Moderna krig orsakar inte längre bara förstörelse och offer, utan skapar också parallella ekonomier och intressenätverk som genererar exceptionella vinster på bekostnad av människors lidande. Gaza var inget undantag från denna regel, eftersom kriget skapade en parallell ekonomi som växte fram under förhållanden av brist, blockad och ekonomisk kollaps, medan befolkningen fick betala priset med sin livsmedelsförsörjning, sina inkomstkällor och sin ekonomiska framtid.

I kontrast till de exceptionella vinster som begränsade grupper har gjort under kriget, upplever majoriteten av befolkningen i Gazaremsan en ekonomisk kollaps utan motstycke. Arbetslösheten har överskridit oöverträffade nivåer och överstiger 80 % enligt internationella institutioners uppskattningar, medan majoriteten av Gazarems invånare nu lever under fattigdomsgränsen eller är nästan helt beroende av humanitärt bistånd, mot bakgrund av en nästan fullständig kollaps av produktions- och serviceverksamhet. Tusentals ekonomiska verksamheter har också upphört, och hundratusentals familjer har förlorat sina inkomstkällor, vilket har lett till att klyftan har vidgats mellan dem som har tillgång till varor och tjänster och dem som dagligen kämpar för att säkra livets mest grundläggande behov. Under krigets månader har priserna på basvaror stigit på ett aldrig tidigare skådat sätt, monopoliserande metoder har uppstått, och handeln med förmedling, koordineringsavgifter, transportprovisioner och logistiktjänster har blomstrat. Marknadsreglerna har förändrats från naturlig konkurrens till en ekonomi som styrs av brist, där priserna bestäms av dem som har tillgång till varorna eller kontroll över deras vägar.

Mot bakgrund av denna verklighet fungerar marknaden inte längre enligt de normala reglerna för utbud och efterfrågan, utan snarare enligt ekvationen för brist och monopol. Ju allvarligare bristen på varor och tjänster är, och ju större medborgarnas behov av dem är, desto högre blir vinstmarginalerna för begränsade grupper som har kunnat kontrollera försörjningsvägarna eller tillhandahålla krigsrelaterade tjänster, medan medborgaren bär hela bördan av de höga priserna och urholkningen av hans köpkraft. I nästan alla krig finns det de som förlorar allt, och det finns också de som gör exceptionella förmögenheter. Faran i den palestinska situationen ligger dock inte bara i förekomsten av ekonomiska förmånstagare, utan också i bristen på öppenhet om storleken på dessa vinster, deras källor, mekanismerna för att kontrollera dem och de rättsliga förfaranden som säkerställer att den nationella tragedin inte förvandlas till en möjlighet till olaglig berikning.

Den fråga som uppstår idag är inte om kriget har skapat ekonomiska vinnare, eftersom detta är ett fenomen som har förekommit i de flesta väpnade konflikter, utan snarare: Hur stora vinster har gjorts under kriget? Hur bildades de? Var de föremål för finansiell och juridisk kontroll? Har misstankar om monopol och utnyttjande av mänskliga behov för att uppnå exceptionella vinster undersökts? Dessa frågor syftar inte till att anklaga någon, utan uttrycker samhällets rätt att få veta hur ekonomin förvaltades under kriget och hur nya förmögenheter skapades vid en tidpunkt då tusentals familjer förlorade sina hem, sin försörjning och sin trygghet när det gäller livsmedel.

Erfarenheterna från många länder som kommer ut ur konflikter har visat att ekonomier inte återhämtar sig så snart vapenvilan upphör, utan att den verkliga återhämtningsprocessen börjar med att demontera krigsekonomins nätverk och förhindra att de omvandlas till centra för ekonomiskt och politiskt inflytande. Pengar som samlas in under exceptionella omständigheter kan, om de inte är föremål för tillsyn och ansvarsskyldighet, senare förvandlas till verktyg för monopol och dominans, vilket hindrar återuppbyggnad, försvagar konkurrensen och undergräver ekonomisk rättvisa. Det kan inte talas om en verklig återuppbyggnad om marknaderna förblir fångna i monopol, eller om medborgaren känner att lagen endast tillämpas på de svaga, medan de inflytelserika och förmögna undkommer allt ansvar. Ekonomisk rättvisa är inte bara ett moraliskt krav, utan en förutsättning för att återuppbygga förtroendet mellan samhället och dess institutioner,

samt för att uppnå en hållbar utveckling som bygger på lika möjligheter och rättsstatsprincipen. Nästa fas kräver en omfattande granskning av allt som har präglat ekonomin under kriget, från mekanismerna för import av varor, till flödet av pengar och provisioner, till övervakning av marknaderna, stärkande av tillsynsmyndigheternas oberoende och möjliggörande för rättsväsendet att fullgöra sin roll utan några påtryckningar eller politiska eller sektoriella överväganden. Det kräver också att man offentliggör finansiella uppgifter, ökar transparensen och gör det möjligt för allmänheten att se hur resurserna förvaltades under krigstiden. Det är dags att öppna frågan om krigsekonomin utan några röda linjer. Att konfrontera ockupationen befriar inte någon från att konfrontera korruption, och återuppbyggnaden är inte fullständig utan att ställa alla som utnyttjade människors lidande för att uppnå olaglig rikedom till svars. Den som har berikat sig på palestiniernas hunger, monopoliserat deras försörjning eller investerat i deras tragedi måste veta att rättsligt ansvarstagande förblir folkets rättighet, och att krigsekonomins ärenden inte preskriberas av moralisk föråldring, och att rättvisan kan komma att följa dem när viljan och bevisen finns. Länder byggs inte med krispengar, utan med transparens och rättsstatsprincipen, och genom att ställa till svars alla som har gjort kriget till en affär och människors lidande till ett sätt att berika sig själva.