I krig betalar barn ett pris de inte har valt; de förlorar hem, skola och trygghet, och måste sedan växa upp i förtid och bära en del av överlevnadens bördor på sina små axlar."
Det finns inga mer sårbara offer i krig än barn. De förstår inte politiska överväganden, de vet inte varför granater faller över deras hem, eller varför de måste lämna sina sängar, skolor, leksaker och grannskap, och sedan gå med sina föräldrar ut i det okända. Allt de vet är att deras lilla värld, som gav dem en känsla av trygghet, plötsligt kollapsade, och att de från det ögonblicket måste lära sig ett nytt språk som inte fanns i deras barndoms ordförråd: bombningar, fördrivning, tält, köer, hunger, död och förlust.
Under krigs- och fördrivningsåren var kanske barnen i Gazaremsan bland de grupper som betalade det högsta priset för denna mänskliga tragedi. Barnet i Gaza var inte bara ett vittne till kriget, utan blev en del av dess dagliga detaljer. Det somnar till ljudet av explosioner, vaknar till nyheter om döden, ser hem förvandlas till ruiner och kan med egna ögon se en släkting, granne eller vän dödas eller skadas. Sedan bär det dessa bilder med sig varthelst familjen rör sig på sin långa fördrivningsresa.
För att inse omfattningen av tragedin som drabbade Gazas barn, räcker det att påpeka att barn var bland de grupper som betalade det högsta priset för detta krig i form av blod, liv och framtid. FN:s barnfond (UNICEF) rapporterade att fram till den 3 februari 2026 hade minst 21 289 barn rapporterats dödade i Gazaremsan sedan den 7 oktober 2023, och cirka 44 500 barn hade skadats. Det här är inte bara siffror som ingår i krigsstatistiken. Bakom varje siffra finns ett barn med ett namn, ett ansikte, en familj, en skola, vänner och små drömmar som inte fick uppfyllas.
Och om detta är fallet för de barn som dödats eller skadats, så finns det en hel generation som har överlevt och som bär med sig minnen som kanske aldrig kommer att lämna dem under många år framöver: ett barn som såg sin bror eller en av sina föräldrar dödas framför hans ögon, ett annat som grävdes fram från under rasmassorna, ett tredje som förlorade sin familj eller sitt hem, och tusentals som flyttade med sina familjer mellan flyktingläger och bevittnade död, hunger och förstörelse på varje plats. Därför bör samtalet om barn som fallit offer för kriget inte begränsas till antalet döda och skadade, trots hur hemska dessa siffror är. Det finns också hundratusentals överlevande som har drabbats av psykiska skador, och effekterna av vad de har sett och upplevt kommer att kräva år av vård, omsorg och rehabilitering.
Fördrivningen i Gazas barns liv var ett fullständigt uppryckande från platsen och minnet. För ett barn är hemmet inte bara väggar och tak; det är barnets lilla värld där dess första minnen formas: sängen, leksakerna, böckerna, skolan, kompisarna i grannskapet, mammans röst i köket, mormor och morfars berättelser och många andra detaljer som ger barnet en känsla av trygghet och tillhörighet.
Plötsligt var han tvungen att lämna allt detta bakom sig, ibland på bara några minuter, för att ge sig av med sin familj med en liten väska, ett klädesplagg eller lite mat, utan att veta vart han skulle ta vägen eller när han skulle komma tillbaka.
I många fall var fördrivningen inte en enda resa, utan familjer flyttade upprepade gånger från en plats till en annan; från en skola till ett tält, från ett läger till ett annat, från ett område som sades vara säkert till ett annat, och sedan kom en ny order om evakuering, och då började en ny resa. Varje gång upplevde barnet samma förlust igen; han samlade ihop det som fanns kvar av sina tillhörigheter, hjälpte sin familj att bära bagaget, gick på gator fulla av fördrivna människor, såg trötta ansikten, utmattade kroppar och gråtande barn, och sedan anlände han till en ny plats där han var tvungen att lära sig att leva från grunden.
Således har barnet från Gaza förlorat den enkla känsla som varje barn i världen behöver: att ha en fast plats som det kan säga om: Det här är mitt hem.
