I årtionden har internationell finansiering varit en viktig resurs för att upprätthålla en bred sektor av palestinska civilsamhällesorganisationer och har bidragit till att upprätthålla mänskliga rättigheter, utveckling och humanitära tjänster och program i en mycket komplex miljö. Denna långvariga relation har dock skapat ett problem som sträcker sig bortom frågan om finansieringens storlek eller nödvändighet, och rör istället karaktären hos det system som har vuxit fram kring den. När samma finansieringsinstrument, villkor och prioriteringar kvarstår trots de djupgående förändringarna i den palestinska verkligheten, förvandlas de från tillfälliga arrangemang för att säkerställa resursförvaltning till en nästan permanent struktur som omformar det civila samhället enligt sin egen logik. Detta kan beskrivas som förstelning av givarnas politik.

Denna förkalkning visar sig i ett sammanhängande system av politiska krav, verifierings- och efterlevnadsförfaranden, korta finansieringscykler, förutbestämda indikatorer och prioriteringar som förändras mer i enlighet med internationella finansieringsagendor än i enlighet med det palestinska samhällets långsiktiga planer. Problemet ligger inte i förekomsten av standarder för ansvarsskyldighet eller kontroll, vilka är nödvändiga, utan i det ögonblick då dessa standarder blir de som definierar gränserna för vad som är acceptabelt civilt agerande, vilka frågor som kan finansieras, hur de kan definieras, vilket språk som kan användas, vem som kan vara partner och vad som kan betraktas som ett mätbart resultat.

I det palestinska sammanhanget blir detta problem ännu mer akut, eftersom många traditionella utvecklingsverktyg förutsätter att det är möjligt att skilja utvecklingsproblemet från dess politiska struktur. Arbetslöshet blir en fråga om kompetens och sysselsättning, fattigdom ett inkomstproblem, fördrivning en behovsfil och motståndskraft en anpassningsförmåga, medan frågor om strukturen som reproducerar dessa situationer minskar. Här sker en mycket betydelsefull förändring. Istället för att hjälpa samhället att öka sin förmåga att förändra verkligheten, kan finansieringen bli mer fokuserad på att öka dess förmåga att anpassa sig till den. Krisens konsekvenser hanteras effektivt, medan dess orsaker förblir utanför projektets ramar.

Den djupaste effekten av denna modell påverkar inte bara programmen, utan även själva strukturen hos civilsamhällets organisationer. År av arbete enligt projektcykler har lett till uppkomsten av organisationer vars interna strukturer i stor utsträckning är utformade kring krav på finansiering, utveckling av förslag, kontraktshantering, upphandling, efterlevnad, uppföljning och utvärdering, rapportering och kommunikation med givare. Dessa funktioner är nödvändiga för professionalism, men deras dominans kan leda till att den institutionella kapaciteten mäts utifrån organisationens förmåga att förvalta bidraget, snarare än utifrån dess koppling till sin sociala bas eller dess förmåga att utarbeta en oberoende agenda. Således kan vissa "kapacitetsuppbyggnadsprogram", i en tydlig paradox, bli mer framgångsrika när det gäller att bygga upp organisationens förmåga att fortsätta inom finansieringssystemet än att bygga upp dess förmåga att vara oberoende av det.

Med tiden har detta skapat det som kan kallas en klassstruktur inom den palestinska civilsamhällssektorn. På toppen av pyramiden finns stora, professionella institutioner med en lång historia med givare, avancerade administrativa och finansiella system och team som specialiserat sig på att skriva förslag, hantera program och rapporter på det språk och den retorik som krävs för internationell finansiering. Denna förmåga ger dem en kumulativ fördel. Tidigare finansiering gör dem kvalificerade för ny finansiering, och den nya finansieringen gör det möjligt för dem att utveckla sina system och utöka sina team, vilket stärker deras konkurrenskraft i nästa omgång. På så sätt kan ett institutionellt finansieringskapital i praktiken bildas, vilket monopoliseras av en relativt begränsad grupp organisationer.

