Om en stat som talar maktspråk, medan den i slutet av dagen frågar: Har hjälpen kommit fram?

Det finns en palestinsk paradox som nästan behöver studeras vid fakulteter för statsvetenskap:

Vi kan leva som en supermakt... och en välgörenhetsorganisation på samma gång.

På morgonen utövar vi suveränitet.

Officiella uttalanden, nationella ståndpunkter, ledarskapsmöten, strategiska uttalanden, konferenser, kommittéer och tal som för ett ögonblick får dig att känna att det palestinska beslutet kan omorganisera det internationella systemet.

Och på kvällen, när talen är över och kamerorna stängs av, återkommer den mer realistiska frågan:

Har biståndet kommit in?

Det här är inte ett skämt.

Detta är en av de mest brutala ironierna i vår politiska verklighet.

Vi är mycket duktiga på att tala om staten.

Vi har statliga institutioner, statliga ministerier, statliga ambassader, statliga budgetar, statligt språk, statliga kriser och till och med statliga tvister.

Men när vi når det verkliga testet av suveränitet upptäcker vi att staten fortfarande befinner sig i fasen:

"Laddar kapacitet..."

Vi är oense om vem som har det nationella beslutet, medan medborgaren letar efter vem som har förmågan att genomföra beslutet.

Vi är oense om legitimitet, medan människor letar efter en lön.

Vi är oense om den politiska regimens form, medan sjukhuset letar efter el.

Vi tillkännager återuppbyggnad och letar sedan efter givare.

Vi talar om utveckling, och sedan frågar vi: Vem ska finansiera den?

Vi talar om ekonomiskt oberoende, och upptäcker sedan att vår egen ekonomi behöver någon som hjälper den att stå på egna ben.

Vi vill ha en självständig stat, men vi vill också att andra ska betala notan för dess självständighet!

Och här börjar det verkliga problemet.

Problemet är inte biståndet.

Att hjälpa till i krig och katastrofer är en mänsklig nödvändighet, och att vägra det är inte hjältemod.

Problemet börjar när hjälpen går från att vara en tillfällig bro för att ta sig igenom en katastrof till att bli en permanent bas för att styra livet.

Det är skillnad på att säga till världen:

Hjälp oss att ta oss igenom den här prövningen.

Och att ditt underförstådda budskap blir:

Hjälp oss, för vi har inte byggt upp den förmåga som gör oss kapabla att ta oss igenom detta.

Den första är hjälp.

Den andra är beroende.

Skillnaden mellan dem är skillnaden mellan ett folk som använder hjälp för att ta sig ur krisen och ett folk för vilket hjälpen blir ett levnadssätt.

Här måste vi vara modigare i mötet med oss själva.

Vi har kämpat i årtionden för att bevisa att vi förtjänar en stat.

Och det är vår rättighet.

Men den fråga vi inte ställer tillräckligt ofta är:

Har vi byggt upp kapaciteten som gör staten livskraftig?

Saken är rättvis.

Men sakens rättvisa producerar inte elektricitet.

Internationellt erkännande bygger inte en fabrik.

En omröstning i FN skapar inte arbetstillfällen.

Ett politiskt uttalande finansierar inte ett sjukhus.

En internationell konferens skapar ingen ekonomi.

Global sympati, oavsett hur omfattande den är, kan inte ersätta nationell kapacitet.

Det är här vi måste stanna upp en stund.

Vi har behärskat konsten att skapa politisk retorik mer än vi har behärskat konsten att skapa politisk makt.

Vi har ett överflöd av data och en brist på verktyg.

Ett överskott av slagord och en brist på genomförande.

Vi är oense om statens form innan vi har dess verktyg.

Och vi är oense om vem som ska leda framtiden innan vi ens bygger själva framtiden.

Det märkligaste är att vi ibland beter oss som om världen stod i skuld till oss för allt, medan vi inte frågar oss själva tillräckligt ofta:

Vad är vi skyldiga vårt folk?

Folket vill inte bara höra ett vackert nationalistiskt tal.

De vill ha en stat som syns i deras vardag.

De vill ha el, inte ett uttalande om el.

Han vill ha medicin, inte en konferens om rätten till behandling.

Han vill ha en skola som skapar framtiden, inte ett tal om vikten av utbildning.

Han vill ha en ekonomi som skapar jobb, inte uttalanden om utveckling.

Han vill ha institutioner som skyddar honom, inte institutioner som förklarar för honom varför de inte kan skydda honom.

Här måste vi omdefiniera begreppet suveränitet.

Suveränitet innebär inte att säga att du är den som fattar beslut.

