Det finns stunder i de politiska projektens historia, särskilt de stora koloniala, där militär makt inte kan skapa säkerhet, och där propagandamaskinen slutar övertyga, så att hela systemet tvingas möta sina uppskjutna frågor. Det som Israel upplever idag verkar vara just detta; den kris som utvecklas och fördjupas kan inte längre reduceras till en övergående koalitionskonflikt, ett militärt bakslag på fältet eller ens till ett krig som inte har uppnått sina uttalade mål. Det är, som många analytiker själva beskriver det, både inom och utanför Israel, en kris i *själva det sionistiska projektets struktur*, i dess grundläggande antaganden, i dess säkerhetsekvationer och i den berättelse som det har presenterat för världen under årtionden. Den fråga som den sionistiska rörelsen försökte kringgå med våld och externt stöd återkommer idag med förnyad angelägenhet: "Kan ett kolonialt bosättningsprojekt skapa varaktig stabilitet på ett annat folks land?" Hur länge kan militär makt kompensera för bristen på legitimitet?

Den israeliska säkerhetsdoktrinen har sedan grundandet v ilat på det som Jabotinsky formulerade på 1920-talet, och som blev känt som "järnmuren". Idén i sin kärna är både enkel och grym – ingen förhandling med det palestinska folket, som har den ursprungliga rätten, och inget erkännande av dess rättigheter, utan snarare en kontinuerlig underkastelse genom en överväldigande militär överlägsenhet, tills detta folk ger upp och är övertygat om att dess motstånd är meningslöst. Denna doktrin var inte bara ett flyktigt taktiskt val, utan en fullständig strategisk vision om hur man hanterar konflikten med den ursprungliga "anden", först med våld, och tiden kommer att ta hand om resten. Denna ekvation verkade till synes effektiv i årtionden, eftersom Israel lyckades påtvinga successiva fakta på marken utan att betala ett strategiskt pris som motsvarade omfattningen av vad de hade begått. Det pågående utrotningskriget mot det palestinska folket, som kulminerade efter den 7 oktober, har dock avslöjat gränserna för denna ekvation på ett sätt som saknar motstycke. I stället för att återfå sin förlorade avskräckningsförmåga befinner sig Israel i ett öppet utmattningskrig, utan något tydligt politiskt perspektiv eller ett definierat slut, som samtidigt tär på dess armé, ekonomi och samhällets moral. Detta krig har avslöjat falskheten i påståendet att militär makt ensam kan få slut på konflikten och har blottlagt bräckligheten i den narrativa som länge har propagerats. Ännu viktigare är att kriget har visat att den mest sköra muren inte är den som är riktad utåt, utan den inre muren, som har börjat spricka på grund av en strukturell splittring som utgör ett existentiellt hot som inte är mindre allvarligt än något yttre militärt hot. När en stat byggs på ekvationen "makt ersätter legitimitet" är det samhället, i vars namn staten byggdes, som först får betala priset för att denna ekvation avslöjas.

Det kanske allvarligaste som den nuvarande israeliska tolkningen avslöjar är att hotets tyngdpunkt har förskjutits från yttre till inre faktorer. Det israeliska samhället upplever idag en mångfacetterad och klassbaserad splittring, inte en övergående splittring, utan en överlappning av dess klasser där den ena livnär sig på den andra, en *konstitutionell splittring*, om själva statens natur och gränserna för rättsväsendets makt och oberoende. Det är en tvist som inte längre är rent juridisk, utan snarare en kamp om vem som äger definitionen av själva "staten". *En religiös-sekulär splittring*, om förhållandet mellan religion och stat, och de ultraortodoxas status och deras undantag från militärtjänstgöring, vilket direkt påverkar principen om "bördefördelning" som den israeliska sociala kontrakten har byggts på sedan grundandet. *En socioekonomisk splittring*, mellan tekniska och militära eliter å ena sidan och populistiska högerextrema krafter å andra sidan, om fördelningen av bördor, rikedom och resurser, *en skarp politisk splittring*, som förvandlade tvisten från en tävling mellan program och partier till en kamp om legitimiteten för själva det politiska systemet, och om vem som har rätt att representera den "judiska staten". Dessa motsättningar är inte längre meningsskiljaktigheter som kan hanteras inom det traditionella parlamentariska spelet, utan har förvandlats till en kris som berör själva kärnan i den israeliska samhällskontrakten. När samhället förlorar sin sammanhållning och sitt förtroende för sina institutioner, förlorar de arméer som står bakom det både sin symboliska och funktionella betydelse. Armén kämpar inte i sitt eget namn, utan i namnet på ett samhälle som antas stå enat bakom den. Det är just detta som får själva de israeliska säkerhetsexperterna att placera den interna splittringen på en nivå som är jämförbar med, om inte större än, hotet från externa militära risker.

