Författare: Dr. Majid Abdullah … Från Gaza mitt i katastrofen till Qom i Iran

Början:

Medan vi i Gaza utsattes för ett barbariskt angrepp, genomsyrat av talmudiskt hat och nazistiskt beteende, och varje ögonblick väntade på att de tunga, förstörande och brännande bomberna skulle överraska oss, följde vi med djup smärta den sionistisk-amerikanska aggressionen mot ett muslimskt land, som stod vid vår sida som en stödjare och försvarare av våra rättigheter i kampen mot den sionistiska orättvisan och den amerikanska arrogansen, där de raserade byggnader, dödade människor och förstörde resurser. Medan vi tog emot nyheterna om att forskare, militära ledare och politiker var måltavlor, fångas mitt öra av namnet på en av dessa stora män, vilket förvirrade mig och fick mig att fundera. Jag upprepade för mig själv: ”Kan det verkligen vara han?” Sedan bad jag Gud att det inte skulle vara han. Men bara några timmar senare avslöjades sanningen, och nyheten var lika tung som den roll han spelat i att stödja motståndsrörelsen under två decennier eller mer, Kanske undrar läsaren: Vem är egentligen denne man?

Det är mannen som jag lärde känna för tjugo år sedan, som ägnade sig själv och sin tid åt Guds sak och levde som en mujahid för Jerusalems och Palestinas skull. Jag vittnar om att han är en man av god karaktär och stark tro, som tänker djupt, planerar med eftertanke, bygger i tysthet och kämpar med beslutsamhet.

Den sionistiska fienden kunde inte undgå att lägga märke till honom och upphörde aldrig att förfölja honom, ty han är den man som stod stolt på bergen i södra Syrien och blickade mot Palestina med sina ögon och sin inre röst: ”Vi kommer, med Guds tillåtelse”, och sedan, utmanande på kusten vid Naqoura i Libanon, säger han: ”Vi ska krossa era drömmar, ni ockupanter och inkräktare.” Därefter vilar han i sin vaktpost, ibland i Damaskus, ibland i Beirut, med Jerusalem och Palestina som sitt enda bekymmer, tills han lyckades åstadkomma de underverk som har gjort hans minne odödligt efter hans bortgång. Därför stämmer poetens ord om honom: ”Var en man, om de kommer efter honom …” säger de: ”Han gick förbi, och detta är spåret han lämnade efter sig.”

Han är den man som den högste ledaren för den iranska revolutionen, martyren Sayyid Ali Khamenei, må Gud ha barmhärtighet med honom, älskade och gav honom en särskild plats i sitt hjärta. Han berömde honom och hans insatser i Palestinafrågan så länge att han inte ersatte honom utan behöll honom i hans befattning tills Gud utvalde honom till martyr.

Han är den man som förföljde fienden och jagade honom tills han, må Gud ha barmhärtighet med honom, nådde honom med sin stora barmhärtighet... Han är martyren – så betraktar vi honom, och vi tillskriver ingen mer än Gud – generalmajor Muhammad Sa’id Izdi (al-Hajj Ramadan) som blev martyr den 21 juni 2025 i sin hemstad Qom, till följd av ett brutalt israeliskt angrepp mot Iran mitt under kriget som inleddes den 13 juni 2025, för att sedan lämna denna värld med sin kropp, men förbli odödlig genom sina gärningar och sin kamp inom motståndsaxeln för Jerusalems och Palestinas skull.