Å andra sidan kan små organisationer, lokala initiativ, kommittéer och grupper som står närmare samhällena själva stöta på ett högt inträdeshinder: tidigare finansiell historik, revisioner, upphandlingssystem, skydds- och efterlevnadspolicyer, förmåga till förfinansiering, personal som talar engelska och erfarenhet av att hantera komplexa modeller och indikatorer. Paradoxalt nog kan den aktör som bäst känner till det lokala behovet vara den som har minst möjlighet att direkt få tillgång till de resurser som avsatts för att ta itu med det. En hierarki uppstår där givaren hamnar högst upp, sedan de större institutionerna som har tillgång till den, sedan de lokala institutionerna som genomförandepartners, och slutligen samhället som en "målgrupp". På så sätt omfördelas inte bara pengar, utan även inflytande inom civilsamhället.

Denna stratifiering återspeglas också inom själva organisationerna. Jobb relaterade till bidragshantering, internationella relationer och förslagsutformning blir i vissa fall mer centrala för att bestämma organisationens framtid än fältkunskap, medan stora sektorer av arbetare förblir kopplade till projektkontrakt och deras varaktighet. Detta skapar en klyfta mellan dem som har tillgång till beslutsfattande och finansieringskretsar, dem som genomför programmen på fältet och de samhällen vars intressen det civila arbetet ska företräda. Med tiden kan tyngdpunkten förskjutas från frågan "Vad behöver samhället?" till en mer pragmatisk fråga: "Vad kan finansieras?".

Detta system skapar också en permanent konkurrens mellan institutioner om begränsade resurser, vilket försvagar möjligheten att bygga en horisontell organisation och stabila allianser. Organisationer som ska samarbeta kring gemensamma nationella och samhälleliga frågor finner sig själva konkurrera om samma finansieringsansökningar. Därför leder förstelningen inte bara till ekonomiskt beroende, utan kan också bidra till att splittra själva civilsamhällesfären i parallella institutioner, projekt och sektorer, var och en med sin egen institutionella identitet, sitt eget nätverk av givare och sina egna intressen av att fortsätta, medan förmågan att utforma en kollektiv agenda som sträcker sig bortom projektcykeln minskar.

Men att uteslutande hålla givarna ansvariga skulle vara en förenkling av problemet. En del av det palestinska civilsamhället har anpassat sig till detta system, och runt det har det bildats jobb, strukturer, intressen och former av institutionellt inflytande. Att bryta förkalkningen kräver därför en dubbel granskning: av finansieringspolitiken å ena sidan och av den modell som de palestinska institutionerna har byggt kring denna finansiering å andra sidan. Oberoende innebär inte att man avvisar internationell finansiering, utan att man vägrar att låta finansieringen definiera organisationen, dess funktion och gränserna för dess diskurs.

Alternativet börjar med att diversifiera resurskällorna, men det slutar inte där. Samhällsfinansiering, bidrag från diasporan, individuella donationer, nationella fonder, sociala investeringar och värdebaserade partnerskap kan minska beroendet av en enda källa, men verkligt oberoende kräver också en omstrukturering av det civila samhällets horisontella organisation, att ge små lokala organisationer mer rättvis tillgång till resurser, att bygga gemensamma ståndpunkter gentemot finansieringsvillkor och att omdefiniera relationen med givare som en relation av förhandling och partnerskap, inte en relation mellan mottagare och finansiär. Detta är kärnan i den vision som initiativet "Vägar till motståndskraft" föreslår genom att koppla samman alternativ finansiering, organisering av civilsamhället, kritisk dialog med givare och uppbyggnad av bredare allianser baserade på solidaritet och gemensamma värderingar.

I slutändan handlar det inte om att avvisa externt stöd, utan om vad detta stöd lämnar efter sig. Om finansieringskontrakten slutar med ett civilsamhälle som har större institutioner men är mer beroende, mer professionellt men mer ojämt, mer kapabelt att hantera projekt men mindre kapabelt att kollektivt definiera sin agenda, måste vi ompröva innebörden av själva "kapacitetsuppbyggnaden". Verkligt stöd mäts inte bara genom antalet projekt som finansieras, utan genom dess förmåga att minska behovet av det, utöka civilsamhällets oberoende, omfördela makten inom det och stärka dess koppling till det samhälle som det får sin legitimitet från. Det är just vid denna tidpunkt som brytandet av givarnas förkalkning blir en del av det civila samhällets återupprättande av sin roll, inte bara en reform av dess finansieringsmetod.