I nuläget kan valen utgöra en inkörsport för att återuppbygga det palestinska politiska systemet, förnya legitimiteten hos dess institutioner, återställa den interna enheten, omorganisera förhållandet mellan hemlandet och diasporan och stärka de palestinska styrkefaktorerna inför ockupationen och dess projekt.

Denna fråga får sin betydelse av det faktum att palestinierna under de senaste åren har provat de flesta möjliga sätt att få ett slut på splittringen: dialoger, avtal, medlingar, kommittéer och överenskommelser. Trots detta kvarstod splittringen och utvecklades till en mer väletablerad politisk och institutionell struktur, samtidigt som ockupationen fortsatte med bosättningar, annektering, judaisering av Jerusalem och uppdelning av det palestinska territoriet. Således äger den interna palestinska krisen rum samtidigt som ockupationen snabbt agerar för att avgöra situationen på marken.

Därför är det inte nödvändigt att upprepa tidigare formler, utan att gå vidare till att återuppbygga det politiska systemet från dess folkliga bas, och göra valen till ett av verktygen i denna process.

Någon kan säga att dagens val drivs av USA, Europa och arabländerna, och att de kan vara en del av internationella och regionala arrangemang för att omforma den palestinska scenen. Detta är något som bör tas på allvar, men att hantera det bör inte leda till att valet avvisas enbart för att utländska aktörer vill ha det, och det bör inte heller accepteras på de villkor som utländska aktörer vill ha.

Den verkliga frågan är inte: Vem vill ha val? Utan: Vad kommer palestinierna att göra med detta val?

Även om valet är ett amerikanskt, europeiskt eller arabiskt krav, kan det palestinska folket omvandla det från ett externt krav till en nationell möjlighet, om det äger beslutet och definierar dess regler, mål och resultat. Valet kan bli ett verktyg för att återfå det nationella beslutsfattandet, förnya institutionernas legitimitet, få slut på splittringen, återuppbygga befrielseorganisationen på grundval av partnerskap och förena det palestinska folket i hemlandet och i diasporan, snarare än att vara en inkörsport för att omorganisera den palestinska arenan enligt externa beräkningar.

 

Här ligger den politiska paradoxen: Utländska aktörer kanske vill ha val för sina egna syften, men palestinierna kan använda valen för att uppnå sina mål.

De efterfrågade valen är inte val för att förnya platser och positioner, utan val för att återuppbygga det politiska systemet. Detta innebär att förnya de lagstiftande, övervakande och verkställande institutionerna, avsluta tillståndet av ensamhet, återupprätta separationen mellan makterna, återställa förtroendet mellan medborgaren och institutionen och introducera nya generationer i det politiska livet.

I framkant står Palestinska befrielseorganisationen, som den nationella ram som förenar det palestinska folket i hemlandet och i diasporan. Därför bör valet inte leda till en konsolidering av separationen mellan hemlandet och utlandet, utan snarare till att återförena det palestinska folket med dess nationella institutioner och säkerställa representationen av palestinska flyktingar, samfund och grupper på deras olika platser.

Valen bör inte heller vara en ersättning för nationell dialog, utan snarare frukten av en nationell dialog som definierar dess regler och villkor och säkerställer allas deltagande och respekt för dess resultat. Vad som krävs är att dialogen övergår från att försöka hantera splittringen mellan dess parter till att bygga ett politiskt system som gör den politiska pluralismen till en del av det nationella partnerskapet, inte en orsak till geografisk och institutionell splittring.

Ännu viktigare är att reformen av det politiska systemet inte kan skiljas från karaktären av konflikten med ockupationen. Palestinierna utkämpa en kamp för nationell befrielse mot ett bosättningsprojekt som arbetar för att annektera och införa en politik av fullbordat faktum. Följaktligen måste förnyelsen av institutionerna tjäna förmågan att konfrontera, organisera folkligt motstånd och motstånd och mobilisera politiska, sociala, diplomatiska och mediemässiga krafter, och inte bli ett alternativ till denna konfrontation.

Den palestinska styrkan finns, men den är spridd och splittrad. Det finns en folklig kraft, en politisk kraft, en social kraft, diasporans kraft, flyktingarnas kraft samt ungdomars, kvinnors, fackföreningars, förbunds och det civila samhällets krafter. Problemet ligger inte i avsaknaden av maktfaktorer, utan i avsaknaden av en nationell ram som kan samla dem och omvandla dem till en organiserad politisk kraft.

Här kan valen bli en inkörsport för att mobilisera dessa element genom att återföra folket till centrum av den politiska processen, förnya legitimiteten, utöka deltagandet och öppna vägen för pluralism, nya ledare och nya krafter.

 

Palestinierna har försökt nästan allt för att få slut på splittringen. De har provat avtal, medlingar och dialoger, men splittringen kvarstår, medan situationen på marken har förändrats till förmån för ockupationen. Därför räcker det inte längre att söka en ny överenskommelse mellan de splittrade parterna. Vad som krävs är att återuppbygga det politiska system som gjorde det möjligt för splittringen att fortsätta.

Därför bör valet inte ses som slutet på vägen, utan snarare som början på återuppbyggnaden av det nationella huset: början på förnyelsen av institutionerna, återuppbyggnaden av befrielseorganisationen, återställandet av enheten, föreningen av referenser, förnyelsen av legitimiteten och återupplivandet av den palestinska maktens faktorer.

Val är inte en magisk lösning, men de kan vara en vändpunkt om palestinierna har kontroll över dem.

Sammanfattningsvis handlar kampen inte bara om att hålla val, utan om deras politiska funktion: Är de ett verktyg för att reproducera den rådande verkligheten, eller en möjlighet att återuppbygga det palestinska politiska systemet?

Om det palestinska folket har sin egen beslutsrätt kan det omvandla valet från ett yttre krav till en nationell rättighet, från ett sätt att hantera krisen till ett verktyg för att övervinna den, från en förnyelse av organen till en förnyelse av den nationella rörelsen, och från en situation där den palestinska makten utarmas till en situation där den återupplivas.

Här ligger det verkliga värdet av valet: att återlämna beslutet till folket, institutionerna till sin nationella roll, enheten till sitt politiska innehåll och frågan till sin befriande väg.