Det finns en uppenbar politisk paradox som är värd att stanna upp inför: I hjärtat av USA, den stat som utgör en av de viktigaste pelarna för den sionistiska makten i världen, och i en politisk, medial och finansiell miljö som är mycket fientlig mot Palestina, växer en ny palestinsk, arabisk och muslimsk generation fram, mer bestämd och djärv, och återför den palestinska frågan till hjärtat av den politiska debatten. Samtidigt, i hjärtat av själva konflikten, och bland de palestinier som lever under den sionistiska statens auktoritet och dagligen konfronteras med dess aggressiva struktur och planer, dyker det upp ledarskapsmodeller som saknar en moralisk ryggrad, som tenderar att integreras i denna institution och anpassa sig till den, och till och med göra eftergifter som i går betraktades som röda linjer som inte fick kränkas.
Denna paradox påminner oss när vi firar framväxten av den här eliten av unga, välutbildade och modiga ledare med en orubblig moralisk övertygelse, såsom Abdul El-Sayed och Zareen Mamdani, och före dem många andra, såsom Rashida Tlaib och Ilhan Omar, och hundratals, ja till och med tusentals, aktivister som reser runt i USA:s städer för att försvara medborgarnas rätt till ett fritt och värdigt liv och för rättvisan i den palestinska frågan. Det är en paradox som frestar oss att jämföra med vad som händer hos oss.
Det är en djup och sorglig politisk och intellektuell paradox. I USA, där den nya generationen står inför en enorm medie- och politisk maskin, och där palestinska, arabiska och islamiska röster utsätts för smutskastningskampanjer samt ekonomiska och valrelaterade påtryckningar, träder en bred ledarskapselit av ungdomar fram för att tydligt säga att Palestina inte är en börda som måste avskaffas för att en politiker ska lyckas, att identitet inte är ett hinder för framgång, och att jämlikhet inte innebär att man tiger inför kolonialism, ockupation, rasism och folkmord.
Ännu mer intressant är paradoxen att dessa människor inte nöjer sig med att försvara Palestina som en fråga om nationell befrielse; de kopplar det till frågor om social rättvisa, kampen mot rasism, invandrarrättigheter och motståndet mot ekonomiskt utnyttjande, så att ståndpunkten blir fullständig i sin lokala, mänskliga och universella dimension. Således förvandlas Palestina, i en ny generations retorik, från en fråga som dess ägare ombeds be om ursäkt för till en bred moralisk och politisk fråga som attraherar nya sektorer av det amerikanska samhället.
Det som också är anmärkningsvärt, och som är oerhört viktigt, är att denna generation har utvecklat en medvetenhet som ligger före den medvetenhet som rådde bland palestinska aktivister och anhängare av Palestina under tidigare decennier på den amerikanska och europeiska arenan. Denna medvetenhet bygger på behovet av att koppla de amerikanska och västerländska medborgarnas behov och rättigheter till kampen för Palestina, och att avslöja sambandet mellan finansiering och överföring av skatter till finansiering av expansionistiska och imperialistiska krig, i stället för att spendera dem på hälsa, utbildning och infrastrukturutveckling. Detta är den djupa medvetenheten, den höga intellektuella nivån och det starka moraliska engagemanget som kännetecknar denna framväxande ledarskapsstil på den amerikanska scenen.
När det gäller oss, på den direkta konfliktens område, bevittnar vi uppkomsten av en helt annan modell: Mansour Abbas modell och ledningsgruppen i "Al-Muwahida". Det är en modell som framställer integrationen i den israeliska institutionen som politisk realism och omvandlar valdeltagandet från ett medel för att tjäna ett palestinskt samhälle med en identitet och kollektiva rättigheter till ett projekt för att smälta in i det sionistiska projektet och bli beroende av det.
Här ligger den paradox som inte kan undvikas: Hur kan palestinier, araber och muslimer i USA vara mer villiga att konfrontera det politiska systemet än palestinier som befinner sig i Israel, där de upplever samma diskriminering, förtryck och skrämseltaktik, ser dess konsekvenser, känner till landets historia och Nakban och direkt upplever resultaten av det sionistiska projektet?
Frågan riktas inte enbart till den "islamistiske" Mansour Abbas, utan till alla som ser, försvarar och legitimerar denna strävan. Det är också en fråga till hela den palestinska politiska rörelsen i landet, och till de nationella partierna som genom sin slapphet, mildring av sin retorik och organisatoriska tillbakagång har tillåtit integrationen i den sionistiska institutionen att framstå som det enda alternativet till politisk oförmåga. Dessa partier gjorde äntligen rätt i att ta initiativ till en nödvändig nationell sorteringsprocess, och det förväntas att deras överenskommelser kommer att utvidgas till att omfatta olika andra nationella och civila politiska ramverk, särskilt de som bojkottar valen av principiella skäl.
