Mitt i förberedelserna inför de israeliska valen och det fortsatta folkmordskriget i Gazaremsan bildas en bred sionistisk nationell konsensus i Israel om att fortsätta kriget och bosättningen på den ockuperade Västbanken, parallellt med bosättarnas övergrepp och utvidgningen av deras attacker mot palestinierna. Med undantag för ett begränsat antal röster inom ockupationsstaten som fördömer bosättarnas agerande och terrorism, finns det ingen seriös israelisk ståndpunkt som kräver att bosättningarna ska evakueras från de ockuperade palestinska områdena eller att bosättningsprojektet ska stoppas.
I detta sammanhang gav Israels säkerhetsminister Israel Katz säkerhetsorganen i uppdrag att arbeta för att överföra befogenheterna för brottsbekämpning på Västbanken till den israeliska polisen istället för armén. Detta är ett steg som har allvarliga politiska och rättsliga konsekvenser och sker inom ramen för att befästa bosättningarna och utvidga den israeliska kontrollen över de ockuperade områdena, i strid med internationell rätt som förbjuder bosättningar och betraktar dem som en allvarlig överträdelse som kan utgöra ett krigsbrott.
Katzs uttalande kan delvis vara ett försök att dämpa bosättarnas protester mot armén, som ibland evakuerar dem från områden där de attackerar palestinier. Men den viktigaste frågen är: Står vi inför en verklig förändring av systemet för brottsbekämpning, eller inför ett politiskt steg som syftar till att tillfredsställa bosättarna och undvika konfrontation med dem?
I detta sammanhang är påståendet att "detta är en bosättarregering, och detta är bosättarnas stat" inte bara en politisk slogan, utan ett uttryck för en djupare verklighet som rör karaktären hos det sionistiska projektet och staten Israel, som sedan dess grundande har byggt på invandring, bosättning och kontroll över land.
Det som framstår som en svaghet från den israeliska arméns sida inför bosättarnas våld är snarare ett uttryck för en institutionell tolerans som befäster en verklighet som tjänar bosättnings- och fördrivningsprojektet. Det som händer på Västbanken verkar inte vara en exceptionell händelse eller ett lokalt misslyckande, utan snarare ett återkommande mönster. Situationen har nått en punkt där en bosättare, även om det är en pojke, kan bestämma var han ska "ströva omkring" eller var han ska valla sina hjordar, med hjälp av det faktiska skydd som armén och polisen ger honom, medan andra kan beslagta privat palestinsk mark eller belägra palestinska hem.
Här uppstår frågan: Har den israeliska armén verkligen svårt att hantera bosättarna, även när de upprättar bosättningsutposter eller belägrar privata palestinska hem? Eller har denna situation blivit bekväm för armén, eftersom den gör det möjligt att visa hur svårt det är att upprätthålla ordningen, medan den i praktiken leder till att den rådande verkligheten befästs och balansen i kontrollen över marken förändras?
Det som händer idag är inte nytt. Fördrivningen och omplaceringen av invånarna i palestinska samhällen var inte ett resultat av övergående omständigheter, utan ett resultat av en politik som syftar till att göra palestiniernas liv, särskilt invånarna i samhällen med boskapsskötsel och jordbruk, eländiga och bittra, i syfte att tvinga dem att lämna sina hem och beslagta deras mark. Denna politik genomförs på två parallella sätt: militära order, rättsliga förfaranden och officiella institutioner å ena sidan, och bosättarnas våld å andra sidan, i många fall med skydd från armén och polisen eller mot bakgrund av deras underlåtenhet att förhindra övergreppen och ställa gärningsmännen till svars.
Detta har lett till tvångsfördrivning av palestinska samhällen, medan andra samhällen lever under ständigt hot från våld från bosättare och militären. Enbart i norra Västbanken har cirka 40 000 palestinier blivit fördrivna efter förstörelsen av lägren i Jenin, Tulkarm och Nur Shams, i en politik som syftar till att rycka upp palestinska flyktingar ur deras läger och deras befolkningsmiljö.
