Fördrivningen av palestinier från Gazaremsan är inte längre bara en idé som den israeliske ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, framför i högerextrema tal, utan har blivit en öppet erkänd del av hans valstrategi. I uttalanden nyligen sade Ben-Gvir att en ökning av hans listas styrka i det kommande valet till 12 eller 15 mandat skulle ge honom större inflytande att driva på för att uppmuntra palestinier att migrera från Gaza, och betonade att han ser detta som en central del av sin politik gentemot Gazaremsan.
Det allvarliga med detta uttalande är att det flyttar frågan om fördrivning från utkanten av den israeliska politiska retoriken till kärnan i valkampanjen. Enligt denna logik är frågan inte längre bara en personlig ståndpunkt för en minister från extremhögern, utan snarare ett försök att förvandla miljontals palestinier till en valfråga och koppla partiets parlamentariska styrka till dess förmåga att införa en politik som syftar till att förändra den demografiska och geografiska verkligheten i Gaza.
Uttrycket "frivillig utvandring", som Ben Gvir upprepade gånger använder, avslöjar ett försök att omformulera begreppet fördrivning på ett mer politiskt acceptabelt sätt. Men frivillighet kan inte skiljas från de omständigheter som omger civila. När befolkningen lever under krig, förstörelse, fördrivning och humanitär kris, väcker förslaget att lämna hemlandet som ett "fritt val" grundläggande frågor om i vilken utsträckning detta val överhuvudtaget är fritt.
Detta är inte första gången som Ben Gvir har lagt fram denna vision. FN har dokumenterat hans tidigare uttalanden där han uppmanade till att uppmuntra det han kallar "frivillig utvandring" från Gaza, parallellt med uppmaningen till israelisk kontroll över och återkolonisering av Gazaremsan. Han upprepade också i juli 2026 att förstörelsen av Hamas och uppmuntran till palestinsk migration, ur hans synvinkel, är den lösning som Israel bör anta i Gaza.
Därför bör det senaste valuttalandet inte behandlas som en separat position, utan som en del av en ackumulerad politisk kurs. I juli förra året deltog Ben-Gvir tillsammans med personer från den israeliska högern i en aktion nära Gazaremsans gräns för att kräva återupprättandet av israeliska bosättningar i remsan, i en scen som återspeglar överlappningen mellan idéerna om fördrivning och bosättning i den högerextremistiska retoriken.
Här framträder den mest framträdande politiska paradoxen: medan valet ska vara ett tillfälle att diskutera Israels framtid, dess säkerhet och dess relationer med palestinierna, förvandlas Gaza till ett ämne för valbudgivning. I Ben Gvir-diskursen blir väljarnas röster ett sätt att öka förmågan att påverka framtiden för ett annat folk som inte ens deltar i de israeliska valen och inte har någon förmåga att påverka deras resultat.
Det mest oroande är att denna retorik kommer vid en tidpunkt då det internationella trycket kring Gazas framtid ökar, medan den israeliska regeringen fortfarande står inför skarpa interna motsättningar kring kriget, tillbakadragandet och efterkrigsarrangemangen. Den senaste tidens utveckling har visat att extremhögern inom regeringen pressar på för hårdare alternativ, medan regeringen utsätts för internationellt tryck att acceptera en väg som leder till ett slut på kriget och nya politiska och säkerhetsmässiga arrangemang i Gazaremsan.
Ur den här synvinkeln är ekvationen "15 mandat" inte bara en siffra från valet. Det återspeglar ett försök att omvandla den parlamentariska makten till ett verktyg för att omforma den palestinska verkligheten. Detta kräver att det internationella samfundet tar dessa uttalanden på allvar, inte bara som valpropaganda, eftersom deras upprepning och övergång från retorik till potentiell regeringspolitik kan göra idéer som tidigare beskrevs som extremistiska till en del av den vanliga politiska debatten.
Användningen av termen "frivillig utvandring" undanröjer inte heller de juridiska och etiska frågorna kring tvångsförflyttning eller tvångsförflyttning av befolkningen. Frågan handlar inte bara om förekomsten av en direkt order om att tvinga befolkningen att lämna, utan också om de förhållanden och den politik som kan göra det omöjligt att stanna kvar i sitt land.
Det allvarligaste med Ben Gvirs retorik är inte bara vad han säger om palestinierna, utan vad den avslöjar om karaktären av förändringen inom den israeliska politiken: när fördrivning av befolkningen från deras land blir ett sätt att vinna röster, blir själva fördrivningen en valplattform.
Därför bör den internationella frågan inte vara: Kan Ben-Gvir få 15 mandat? Utan snarare: Vad innebär det att erhålla detta antal mandat, i ett offentligt politiskt tal, som ett sätt att öka förmågan att driva på förflyttningen av palestinier från Gaza?
Gaza är inte ett kort i det israeliska valet, och dess invånare är inte en befolkningsgrupp som kan omfördelas utifrån valresultaten. Palestiniernas rätt att stanna kvar på sin mark och bestämma över sin framtid är inte beroende av antalet platser som ett israeliskt parti får, och ett helt folks framtid bör inte bli gisslan i konkurrensen mellan extremhögerkrafterna.
Att konfrontera fördrivningsprojektet börjar framför allt med att vägra att normalisera dess språk. När "frivillig utflyttning" blir ett återkommande politiskt uttryck för att tömma ett land på dess befolkning, är det det internationella samfundets ansvar att tydligt skilja mellan människans frihet att välja sin bosättningsort och att tvinga ett helt folk att lämna sitt hemland under krigets, förstörelsens och påtryckningarnas börda.
I slutändan sammanfattar Ben Gvirs valekvation kärnan i problemet: 15 mandat kan öka ett partis inflytande, men de ger inte någon regering eller något parlament rätten att bestämma över ett annat folks självbestämmande. Gaza är, innan det blir en israelisk valfråga, en fråga om ett folk, rättigheter, land och framtid, och den kan inte avgöras genom en valurne där de berörda inte deltar.
Wesam Zaghbar
Journalist, politisk forskare och fackföreningsman