Det som i dag observeras i det institutionella och partipolitiska landskapet är dominansen av personliga relationer, vänskap och fraktionell alliansbildning, på bekostnad av att andra utestängs och marginaliseras, oavsett om de är motståndare i arbetet eller inte är förknippade med inflytelserika personer. Beslutsfattande eller organisatoriska åtgärder har kommit att styras av snäva överväganden som kan sammanfattas i frågan: Vem och till förmån för vem? Och vem med och vem följer vem?Det är som om det institutionella arbetet har förvandlats till enbart en arena för att uppnå privata fördelar för individer och deras kretsar. Trots att institutioner och meriter är den grundläggande pelaren på vilken framgångsrika stater och institutioner bygger, tenderar verkligheten i beslutsfattande centrum ofta att gå i en annan riktning, där personliga artigheter dominerar över solida organisatoriska arbetsmetoder. Detta fenomen, som i den politiska och administrativa vetenskapens litteratur kallas klientelism och nepotism, omvandlar institutioner från enheter som syftar till att tjäna allmänintresset och utveckla övergripande politik till råd och organ för smala intressen och fördelning av personliga vinster. Krisens rötter kristalliseras när principen om erfarna och kompetenta människor ersätts av logiken hos förtroende, vänner och lojaliteter, vilket automatiskt leder till att institutionerna töms på kvalificerade sinnen och specialister som kan innovera och planera strategiskt. I detta klimat förlorar besluten sin objektiva karaktär baserad på data och genomförbarhetsstudier och blir gisslan för personliga humör och individuella överenskommelser, vilket tömmer statens och samhällets institutioner på deras innehåll och försvagar verktygen för kontroll och ansvarsskyldighet. Man blundar för misstag och brister för att skydda den inre kretsen och nätverken av ömsesidiga intressen. Effekterna av denna situation sträcker sig bortom de administrativa korridorernas gränser och återspeglas direkt i den övergripande ekonomiska och sociala scenen. Ekonomiskt leder nepotism till slöseri med offentliga resurser, dålig fördelning av möjligheter och avskräckande av investeringar och seriösa insatser som kräver en miljö baserad på rättvisa och öppenhet. Socialt sträcker sig skadan till att bilda en djup förtroendekris mellan individer och institutioner, där känslor av orättvisa och frustration sprider sig, och motivationen för unga begåvade människor att emigrera ökar, eftersom de finner att dörrarna till framsteg baserade på merit stängda för dem, vilket i slutändan leder till en urholkning av det sociala kontraktet och en försvagning av den nationella identiteten. Allvaret med grupper och klick i politiska system och partier är att de har börjat återspeglas i varje detalj av våra dagliga liv, så att det förvridna sociala mönstret nu kastar sina tunga skuggor överallt utan nåd, till den grad att man nästan kan vara säker på att dessa snäva beräkningar förekommer även inom familjestrukturen och bland syskon. Frågan har överskridit alla gränser för vad som är acceptabelt och har fullbordats som ett ogenomträngligt fenomen inför medborgaren som söker en rättvis chans eller en välförtjänt tjänst, vilket ställer oss alla inför ett moraliskt och nationellt ansvar att avvisa denna avvikande verklighet och att se till att institutionens, systemets och lagens överhöghet segrar, så att rättvisa blir den styrande principen för alla. För att komma ut ur denna mörka tunnel står vi inför en oundviklig nödvändighet att gå från att hantera individer till att hantera system, genom att fastställa principerna för styrning och öppenhet och aktivera principen om lika möjligheter vid utnämningar och anställning baserat på tydlig merit och mätbar skicklighet. Det kräver också strikt oberoende för tillsynsorganen för att bekämpa intressekonflikter, förutom att utöka användningen av digital omvandling i tillhandahållandet av tjänster och beslutsfattande för att minska mänsklig inblandning som ger näring åt nätverk av personliga relationer. Slutligen, om vi vill reformera tillståndet för våra institutioner och våra inflytelserika krafter inom det civila samhället, politiska partier och politiska krafter, behöver vi snarast ompröva systemet och principerna samt leda arbetet med metoder som uteslutande styrs av kompetens och förmåga, oavsett snäva lojaliteter. Tillhörigheten till institutionen är det grundläggande, inte tillhörigheten till personer. Organisatorisk framgång uppnås endast när arbetet är meningsfullt och sker inom ramen för en väl genomtänkt plan som styrs av kompetens. Det räcker med att arbetet förringas, att energier slösas bort och att institutioner plundras och personifieras. Det är märkligt att se organisationer splittras i grupper och klickar, vilket väcker en grundläggande fråga om ödet för deras värderingar, principer och arbetsetik.