Samtidigt fortsätter beslagtagandet av mark samt byggandet och utvidgningen av bosättningar. Denna politik har intensifierats under den nuvarande högerextremistiska regeringen, som inkluderar ministrar och politiska ledare som uttryckligen stöder projekt för annektering, förstärkning av bosättningarna och införande av en ny verklighet på Västbanken. Denna politik överensstämmer i varierande grad med vad finansminister Bezalel Smotrich lade fram under titeln "Beslutsplanen", som bygger på att underkuva palestinierna och tvinga dem att ge efter för det israeliska projektet eller lämna landet, tillsammans med den nationella säkerhetsministern Itamar Ben Gviris politik gentemot palestinier och fångar.
Det finns en nästan enhällig israelisk överenskommelse om att fortsätta denna politik, från den nuvarande regeringen till tidigare regeringar, och det verkar inte finnas något verkligt politiskt inflytande som kan hindra de accelererade planerna på att annektera Västbanken och införa judisk överhöghet och suveränitet där. Ockupationsmakten fortsätter att fördriva palestinier och driva ut dem från deras mark, fullfölja plundringen av mark och bygga fler bosättningar, inte bara på Västbanken, utan också i Negev och Galileen, som en del av en politik som syftar till att judaisera dem, med stöd och underlättande av den extremhögra koalitionen.
Men problemet slutar inte med den nuvarande regeringen. Inte ens den israeliska oppositionen sätter ett slut på ockupationen eller avvecklingen av bosättningarna högst upp på sin agenda. Detta avslöjar gränserna för den interna israeliska tvisten: konflikten kan vara hård om den politiska ordningens form och högsta domstolens befogenheter, men den leder inte nödvändigtvis till en tvist om kärnan i kontrollen över de ockuperade palestinska områdena.
Därför kan den fortsatta bosättningen förstås som ett av de områden som överskrider de israeliska partigränserna. Denna politik är särskilt koncentrerad till område "C", som utgör cirka 60 procent av Västbankens yta och där hundratusentals palestinier bor, inklusive beduin-, herde- och jordbruksgrupper vars försörjning är beroende av mark och boskapsuppfödning. Genom juridiska och militära klassificeringar och åtgärder införs omfattande restriktioner för palestinsk byggnation och expansion, medan bosättningar och bosättningsposter expanderar och får olika former av skydd och faciliteter.
Därmed kräver fördrivning inte alltid ett direkt beslut att evakuera befolkningen, eftersom det räcker att skapa en miljö som gör livet omöjligt: förhindra byggande, konfiskera mark, stänga vägar, begränsa tillgången till vatten och betesmarker och upprepade attacker från bosättare, i avsaknad av skydd och ansvarsskyldighet. Tvångsförflyttning kan ske gradvis, genom att förvandla befolkningens liv till en oacceptabel verklighet och tvinga dem att lämna sina hem. Ur ett internationellt rättsligt perspektiv utgör tvångsförflyttning av befolkningen i de ockuperade områdena, eller förflyttning utan specifika rättsliga grunder, en allvarlig kränkning av internationell humanitär rätt, medan internationella och israeliska ansvarighetsmekanismer hittills inte har lyckats stoppa denna politik.
En grundläggande paradox framträder här: medan den israeliska oppositionen är orolig för Högsta domstolens ställning och de förändringar som högerregeringen har gjort i de rättsliga och säkerhetsmässiga institutionerna, förblir ockupationen, bosättningen och palestinska rättigheter nästan utanför gränserna för israelisk konsensus.
Om armén kan införa avstängningar och kalla in stora styrkor när den vill, och kan nå de belägrade palestinska hemmen, innebär bosättarnas fortsatta närvaro på platsen trots närvaron av dessa styrkor en allvarligare möjlighet än bara "oförmåga".
Den institutionella toleransen för bosättarnas våld, som ett verktyg för att förändra verkligheten på marken, gör att gränserna mellan "bosättarnas våld" och "statens politik" suddas ut. När en bosättare kan tränga in på palestinsk mark, hindra ägaren från att komma åt den eller belägra dennes hem, och sedan inte drabbas av något verkligt straff, förvandlas våldet från ett individuellt beteende till ett verktyg för att förändra verkligheten.
Därför är frasen "Detta är en bosättarg regering, och detta är bosättarnas stat" inte bara en arg politisk beskrivning, utan ett uttryck för en verklighet där regeringen, militären, polisen och bosättningarna överlappar varandra, och där olika verktyg används för att uppnå ett enda resultat: att utöka kontrollen över marken och minska utrymmet för den palestinska närvaron, vilket gradvis leder till tvångsfördrivning och befästande av bosättningarna som ett oåterkalleligt faktum.