Den snabba utvecklingen i arbetslivet i allmänhet, moderniseringen av tekniker och teknologi, förändrade arbetsvillkor och arbetsförhållanden, tillsammans med de enorma utmaningar som arbetstagare står inför i form av livspåfrestningar samt psykologiska och sociala trauman, särskilt i vår palestinska verklighet, är alla komplexa bördor som direkt återspeglas i arbetskraftens vardagsliv, särskilt efter kriget i Gazaremsan och de efterföljande kriserna och strukturella problemen som har påverkat arbetstagare och arbetsrelationer och skadat alla produktionsparters intressen. Detta kräver ett nytt och kvalitativt tänkande när det gäller att hantera psykologiska och sociala frågor på den palestinska arbetsmarknaden och en omorganisering av mekanismerna för social dialog mellan parterna. I detta sammanhang kräver de djupa förändringarna och de komplexa kriserna som arbetstagare upplever en radikal översyn av de begrepp och termer som har format arbetssektorn och dess marknad i flera decennier. Den långvariga fältupplevelsen, särskilt i ljuset av krig, blockad och tvångsomstrukturering av den ekonomiska och sociala kartan, har visat att den traditionella förståelsen av arbetarskydd och hälsa, som historiskt har reducerats till fysiska skyddsverktyg och direkta materiella förhållanden, inte längre kan skydda arbetskraften eller bevara dess värdighet i dess psykologiska och sociala dimensioner. På grundval av detta är människan inte bara en muskelansträngning eller en verkställande förmåga som är skild från hans psykologiska och emotionella struktur, utan han är en varelse som påverkas av och påverkar sin omgivning. De ackumulerade psykologiska chockerna, den kroniska livsoroen och förlusten av social trygghet stannar inte vid gränserna för det egna jaget, utan de läcker ut och blir en huvudmotor för arbetsolyckor, minskad produktivitet och sönderfall av familjens och samhällets sammanhållning. Ur denna rättsliga och fackliga synvinkel framträder det inneboende nationella behovet av att etablera en ny dramatisk vision som inkluderar psykologisk och social säkerhet, som ett inneboende och lagligt villkor i arbetslagstiftningen och i hjärtat av arbetarklassens kamp, och inte bara ett alternativ för hjälp eller stödjande välfärd. I samband med denna allvarliga utmaning genomgår den palestinska arbetaren och anställde idag en aldrig tidigare skådad blandning av komplexa påfrestningar som förvandlar arbetsmiljön till ett område fullt av osynliga faror. Fenomenet med formell närvaro i kombination med mental distraktion är en av de allvarligaste manifestationerna bland arbetare inom vitala och humanitära sektorer. Arbetaren är fysiskt närvarande på arbetsplatsen, medan hans sinne är under press att tänka på sin familjs säkerhet, att tillgodose de mest grundläggande levnadsbehoven och att hantera känslor av förlust och fördrivning. I detta avseende fördubblas denna katastrofala effekt till följd av det godtyckliga berövandet och fråntagandet av tillstånd och ekonomiska rättigheter för tusentals arbetstagare vars försörjningsmöjligheter har begränsats, vilket har skapat ett djupt tillstånd av rättsligt förtryck och en känsla av blockerade horisonter, vars allvar och inverkan ökar bland kvinnliga arbetstagare och familjeförsörjare som befinner sig i en svår situation som kombinerar de hårda vårdbördorna i fördrivningslägren med den ständiga strävan att säkra försörjningen, vilket utsätter dem för dubbel psykisk och fysisk utmattning som kräver särskild vård och skydd. Baserat på denna komplexa verklighet ligger den grundläggande bristen i det faktum att det nuvarande lagstiftnings- och regleringssystemet hanterar arbetarskydd med en torr teknisk mekanism, och dess verkställande förordningar utfärdade av arbetsministeriet och behöriga myndigheter saknar någon uttrycklig text som håller arbetsgivare eller operativa institutioner ansvariga för att tillhandahålla en miljö för psykologiskt och socialt skydd. Med tanke på denna strukturella brist är det nödvändigt att göra en brådskande lagstiftnings- och procedurändring som behandlar psykologiskt och socialt skydd och förebyggande av yrkesstress som en integrerad del av de nationella arbetarskyddsföreskrifterna, parallellt med uppdateringen av de periodiska inspektionsformulären för att övervaka indikatorer på psykologiskt och socialt tryck och stressiga arbetstider, samt att tvinga givare, internationella organisationer och institutioner, särskilt Internationella arbetsorganisationen som en behörig FN-organisation, att kräva att det finns en specifik finansiell post för psykologiska och sociala tjänster i alla tillfälliga bygg- och driftsprojekt. För att förankra denna vision på fältet måste arbetet ske genom integrerade spår där statliga, fackliga och internationella insatser samverkar; från lagstiftningsreformer som utvidgar begreppet arbetsolyckor till att omfatta psykiska störningar orsakade av en stressig arbetsmiljö, till att ålägga stora institutioner att tillhandahålla psykologer och socialarbetare på fältet för att följa upp arbetstagarna, och vidare till kapacitetsuppbyggnad på fältet genom att lansera ett nationellt program för att utbilda arbetsledare och fackliga företrädare i färdigheter för psykologisk första hjälpen och tidig upptäckt av utmattning innan olyckor inträffar. Parallellt med detta måste verkliga sociala skyddsnät byggas upp, vilket tar sig uttryck i inrättandet av en riskskyddsfond och säkerställandet av skäliga löner som står i proportion till den extrema inflationen för att bekämpa exploatering, och slutligen i att uppmana internationella organisationer att anta en skyddande finansieringsstadga som vägrar att genomföra utvecklingsprojekt som inte tar hänsyn till arbetstagarnas psykiska och sociala välbefinnande. Slutligen bör det noteras att återuppbyggnaden av det som förstörts av krisen och aggressionen inte kan uppnås enbart genom att importera utrustning eller injicera pengar, utan börjar först och främst med att återställa den psykologiska och sociala strukturen hos den arbetande människan. Den psykologiska säkerheten för arbetstagare och anställda av båda könen är inte en bisak, utan en nationell nödvändighet, ett mänskligt behov och en professionell tillämpning som utgör kärnan i uppbyggnad, återhämtning, återuppbyggnad och utveckling. Att investera i det sociala kapitalet och dess fysiska, psykologiska och sociala skydd är en nödvändighet som kräver ett konkret genomförande på fältet för att skydda arbetskraften. Den medvetna övergången från logiken i att reagera på nödsituationer till institutionaliseringen av ett övergripande skydd är den historiska plikten som åligger beslutsfattare inom regeringen, fackföreningarna och människorättsorganisationerna, så att arbetstagarens värdighet och övergripande hälsa blir den främsta drivkraften och den oövervinnerliga hörnstenen för en övergripande återhämtning och hållbar utveckling.