Uttalandena som den israeliska Kanal 12 citerade från en israelisk tjänsteman avslöjar en viktig aspekt av meningsskiljaktigheterna mellan ockupationsregeringens premiärminister Benjamin Netanyahu och den amerikanske presidenten Donald Trumps administration när det gäller krigets framtid i Gaza. Frågan, som framgår av dessa uttalanden, var inte från början ett absolut israeliskt avvisande av färdplanen med "15 punkter" som lades fram av "Fredsrådet" under amerikansk ledning, och inom ramen för vilken Nikolaj Mladenov agerar som en av de ansvariga för att leda denna process.

Snarare kom Netanyahu och Ron Dermer i ett första skede överens om en del av färdplanen för genomförandet av den andra fasen, inklusive inrättandet av en pilotmodell i Rafah för ett område som inte kontrolleras av Hamas och där det inte finns någon militär struktur som tillhör Hamas, enligt den israeliska visionen, vilket omvandlar övergångsfasen till separata säkerhets- och geografiska arrangemang och väcker allvarliga frågor om i vilken utsträckning den är förenlig med genomförandet av säkerhetsrådets resolution 2803. Att behålla dessa arrangemang före den fullständiga israeliska reträtten skulle också hindra övergången till återhämtning och återuppbyggnad och omvandla vad som skulle vara en övergångsfas för att avsluta kriget till en ny verklighet på marken som påtvingas av Israel.

Men Israel drog sig senare tillbaka från sitt ursprungliga samtycke och gick över till att avvisa varje gradvis väg, vilket i praktiken hindrade övergången till nästa fas av avtalet, särskilt det israeliska tillbakadragandet och inledningen av återhämtnings- och återuppbyggnadsprocessen.

Denna punkt är viktig eftersom den visar att den nuvarande meningsskiljaktigheten inte nödvändigtvis är en meningsskiljaktighet om själva planen, utan snarare en meningsskiljaktighet om hur den ska genomföras och hur dess faser ska ordnas. Den israeliska ståndpunkten har gått från att acceptera specifika övergångsarrangemang till att avvisa varje gradvis väg mot avväpning och insistera på att Hamas ska avväpnas fullständigt innan man går vidare till något annat steg. I praktiken innebär detta en omformulering av villkoren för nästa fas av avtalet, och inte bara att framföra reservationer mot vissa detaljer i det.

Det anmärkningsvärda här är inte bara Netanyahus tillbakagång från sitt ursprungliga samtycke, utan också det sätt på vilket "Fredsrådet" hanterar denna process, särskilt Nikolaj Mladenov. Rådet, som ska leda övergången från eldupphör till nästa fas, verkar i sin praxis vara mer ett verktyg för att genomföra den amerikanska visionen än en oberoende medlare mellan parterna. Mladenov, som leder denna process, presenterar planen på ett språk som ibland verkar avgörande och slutgiltigt, men lämnar samtidigt ett brett utrymme för att omtolka dess faser och villkoren för dess genomförande, särskilt förhållandet mellan nedrustning och israeliskt tillbakadragande.

Här ligger paradoxen: Om planen bygger på eldupphöret och på FN:s säkerhetsråds resolution 2803, och om dess uttalade mål är att övergå till en civil administration, återuppbygga Gaza och få slut på kriget, varför är genomförandet av dess grundläggande delar då beroende av Israels föränderliga godkännande? Och hur kan det finnas en seriös politisk process om den part som militärt kontrollerar territoriet kan gå från ett preliminärt godkännande till ett fullständigt avslag utan att drabbas av ett tydligt politiskt pris?

Det mest oroande är att den formulering med vilken Mladenov presenterar genomförandeprocessen ibland får nedrustning att framstå som en förutsättning för ett israeliskt tillbakadragande, medan fakta visar att den praktiska knutpunkten också har blivit Israels inställning till tillbakadragandet och övergången till återuppbyggnad. Detta skapar intrycket att "fredsrådet" fokuserar mer på att hantera tvisten än på att ta itu med problemets ursprung.

Således handlar frågan inte bara om vad Netanyahu vill, utan också om "fredsrådets" och Mladenovs förmåga att genomdriva logiken i den plan de lägger fram. Om rådet inte kan omvandla överenskommelserna till ömsesidiga åtaganden, kan dess roll komma att förändras från en mekanism för att få slut på kriget till en mekanism för att hantera ett bräckligt eldupphör, medan Israel fortsätter att behålla de viktigaste maktfaktorerna på marken.