En av de mest hjärtskärande sakerna med upplevelsen av fördrivning är att många barn i Gaza tvingades lämna barndomens värld i förtid. Under normala omständigheter ska barnets uppgift vara att gå i skolan, leka med sina kamrater, lära sig och drömma om sin framtid, men livet i fördrivningslägren har tvingat på dem andra roller som de inte borde ha haft i den här åldern.
Vi såg barn stå i långa köer för att få vatten, bära tunga kärl till tälten, leta efter ved, kartong och plastbitar för att tända eld, och vänta utanför välgörenhetsorganisationer och gemensamma kök för att få en måltid till sina familjer.
Vi såg barnet hjälpa sin far att sätta upp tältet och reparera det efter vind och regn, eller hjälpa sin mor att ta hand om sina yngre syskon, eller gå ut för att leta efter mat och vatten medan fadern eller modern stannar hos ett sjukt eller skadat barn. Vissa barn tvingades sälja på gator och marknader eller utföra enkla arbeten för att bidra till att tillgodose några av familjens behov.
Detta är inte ansvarsuppgifter för ett barn på sju, tio eller tolv år, utan ansvarsuppgifter som har påtvingats av omständigheterna för att överleva. Det smärtsamma är att barnet ibland anpassar sig till dessa förhållanden så att det för den som ser på verkar vara starkt och uthålligt, medan det inombords kan ha en hel värld av rädsla, oro och undertryckt sorg.
Svält och död... ett oförglömligt minne
Hunger var kanske en av de svåraste upplevelserna som barnen i Gaza upplevde. Barnet som brukade be om mat när det var hungrigt befann sig plötsligt inför en mor som inte hade något att ge honom, och en far som letade i timmar efter en brödlimpa, en mjölkkartong eller något att försörja sin familj med.
Vilken inverkan har det på ett barn att höra sin mamma säga: "Det finns ingen mat"?
Och hur förstår ett litet barn att det måste uthärda hunger eftersom mat inte finns tillgänglig?
Synen av barn som står i timmar framför gemensamma kök och välgörenhetsorganisationer, med små skålar i händerna och väntar på vad grytorna har att erbjuda, kommer att förbli en av de mest smärtsamma scenerna från detta krig. Några av dessa barn frågar inte längre om vilken typ av mat, utan deras fråga har blivit enklare och hårdare: Kommer vi att äta idag?
Här förvandlas hungern från ett övergående fysiskt behov till en djup psykologisk upplevelse kopplad till rädslan för morgondagen och osäkerheten kring livets mest grundläggande behov.
Det djupaste såret är det dödande och den förstörelse som barnens ögon har bevittnat. Under normala omständigheter försöker föräldrar skydda sina barn från att se en smärtsam händelse eller en skrämmande syn. Hur kan då ett barn som har levt i flera år se döden som en del av den dagliga scenen?
Det finns barn som har sett sina hem bombas, andra har sett sina släktingar under ruinerna, och några av dem har förlorat en far, mor, bror eller syster, och kanske mer än en familjemedlem. Det finns de som har sett sårade, blod och kroppsdelar på gatorna och på sjukhusen, eller som har upplevt stunder av bombningar utan att veta om de skulle överleva till morgonen.
Dessa scener tar inte slut när ljudet av explosionen upphör. De kan fastna i minnet, återkomma i drömmar och mardrömmar, i rädsla för höga ljud, i extremt beroende av mamman eller pappan, i tillbakadragenhet, ilska eller tystnad.
Det mest smärtsamma är att tragedin inte var en exceptionell situation som samhället kunde samlas kring och trösta den drabbade, eftersom tragedierna drabbade nästan alla. Den som vill trösta andra behöver själv någon som tröstar honom.
Förutom dödande, svält och fördrivning har barnen i Gaza drabbats av en annan mycket allvarlig förlust: avbrottet i det normala livet. Skolan är inte bara en plats för utbildning, utan också ett utrymme för social och psykologisk stabilitet. Där träffar barnet sina vänner, leker, pratar, lär sig, organiserar sin dag och känner att livet har en naturlig gång och en framtid som väntar.
När skolan uteblir i månader och år förlorar barnet inte bara sina lektioner, utan också en viktig del av sin psykologiska och sociala struktur.