Min bekantskap med honom – som beskrevs som ”mannen i skuggan” – inleddes i Damaskus omkring år 2005, då han fungerade som samordnare för motståndsrörelsens relationer. Vår relation och bekantskap varade i många år, och mitt sista möte med honom ägde rum i Haret Hreik i Beiruts södra förort år 2022. Det var inte lätt att nå honom, eftersom fienden betecknar honom som en ”farlig man”, och det var därför Hizbollahs plikt som värd att skydda honom. Den dagen träffade jag honom i sällskap med några bröder från Al-Qassam-brigaderna i Gaza för att diskutera vissa frågor som rör motståndsrörelsen, och jag blev ännu mer övertygad om det jag redan visste om honom: att han är en man av få ord men mycket handling, vars tunga aldrig slutar att prisa Gud, och i hans blickar syntes arbetsvilja och en passion för att åstadkomma något. Min uppmärksamhet fångades av en bild som hängde på salongens glasdörr framför matbordet, där han var tillsammans med dr al-Rantisi, må han vila i frid. Han berättade stolt för oss att den var tagen i Marj al-Zuhur, vilket bekräftade min övertygelse om hans uppriktighet och äkta tillhörighet till Palestina och dess folk. och jag insåg att hans besök hos de förvisade i Marj al-Zuhur var ett besök för att visa stöd och uppbackning, i hans eget namn och på uppdrag av Revolutionsgardet och Republiken Iran. Besöket avslutades med ett varmt mottagande och ett uppriktigt löfte om att stödja motståndsrörelsen och dess män med alla former av stöd, precis som vi har vant oss vid.

Hans insatser för att stödja och utveckla motståndsrörelsen samt hans roll i Al-Quds-axeln:

Hajj Ramadan ägnade sin tid åt att tjäna mujahidin på många olika områden och var en verklig partner i stödet och uppbackningen av den palestinska motståndsrörelsen med dess olika inriktningar, hans avtryck är till och med tydliga i utvecklingen av dess tillverknings- och tekniska kapacitet inom raketer och deras styrning samt drönare av alla slag. Det var han som samordnade och övervakade hundratals militärutbildningar inom ramen för att bygga upp och förbereda stridande för olika palestinska fraktioner, och det var han som ägnade sig åt att etablera ett motståndsprojekt i södra Libanon, och Al-Radwan-styrkan var resultatet av hans beslutsamhet att gå vidare med den faktiska och kvantitativa uppbyggnaden av motståndsstyrkorna, för att de skulle vara fullt beredda att agera som krävs när behovet uppstår. Han bidrog också till att utveckla den militära förståelsen hos motståndsrörelsens medlemmar både inom och utanför Palestina, och en av hans viktigaste insatser i detta avseende var hans engagemang för att inrätta en ledarskaps- och stabskurs för ledningen av den militära och säkerhetsmässiga verksamheten inom Hamas, vilken pågick i nära två år och där deltagarna pendlade mellan Damaskus och Teheran fram till kursens slut, Denna utbildning var en av hans förtjänster och lämnade bestående avtryck. Jag glömmer inte att det vetenskapliga materialet från denna utbildning kom till nytta för motståndsrörelsen i Gaza och Palestina, då de införlivade delar av det i läroplanen för martyrn Ezzedine al-Qassams militära akademi.

Han var en verklig partner i det logistiska stödet genom att förse motståndsrörelsen med olika typer av vapen, och han var därmed en sann arvtagare till den linje som (al-Hajj Radwan) Imad Mughniyeh, må han vila i frid, förde, och som vi kände för sin gränslösa lojalitet gentemot Jerusalem och Palestina. Hans huvudsakliga mål var att se till att stora och varierande mängder av olika typer av vapen nådde motståndsstyrkorna i Gaza. Därför fortsatte al-Hajj Ramadan att göra stora ekonomiska satsningar för att öppna smugglingstråk till Gaza och bygga lager på olika platser, allt för att säkerställa att vapnen nådde motståndsstyrkorna. Därför byggdes en viktig del av motståndsrörelsens vapenarsenal upp tack vare hans insatser inom finansiering, planering och övervakning, så att han kom att spela en verklig roll i mujahidinernas strider mot den sionistiska fienden.