Det är just detta som gör att Mladinovs roll behöver granskas närmare: inte för att han är en israelisk part, utan för att hans position inom det amerikanska systemet ger honom ett politiskt ansvar för att tolka planen och driva den till genomförande. När hans uttalanden blir mycket flexibla inför det israeliska avvisandet, väcker detta en legitim fråga om gränserna för "fredsrådets" oberoende och dess faktiska förmåga att binda Israel till vad som anges i den väg som den amerikanska administrationen sponsrar.

Men det är viktigt här att inte överdriva beskrivningen av relationen mellan Trump och Netanyahu som en konfrontation eller ett avgörande amerikanskt tryck. Det som hittills har framkommit liknar snarare en skillnad i synsätt och ett amerikanskt försök att få Israel att åta sig den politiska processen, utan att det står klart att Trump-administrationen hittills har använt några verkliga påtryckningsmedel för att tvinga Netanyahu att genomföra den. Det är just detta som gör den israeliska positionen viktig: Om Netanyahu kan ta tillbaka ett preliminärt samtycke, höja taket för sina krav och avvisa övergångsarrangemangen, utan att möta ett tydligt politiskt pris från Washington, är det för tidigt att tala om en avgörande amerikansk förändring.

Det är anmärkningsvärt att ståndpunkten gentemot Iran går i en relativt annorlunda riktning. Den israeliska tjänstemannen anser att den fortsatta blockaden och det ekonomiska trycket på Iran, utan att återgå till ett storskaligt krig, är "den bästa situationen" för Israel i nuläget. Han anser till och med att den ekonomiska krisen kan leda till att det iranska regimet destabiliseras. Detta överensstämmer med Amos Harels tolkning av Trumps politik, som verkar vara mindre entusiastisk över att återuppta ett storskaligt krig med Iran och mer benägen att använda ekonomiskt tryck och förhandlingar som verktyg för att uppnå sina mål.

Men problemet för Netanyahu är inte bara externt. Minskningen av manöverutrymmet i Gaza, Libanon och Iran innebär en minskning av hans förmåga att använda militära prestationer som en politisk tillgång i valet. Om Washington driver på för att stänga fronterna eller minska upptrappningen blir frågan: Var kan Netanyahu och hans regering kompensera för denna marginal?

Här framstår Västbanken som den farligaste arenan. Eskaleringen av bosättningarna, utvidgningen av bosättningsområdena, våldet från bosättarna och det minskade förmågan hos armén och polisen, under påtryckningar från ministrar i regeringen, att upprätthålla lagen på ett likvärdigt sätt, är alla faktorer som kan göra Västbanken och Jerusalem mer explosiva när valet närmar sig.

Detta betyder inte att varje upptrappning sker i enlighet med ett direkt beslut från Netanyahu, men den sker i en politisk miljö som uppmuntrar krafter i koalitionen att utvidga konfrontationen med palestinierna, i en tid då Likud utkämpar en intern kamp om partiets och ledarskapets framtid.

Stärkandet av Yisrael Katzs position på Likuds lista avslöjar i sin tur hur säkerhetsfrågor sammanflätas med partipolitiska överväganden. Netanyahu hanterar inte bara sin relation med Washington, utan utkämpar också en strid inom Likud om sin politiska framtid och om formen på nästa ledarskap.

Scenen är i slutändan inte en konfrontation mellan Trump och Netanyahu, och det är inte heller ett avgörande amerikanskt tryck mot ett absolut israeliskt avslag. Det är en kontrast mellan en amerikansk kurs som vill gå från krig till politiska och regionala arrangemang, och en israelisk regering som försöker försena denna övergång eller omformulera den på ett sätt som bevarar största möjliga frihet för militär handling.

I denna ekvation ligger problemet inte bara hos Netanyahu, utan också i den amerikanska administrationens och "fredsrådets" förmåga att omvandla överenskommelser och beslut till faktiska åtaganden. Om Washington förblir vid gränsen för politisk oenighet, och fredsrådet förblir nöjt med att hantera meningsskiljaktigheter utan att ha verkliga verktyg för att genomdriva, kommer Israel att fortsätta att behålla förmågan att blockera övergången till nästa fas.

Här ligger den största faran: att kriget inte faktiskt tar slut, utan att tyngdpunkten flyttas från Gaza till Västbanken, och från en öppen militär konfrontation till en politisk och lokal konflikt på marken, medan palestinierna förblir den part som betalar priset för den internationella processens oförmåga att genomdriva det som har överenskommits.