Från Jordens dag till 90-talets generation
Palestinierna inom 48-området gick inte in i perioden efter militärregimen från en position av kapitulation. Det har varit tydligt sedan Jorddagen 1976 att det palestinska samhället inom landet kan producera ett kollektivt nationellt politiskt motstånd. Konflikten den dagen handlade inte bara om tjänster och budgetar, utan om land, identitet och existens. Ett nationellt ledarskap framträdde, och en nationell medelklass, om än liten, tog form efter denna historiska vändpunkt i kampen. Den manifesterades i en anmärkningsvärd nationell partimångfald, vilket gav upphov till en stolt generation som stod rakryggad och inte låg nedbäddad vid bödlarnas fötter.
Sedan kom en ny politisk generation på 1990-talet, mer kultiverad och mer engagerad i den palestinska frågan, och mer villig att konfrontera den israeliska institutionen inifrån. En viktig del av denna generation gick in i Knesset och skapade en anmärkningsvärd förnyelse i prestation och innehåll i retoriken, men de tillät inte Knesset att omdefiniera dem, och de tillät inte de motsättningar som ligger i palestinsk deltagande att beröva dem deras palestinska identitet. Samtidigt som de krafter som bojkottade Knesset försökte bygga ett självständigt samhälle, konvergerade de med andra nationella krafter i grundläggande nationella ståndpunkter och på fältet.
Den palestinske parlamentsledamoten visste då att han var ledamot av det sionistiska statens parlament, men han visste också att han var palestinier. Därför såg han inte sitt medlemskap som ett erkännande av legitimiteten i Israels självdefinition som en judisk stat på bekostnad av ett annat folk. Han föreslog jämlikhet, men han skilde den inte från kollektiva rättigheter; han försvarade den palestinska medborgaren, men han bröt inte sin koppling till flyktingen, Jerusalem, Västbanken, Gaza och den palestinska frågan.
Från deltagande till anpassning
Det som är oroande med Mansour Abbas och hans följeslagares väg är att det inte längre handlar om en enda valtaktik, utan om en gradvis process: övergången från opposition till deltagande i en israelisk regering som överträffade den nuvarande kriminella regeringen i sin oförmåga att besegra Gaza, sedan till att utplåna den palestinska frågans närvaro, sedan till att presentera deltagande i ett system av apartheid och folkmord som den primära vägen till att uppnå rättigheter, och slutligen till ännu tydligare ståndpunkter när det gäller att definiera och acceptera Israel som en exkluderande judisk stat.
När erkännandet av denna definition blir en del av det politiska språket, som ett alternativ till det system av nationella och religiösa värderingar som rotats i den nationella renässansens utveckling, talar vi inte bara om ett politiskt uttalande, utan om en omformning av medvetandet och en underminering av hela generationers medvetande.
Staten, med sin rasistiska och koloniala judiska struktur, inom vilken palestinierna förmodas kämpa för befrielse, rättvisa och jämlikhet och utmana dess koloniala och rasistiska struktur, blir den slutliga ramen som man måste anpassa sig till. När det gäller frågan om karaktären hos detta ramverk, om palestiniernas kollektiva rättigheter och om motsättningen mellan demokrati och begränsningen av nationellt självbestämmande till judar, blir det en sekundär fråga.
Här börjar den farligaste eftergiften: inte eftergiften av en specifik politisk position, utan eftergiften av samhällets rätt att definiera sig politiskt.
Och om diskussionerna om valallianser med sionistiska personer, inklusive personer med säkerhets- eller polisbakgrund, förvandlas till en politisk realitet baserad på villkor som kräver ytterligare acceptans av den sionistiska versionen, måste vi fråga oss: Var slutar denna anpassning, eller denna nedgång och detta fall?
Eftergifterna sker inte på en gång. Den verkliga faran med denna väg är att eftergiften vanligtvis inte kommer i form av en stor eftergift; den börjar snarare med att ändra språket: Vi undviker ordet "palestinier" eftersom det kan störa den israeliska partnern, vi talar mindre om Nakban eftersom det hindrar samarbetet, vi undviker att tala om ockupationen och folkmordet eftersom det komplicerar koalitionen, vi accepterar den judiska staten och dess exkluderande ideologi som en realitet, och sedan blir deltagandet i dess kriminella verkställande institutioner i sig en "prestation". Således förändras medvetandet innan politiken förändras.