Den kanske mest grundläggande myten som urholkas idag är myten om "absolut säkerhet skapad av makt". Den sionistiska ideologin lovade sina bosättare att militär överlägsenhet, stödd av västerländska allianser, skulle garantera dem en slutgiltig och oåterkallelig säkerhet. Men fakta har, omgång efter omgång, visat precis motsatsen. Den militära makten, oavsett hur tekniskt och numeriskt överlägsen den är, och oavsett hur mycket den överträder och bryter mot alla internationella tabun och berövar den alla mänskliga värden, har inte lyckats bryta viljan hos ett folk som har kämpat för sina rättigheter i över sju decennier. Avskräckningen som byggde på rädsla förhindrade inte att motståndet i dess olika former växte, utan kanske snarare underblåste det, eftersom avskräckning som enbart bygger på förtryck inte alltid leder till permanent underkastelse, utan snarare ackumulerar uppdämpad vrede. I varje ny militärrunda slutar krisen i ytterligare fördjupning, inte i en lösning, eftersom roten till problemet är uteslutande politisk och inte militär i sin kärna. Det som urholkas idag är inte bara Israels mediala image, inte ens legitimiteten hos en viss regering, utan den djupare grundläggande övertygelsen att makt kan ersätta legitimitet, och att säkerhet kan påtvingas ensidigt ett folk vars existens och rätt till land och historia förnekas.

Israels internationella ställning försämras i allt snabbare takt, medan den palestinska narrativet gör anmärkningsvärda framsteg på global nivå. Krigsförbrytelser och folkmord samt politiken med utsvältning och systematisk förstörelse går inte längre obemärkta förbi utan att man ställs till svars eller ifrågasätts, även om det sker långsamt och i olika utsträckning i olika huvudstäder. Israels image i den globala allmänna opinionen har förändrats kvalitativt, och röster som kräver sanktioner, bojkott och internationell åtal har stigit på ett sätt som inte var vanligt för några år sedan. Den berättelse genom vilken Israel i årtionden har framställt sig själv som "den enda demokratin i Mellanöstern", "demokratins oas" eller "det eviga offret" håller på att urholkas inför scenerna av direkt folkmord, både i Gaza och på Västbanken. Även bland Israels traditionella allierade har debatten blivit mer öppen om kostnaden för att ovillkorligen ansluta sig till en israelisk regerings politik som stadigt rör sig mot ökad extremism. Detta betyder inte att det västerländska stödet plötsligt eller snart kommer att upphöra, men det har inte längre något inhemskt politiskt pris i själva de västerländska huvudstäderna, och detta är i sig en kvalitativ förändring, även om den verkar långsam. Denna förändring påverkar gradvis Israel negativt och leder det steg för steg mot en ökande isolering gentemot det internationella samfundet, inte en omedelbar och avgörande isolering, utan en kumulativ isolering som undergräver dess legitimitet på lång sikt.

Under årtionden har ekonomin utgjort en av de viktigaste pelarna i Israels makt. Landet har en avancerad tekniksektor, betydande utländska investeringar och en arbetskraft som är konkurrenskraftigt kvalificerad på global nivå. Men det pågående förintelsekriget har satt hela denna modell under ackumulerat strukturellt tryck som inte kan ignoreras. Israel lider idag av en aldrig tidigare skådad ökning av militära utgifter, en minskning av utländska investeringar, kapitalflykt och en växande utvandring av begåvningar och kompetenser på jakt efter en stabilitet som saknas inom själva staten. Till detta kommer en förvärrad värnpliktskris, med en utvidgad krets av undantag och en begränsad grupp som bär den största bördan av krigets mänskliga kostnader. Framför allt innebär frånvaron av en politisk horisont nödvändigtvis frånvaron av en ekonomisk horisont. Varken den israeliska ekonomin eller någon annan ekonomi i världen kan bära ett öppet expansionsprojekt utan tids- eller politisk gräns i det oändliga. Öppna krig tömmer även de mest motståndskraftiga ekonomierna på resurser, och Israel är inget undantag från denna regel, oavsett hur stark dess förmåga att stå emot kan verka på kort sikt.

