Palestinier har i åratal använt ordspråk och metaforiska uttryck för att uttrycka sin syn på det israeliska ockupationssystemet. Bland de mest använda är uttrycket "en hund biter inte sin egen svans", som används metaforiskt för att uttrycka en allmän uppfattning att israeliska institutioner, trots sin mångfald, fungerar inom ett enda system och därför inte fattar beslut som påverkar statens grundläggande politik, särskilt i frågor som rör mark och bosättningar.
Denna uppfattning framträder särskilt när man talar om de mål som palestinierna väcker inför israeliska domstolar i protest mot konfiskering av mark, uppförande av bosättningar, anläggning av förbifartsleder och militära order. Många markägare och de som följer dessa ärenden anser att chanserna för att dessa mål ska lyckas är begränsade, baserat på tidigare erfarenheter som de anser inte har lett till ett väsentligt stopp av bosättningspolitiken.
Medborgare och människorättsaktivister säger att ockupationssystemet inkluderar armén, den civila administrationen, juridiska rådgivare, åklagarmyndigheten och domstolarna, som är institutioner med olika behörigheter, men dess kritiker anser att de arbetar inom ramen för statens allmänna politik, vilket får vissa palestinier att ifrågasätta den israeliska rättsväsendets förmåga att åstadkomma en radikal förändring i frågor som rör mark och bosättning.
I detta sammanhang har kommittén för motstånd mot muren och bosättning vid mer än ett tillfälle tillkännagett att den följer upp dussintals rättsliga ärenden relaterade till landexpropriering och bosättningsåtgärder. Palestinska tjänstemän påpekar att de resultat som uppnåtts genom dessa rättsliga processer har förblivit begränsade, och anser att situationen på fältet ofta kvarstår även när ärenden prövas i domstol.
Palestinska institutioner bekräftar att bosättningspolitiken fortsätter genom utfärdande av militära order, etablering av nya bosättningsposter och utvidgning av befintliga bosättningar, samt anläggning av vägar och infrastruktur som betjänar bosättningarna. Dessa institutioner anser att dessa åtgärder syftar till att påtvinga nya fakta på marken och minska de områden som är tillgängliga för palestinsk urban och jordbruksexpansion.
Å andra sidan hänvisar den israeliska regeringen till säkerhets- och juridiska överväganden i ett antal markrelaterade åtgärder, medan internationella människorättsorganisationer och FN bekräftar att bosättningar som upprättats på de ockuperade palestinska områdena, enligt de flesta internationella juridiska tolkningar, strider mot internationell rätt, vilket Israel avvisar.
Analytiker anser att de begränsade resultat som palestinierna uppnår genom det israeliska rättsväsendet har fått många att söka andra vägar, inklusive att dokumentera överträdelser, samarbeta med internationella människorättsorganisationer och ta upp frågan i internationella forum, samt att stärka medborgarnas motståndskraft på deras land.
För palestinier som står inför konfiskationsbeslut eller utvidgning av bosättningarna handlar frågan inte bara om rättsliga förfaranden, utan också om deras försörjning och framtiden för deras byar och städer, vilket gör att alla rättsliga eller administrativa beslut har en direkt inverkan på deras dagliga liv.
Mot bakgrund av den fortsatta politiska och juridiska tvisten om bosättningarnas legitimitet förblir uttrycket "Hunden biter inte sin egen svans" närvarande i det palestinska folkliga språket som en metafor för bristen på förtroende för ockupationsinstitutionernas förmåga att, enligt dem som har denna uppfattning, fatta beslut som strider mot den officiella politiken rörande mark och bosättningar.