Suveränitet är att ha verktygen för beslutsfattande.

Staten är inte en flagga, en nationalsång och en regeringsbyggnad.

Staten är en förmåga.

Förmåga att skydda medborgaren.

Förmåga att producera mat.

Förmåga att säkra medicin.

Förmåga att hantera ekonomin.

Förmåga att tillhandahålla energi och vatten.

Förmåga att bygga utbildning och hälsa.

Förmåga att samla in intäkter och spendera dem effektivt.

Förmåga att skapa arbetstillfällen.

Och framför allt förmågan att fatta beslut och genomföra dem.

När det gäller suveränitet som inte har sina verktyg, förblir den ofta:

Suveränitet i omgångar.

En del av den är vår.

Och en del till givarna.

Och en del till ockupationen.

Och en del beror på de regionala omständigheterna.

Och en del av den ekonomiska verkligheten.

Resten är noggrant bevarat i officiella uppgifter.

Detta leder oss till den mest obekväma frågan:

Bygger vi verkligen en stat, eller utövar vi bara statens ritualer?

Staten handlar inte om att tala som stater.

En stat är att vi kan agera som stater.

Att kunna skydda medborgaren när alla andra sviker.

Att kunna producera något av det man behöver.

Att kunna hantera dina pengar.

Att kunna omvandla bistånd till investeringar.

Att använda bidraget för att bygga en fabrik, inte för att finansiera ett permanent underskott.

Att använda biståndet för att få igång ekonomin igen, inte för att hålla ekonomin vid liv med hjälp av respirator.

Här bör vi kanske gå från en ekonomi som väntar på hjälp till en ekonomi som skapar kapacitet.

Från frågan:

Vem ska finansiera?

Till:

Hur producerar vi?

Från frågan:

Vad kommer världen att ge oss?

Till:

Vad kan vi göra?

Från en krishanteringspolitik till en politik för att bygga framtiden.

Bistånd kan rädda liv.

Men det kan inte ensamt bygga en stat.

Bistånd kan ge mat åt ett folk i katastrof.

Men det kan inte för alltid vara det folkets ekonomi.

Bistånd kan bygga om ett hus.

Men det kan inte vara ett nationellt projekt.

Det verkliga nationella projektet är att göra biståndet till ett sätt att ta sig ur fattigdomen, inte ett sätt att hantera fattigdomen.

Här ligger den stora paradoxen.

Vi vill att världen ska erkänna oss som en stat.

Men den stat vi vill ha får inte bara vara ett erkännande på papperet.

Vi vill ha en stat som medborgaren kan ta på.

I sin lön.

På sitt sjukhus.

I hans skola.

På hans gata.

I dess säkerhet.

I sin ekonomi.

Och i hans förmåga att leva utan att hans familjs framtid hänger på ett externt beslut.

Så det kanske är dags att ändra frågorna.

Istället för:

Hur mycket bistånd har kommit fram?

Vi frågar:

Hur mycket kapacitet har vi byggt upp?

Istället för:

Vem kommer att finansiera projektet?

Vi frågar:

Hur gör vi projektet produktivt?

Istället för:

Vad kommer det att ge världen?

Vi frågar:

Vad kan vi göra?

Istället för att vår ambition ska vara att framstå som en stat inför världen, bör vår ambition vara att bli en stat i medborgarens liv.

För det farligaste som kan hända ett folk med en rättvis sak är inte att de behöver hjälp i en ögonblick av tragedi.

Det farligaste är att:

Behovet blir identitet, hjälpen ekonomi och väntan politik.

Då har vi gått från att bekämpa krisen till att hantera krisen, och från att bygga framtiden till att vänta på framtiden.

Problemet är att väntan, hur lång den än är, inte bygger en stat.

Därför tror jag inte att den fråga som bör uppta oss ikväll är:

Har biståndet kommit in?

Snarare den svårare frågan:

Vad har vi gjort för att denna fråga inte ska vara samma fråga i morgon?

Staten mäts inte genom hur högt den höjer sin röst.

Inte heller genom antalet uttalanden.

Inte heller genom antalet konferenser.

Inte heller genom antalet flaggor som den hissar.

Staten mäts efter sin förmåga.

På morgonen kan vi föra alla de verbala strider vi vill.

Men när kvällen kommer och medborgaren behöver bröd, medicin, el, arbete eller trygghet, faller all retorik inför en enda fråga:

Kan vi?

Kanske är det dags att sluta försöka övertyga världen om att vi är en stat…

Och börja bygga upp den kapacitet som får medborgaren själv att tro att vi är en stat.