En försiktig tolkning kräver dock en viktig varning här. När en kolonialstat går in i en fas av strukturell kris blir den inte nödvändigtvis mindre aggressiv, utan tar ofta till att exportera sina interna kriser utåt genom att insistera på att fortsätta krigen, intensifiera bosättningarna och skapa fler fakta på marken, som om den tävlade mot tiden innan fönstret stängs för den. Dessa är inte tecken på styrka som de kan verka vara vid en ytlig betraktelse, utan snarare verktyg för att återskapa intern sammanhållning genom ständig skrämselpropaganda om en "extern fiende". Den styrande fascistiska högern är väl medveten om att dess politiska överlevnad beror på att det ständiga undantagstillståndet upprätthålls, och att varje lugnande av spänningarna eller verklig politisk lösning kommer att avslöja dess inre bräcklighet inför dess egna väljare. Därför kan den strukturella krisen, åtminstone på kort sikt, leda till mer aggression snarare än mindre.

Den palestinska insatsen får inte, bör inte och bör inte baseras på att vänta på en spontan israelisk upplösning. Historien har upprepade gånger visat att koloniala projekt verkligen urholkas med tiden, men de kollapsar aldrig av sig själva utan en organiserad och kontinuerlig motståndsaktion som investerar i denna urholkning och omvandlar den till konkreta politiska fördelar. Inför denna slutsats blir det ett palestinskt krav, med förnyad brådska som inte accepterar förhalning eller uppskjutande:

Att få ett slut på splittringen och återställa den nationella enheten på grundval av ett övergripande nationellt program som inte utesluter någon och inte reduceras till snäva fraktionsintressen.

Att återuppbygga PLO:s institutioner i enlighet med principen om partnerskap och verklig demokrati, på ett sätt som återställer dess inkluderande representation av alla komponenter i det palestinska folket.

Eskalering av folkligt motstånd i dess olika former, som ett hållbart och förnybart påtryckningsmedel där hela folket och dess krafter deltar.

Utvidga den juridiska och diplomatiska konfrontationen för att isolera ockupationen och ställa den till svars inför internationella institutioner, samt utnyttja minskningen av dess internationella legitimitet.

Att bygga upp en genuin samhällelig och ekonomisk motståndskraft som omvandlar det dagliga lidandet till en förnyad motståndskraft, inte till underkastelse eller kumulativ utmattning.

Den absoluta vissheten här är att ju mer det sionistiska bosättningsprojektets kris fördjupas strukturellt, desto större blir den palestinska nationella rörelsens ansvar att omvandla denna urholkning till en konkret och mätbar politisk vinst, inte bara en övergående moralisk seger.

Kanske är den djupaste lärdomen i detta ögonblick att konfliktens framtid inte kommer att avgöras enbart av balansen i militär makt. Militär makt kan förstöra, döda och riva, men den kan inte ge legitimitet åt en ockupation, och den kan inte ge verklig och varaktig stabilitet åt ett projekt som i grunden bygger på att förneka ett annat folks existens och dess historiska och juridiska rättigheter. Det som faktiskt avgör konfliktens framtid är balansen mellan politisk vilja, förmågan att stå emot och folkets enighet inför projektet som bygger på dess splittring, och den ökande moraliska och juridiska isoleringen av ockupationen i internationella forum.

Ju mer myten om absolut säkerhet faller sten för sten, desto närmare kommer sanningens ögonblick, ögonblicket då man erkänner att det inte finns någon säkerhet utan rättvisa, ingen stabilitet utan rättigheter och ingen framtid för ett projekt som i grunden förnekar en hel folks existens. Historien ställer sig i slutändan inte för evigt på den brutala maktens sida, utan ställer sig förr eller senare på sidan av dem som har rätten, viljan och tålamodet att kämpa.