Hajj Ramadan nöjde sig inte med sina insatser inom försörjning, utbildning och uppbyggnad, utan vi såg honom också vara angelägen om att aktivt delta i uppföljningen av konfrontationerna mellan motståndsstyrkorna och den sionistiska fienden – som rådgivare, vägledare, pengabärare och genom att ställa allt som kunde ställas till motståndets förfogande under konfrontationerna till förfogande, Han förblev stationerad, vare sig i Beirut eller Damaskus, i uppföljningscellen tills han var helt övertygad om vad som kunde erbjudas i detta avseende. Bland de mest framträdande av dessa insatser var hans dagliga deltagande och uppföljning i den kriscell som inrättats av avdelningen för militärt arbete utomlands för att följa upp Al-Furqan-kriget i december 2008, och han, må Gud ha barmhärtighet med honom, förblev på sin post i denna enhet tills kriget, som varade i tjugotre dagar, var över. Under kriget riktade fienden sin fulla hateld mot dem och kallade dem ”gjutna kulor”, vilket ledde till att hundratals martyrer föll i Gaza, symbolen för ståndaktighet och motstånd, Han var en av dem som bar ansvaret för att stödja motståndet med vapen, pengar, vägledning och operativ samordning mellan motståndsrörelsen i Palestina, Al-Quds-kåren och motståndsaxeln, under hela sitt liv fram till dess att han överlämnade sin själ till sin Skapare.

Han, må Gud ha barmhärtighet med honom, var noga med att utföra sina uppgifter genom ihärdig och direkt uppföljning tillsammans med ledarna för den militära verksamheten. Han hade därför direkta kontakter med de högsta befälhavarna, däribland martyren Yahya al-Sinwar, martyren Abu al-Abd Haniyeh, martyren Saleh al-Arouri och martyren Muhammad al-Daif, och martyren Abu al-Baraa Marwan Issa, förutom de många mötena med alla ordförande för de politiska kontoren inom Hamas, Islamiska jihad och Folkfronten samt andra ledare inom den palestinska motståndsrörelsen, i syfte att undanröja hinder och underlätta uppdragen, och det senaste av dessa var de intensiva mötena med den martyrförklarade Hamas-ledaren Ismail Haniyeh strax före hans martyrdöd, i Beirut och Teheran.

Hajj Ramadans nästan permanenta vistelse i Beirut, där han höll sig stationerad, speglar hans starka anknytning, kärlek och tillhörighet till Jerusalem och Palestina, och hans närhet till Hizbollahs generalsekreterare, den martyrdöde Hassan Nasrallah, spelade en viktig roll i utformningen av en gemensam syn på sätt att stödja motståndet i Palestina och utveckla alla idéer som kan tjäna och stödja mujahidin samt stärka deras beslutsamhet, vilket faktiskt bidrog till de många mötena med alla motståndskrafter för att samordna det gemensamma arbetet, Det var de många mötena med den martyrdöde shejk Saleh al-Arouri i närvaro av den martyrdöde Hassan Nasrallah för att utveckla, stödja och stärka motståndsarbetet på Västbanken, och området kring Jenin samt de väpnade cellerna i de olika provinserna på Västbanken är inget annat än resultatet av den martyrdöde shejk Salehs och hans kamraters insatser tillsammans med al-Hajj Ramadan och Hans Höghet, må Allah ha barmhärtighet med dem alla.

Även inom ramen för hans insatser, må Gud ha barmhärtighet med honom, i strategiska frågor som härrörde från hans djupa förståelse; arbetade han för att stärka motståndsaxeln och bevara enheten mellan de olika fronterna, vilket vi nyligen såg honom göra under ”Tofan-kriget”, med deltagande av mujahidin i Libanon, Jemen och Irak. Hans mål, må han vila i frid, var inget annat än att övertyga fienden om hur farlig han var för dem under alla de år han levde, år som han ägnade åt att delta i uppbyggandet av ett storslaget verk, uppförd på solida ideologiska grunder, genomsyrad av de stora martyrernas blod, så att fanor av ära, värdighet och stolthet skulle vaja över Al-Aqsa-moskéns minareter och över hela Palestina.

Slutligen kan en kort artikel inte göra rättvisa åt denna gigantiska man och det han gjorde för Palestina, för han levde verkligen för Palestina och gav landet det som staterna inte kunde ge, och han offrade sitt liv för dess skull och lämnade ett stort och tydligt avtryck som kommer att förbli inför kommande generationer, som kommer att säga: ”Han gick bort, men detta avtryck kvarstår.”