I fördrivningslägren fanns det oftast inga säkra och organiserade utrymmen för lek och fritidsaktiviteter som kunde rymma det enorma antalet barn. Även när barnen skapade sina lekar mellan tälten omgav kriget deras barndom; utrymmet var trångt, det fanns ingen avskildhet, faran var närvarande och föräldrarna var upptagna med att skaffa mat, vatten och livets nödvändigheter.
Barnet behövde ett utrymme där han kunde springa iväg från samtalen om bombningar, martyrer, saknade och hjälp, men han hörde dessa ord morgon och kväll, eftersom de hade blivit samtalsämnet för både vuxna och barn.
Den största krisen var att omfattningen av traumat var mycket större än den tillgängliga psykologiska och sociala stödkapaciteten. Vid katastrofer och krig behöver barn som har bevittnat scener av död, förlust och fördrivning specialiserade program för psykologiskt stöd, skolor, samhällscenter och trygga platser för lek, uttryck, målning och idrott, samt specialister som kan hjälpa dem att förstå vad de har gått igenom och hantera rädsla och sorg.
Men när hela samhället är drabbat, sjukhusen inte kan behandla fysiska sår, skolorna är förstörda eller har förvandlats till skyddshem, och institutionerna själva är splittrade eller utmattade, blir det psykologiska såret mindre synligt, även om det är djupt och allvarligt.
Därför kommer krigets slut, när det väl är över, inte nödvändigtvis att innebära slutet på barnens lidande.
Kanonen kanske tystnar, men barnets minne tystnar inte lika lätt. Ruinerna kan tas bort från gatorna innan de försvinner ur minnet, och huset kan byggas om snabbare än att återuppbygga känslan av trygghet hos ett barn som såg sitt hus rivas framför sina ögon.
Mänsklig återuppbyggnad.
Barnen i Gaza behöver efter detta krig mer än livsmedelsbistånd, kläder och tält, hur viktigt allt detta än är. De behöver ett brett nationellt och humanitärt projekt för att rädda barndomen.
Att få tillbaka barnen till skolan måste prioriteras högst, tillsammans med långsiktiga program för psykisk hälsa och socialt stöd, skapande av trygga utrymmen för lek, idrott och konst, särskild omsorg om föräldralösa barn och barn som har förlorat familjemedlemmar, liksom skadade barn, barn med funktionsnedsättning och barn som har genomgått svåra upplevelser under rasmassor, på sjukhus eller under fördrivning.
Familjen själv behöver också stöd, eftersom en pappa och en mamma som är utmattade av kriget behöver hjälp för att kunna återge sina barn känslan av trygghet. Barns psykiska hälsa bör inte betraktas som en sekundär fråga som kan skjutas upp till efter återuppbyggnaden. Återuppbyggnaden av människan måste gå hand i hand med återuppbyggnaden av byggnaderna.
Under krigsåren lärde sig barnen i Gaza saker som inget barn borde ha lärt sig.
De lärde sig namnen på vapnen innan de slutförde sina läroböcker, de lärde sig innebörden av fördrivning innan de lärde sig geografin i sitt hemland, de stod i köer för vatten och mat istället för i skolköer, de bar vattenkärl och mjölpåsar istället för sina väskor och anteckningsböcker, och de såg död och förstörelse som vuxna själva inte kan uthärda.
Ändå ser jag fortfarande en fantastisk förmåga hos barnen i lägren att söka efter livet. Du ser dem göra en boll av tygbitar, måla på en tältvägg, springa mellan smala gränder eller skratta för ett ögonblick som om de från kriget rycker tillbaka sin rätt att vara barn.
Denna förmåga att leva bör inte få oss att underskatta omfattningen av vad som har drabbat dem, utan bör göra vårt ansvar gentemot dem större.
Barnen i Gaza är inte siffror på listorna över offer och fördrivna, utan de är Palestinas minne och framtid. Om återuppbyggnaden av Gaza innebär att bygga om hus, gator, skolor och sjukhus, börjar den verkliga återuppbyggnaden med dessa barn; från att återställa skolan till deras liv, trygghet till deras själar, lek till deras dagar och hopp till deras fantasi.
Den största segern vi kan ge dem efter allt de har bevittnat är inte bara att kriget upphör, utan att vi ger tillbaka det som togs ifrån dem:
Att ge tillbaka deras barndom till dem.