Då börjar den unga palestiniern att fråga sig: Varför ska jag kräva en förändring av systemet om jag kan förbättra min position inom det?
Det är just här den historiska förlusten ligger. Ett samhälle som omvandlar sina nationella och kollektiva rättigheter till krav på tjänster kan få en del budgetmedel, men det förlorar gradvis det språk som gör det möjligt för det att kräva sina större rättigheter, och internaliserar ett hybridiskt språk som fördärvar medvetandet och identiteten.
Varför verkar USA vara mer motståndskraftigt?
Inte för att den amerikanska generationen lever under enklare förhållanden; tvärtom. Den kämpar i en av de politiska miljöer som är mest kopplade till Israel och dess koloniala ersättningsprojekt, men ändå har denna generation en ny politisk medvetenhet: Den vet att identitet är en källa till styrka, att försvaret av Palestina kan vara en del av ett bredare demokratiskt projekt, och den vet att det moraliska engagemanget för universella värderingar är en källa till global styrka.
Inte bara det, utan denna generation, genom sin djupa kultur, sina djupgående läsningar och sin direkta blandning med det amerikanska och västerländska samhället, insåg att dess roll inte är att utnyttja människors nöd och sociala och ekonomiska omvandlingar för att driva igenom kapitulationspolitik, utan snarare att öka medvetenheten och kunskapen.
Det som krävs är att återuppliva samma anda, inte att kopiera den amerikanska erfarenheten; omständigheterna är radikalt annorlunda. Det som krävs är stolthet över identitet, politiskt oberoende, avvisande av utpressning och en koppling mellan individuell jämlikhet, kollektiva rättigheter och universella värderingar.
Detta för oss tillbaka till de nationella partiernas ansvar. De misslyckades med att förnya sin retorik, bygga ungdomsramverk och investera i de sociala och ekonomiska omvandlingar som skapade en ny palestinsk medelklass. De har också varit passiva inför den södra islamistiska rörelsens projekt och låtit den presentera sig som det "realistiska alternativet" till den nationella politiken.
Men ansvar betyder inte självplågeri. Det som nu krävs är att skapa en ny generation. Eftersom partierna inte kan göra det, är det snarare upp till de begåvade personerna i denna nya generation att ta ansvar för förändring och skapa stora politiska projekt. Många av denna generations medlemmar har, av objektiva och subjektiva skäl, antingen gett upp inför verkligheten eller nöjt sig med självbelåtenhet genom sina aktiviteter, som är begränsade till civila, litterära eller mediala ramar, utan att överväga stora politiska projekt.
Samhället, särskilt dess nationella grupper, strävar efter att se en generation som i sin styrka liknar generationerna från 1970-talet, 1990-talet och 2000-talet, och som drar nytta av det mod vi ser i USA idag; en generation som kräver frihet, rättvisa och fullständigt medborgarskap, utan att förvandlas till en "israelisk-arab" utan minne; en generation som kräver budgetar och tjänster, men som vet att de är rättigheter och inte en ersättning för nationella rättigheter; en generation som går in i Knesset, om den så väljer, men som inte accepterar den sionistiska versionen. Om den inte väljer att delta i detta spel, bör den bygga strategiska politiska projekt, alternativa eller parallella.
Detta är kanske den största utmaningen för den här generationen, och det är kanske vad som kommer att behövas inom en snar eller medellång framtid, när den israeliska statens parlamentariska spelregler urholkas och helt förlorar sin legitimitet i människors ögon, på grund av de accelererande fascistiska förändringarna i det sionistiska projektet.
Palestinier behöver inte bli mindre palestinier för att få sina rättigheter. Detta är det centrala budskapet som vi bör dra från paradoxen mellan de två generationerna. Den rätta vägen är inte Mansour Abbas och hans följeslagares väg till att acceptera regimens villkor, och inte denna kulturellt fattiga och moraliskt skakiga modell, utan vägen till oberoende politiskt deltagande som representerades av den stolta palestiniern, och som idag förnyas av en palestinsk, arabisk och muslimsk generation i Amerika.
Vad som krävs är en politisk generation som först övertygar palestinierna om att deras värdighet, identitet och rättigheter inte är förhandlingsbara, och att verklig jämlikhet inte börjar med att avstå från sig själv, utan med att återta sig själv.