtidigt som den fortfarande sitter fast i Ukraina, det ockuperade Palestina och Libanon, och sträcker sig, genom sina ombud, in i Afrika och Asien. Varje seger över imperialismen är en seger på alla fronter.
 Vi påminner om att Ghassan Kanafani skrev 1972: ”Imperialismen har kastat sin kropp över världen: huvudet i Östasien, hjärtat i Mellanöstern och artärerna sträcker sig till Afrika och Latinamerika. Varhelst man slår mot den skadar man den och tjänar den världsliga revolutionen.”

Motstånd och enighet som en historisk nödvändighet i kampen mot projektet för utestängning och utrotning. Därför blir motståndet en historisk nödvändighet, inte ett politiskt val, genom en enad hållning som förkastar den amerikanska överhögheten över regionen och världen. Och Palestina förblir den centrala knutpunkten i denna konflikt, eftersom det avslöjar projektets väsen: ett utrotningskrig som inte riktar sig mot en fraktion eller ett politiskt program, utan mot den palestinska människan själv.
Det blod som spills bär inte någon fraktionsetikett; det blir måltavla just för att det är palestinskt. Endast en enad nationell retorik, en samlande vision och enighet som en strategisk nödvändighet. Palestina kan inte uteslutas ur ekvationen, eftersom det är själva ekvationen, och den som satsar på att utesluta det satsar på en illusion. Vår plikt i dag är att bryta det omfattande utestängningsprojektet, för att hedra martyrernas blod, bevara meningen och skydda framtiden och friheten för nationens folk, som endast kan skrivas med Palestina. Om vårt val står mellan fullständig underkastelse och fullständigt motstånd, står vi på det fullständiga motståndets sida.