Trots den stora förändringen i den västerländska allmänna opinionens syn på den palestinska frågan, och de ökande tecknen på att den sionistiska versionen förlorar mark och den palestinska versionen vinner terräng i folkliga, mediala och akademiska kretsar, är denna förändring, hur viktig den än är, inte i sig tillräcklig för att åstadkomma en förändring i västvärldens officiella politik. Klyftan mellan allmänhetens inställning och många regeringars ståndpunkter är fortfarande stor, vilket gör det angeläget med mer organiserade och hållbara politiska, juridiska och mediala insatser från det palestinska folkets och dess politiska krafters sida, liksom från palestinska, arabiska och muslimska samfund och solidaritetsrörelser i olika länder.
Under våra politiska möten med demokratiska partier och krafter, fackföreningar och yrkesorganisationer, civilsamhällesorganisationer samt parlamentariska och akademiska personer återkommer en fråga som nästan är konstant och gemensam för varje möte: "Vilken typ av stöd anser ni vara mest meningsfullt och effektivt för det palestinska folket i detta skede?" Denna fråga återspeglar en växande vilja hos stora delar av västvärlden att gå från sympati till handling, men den visar också på avsaknaden av en enad palestinsk vision som erbjuder tydliga prioriteringar och en konkret handlingsplan för partner och solidaritetsrörelser.
Svaret bör inte begränsas till solidaritetsuttalanden och massarrangemang, trots deras betydelse och behovet av att fortsätta med dem, utan bör även omfatta praktiska och genomförbara program som fokuserar på att skydda internationell rätt med dess olika institutioner, samt direkta och genomförbara steg för att möta den dagliga taktik som den israeliska ockupationen använder i sin hantering av de dagliga detaljerna i den israeliska planen. Här har de officiella palestinska institutionerna och fraktionerna ansvaret för att presentera en enad politisk diskurs som tydligt definierar vilken typ av stöd som krävs från regeringar, parlament, partier, fackföreningar, universitet och organisationer i civilsamhället, på ett sätt som omvandlar folklig sympati till specifika krav och mätbart politiskt, rättsligt och ekonomiskt tryck som bidrar till att skydda palestinska rättigheter och stödja den palestinska folkets rätt till självbestämmande.
Trots det breda och aldrig tidigare skådade folkliga stödet för den palestinska frågan i många västländer under de senaste två åren, och det märkbara skiftet i den allmänna opinionen till förmån för palestiniernas rättigheter som har visats genom opinionsundersökningar, massdemonstrationer samt student- och fackföreningsrörelser, är detta stöd fortfarande koncentrerat till specifika sociala och politiska sektorer. Samtidigt förblir stora delar av befolkningen utanför direktkontakt med den palestinska versionen av händelserna, eller får fortfarande sin information från mediala och politiska källor som huvudsakligen återspeglar den israeliska versionen.
Därför är en av de mest framträdande utmaningarna för den palestinska nationella rörelsen att utvidga den palestinska närvarons krets inom västerländska samhällen och inte nöja sig med att arbeta med de traditionella solidariska krafterna. Det finns ett behov av att öppna upp för nya sektorer, inklusive partier med olika inriktningar, fackföreningar och arbetstagarorganisationer, religiösa institutioner, universitet, forskningscentra, media, organisationer i det civila samhället, ekonomiska och kulturella organ, ungdomar och lokala opinionsbildare. Att påverka dessa grupper bidrar till att bygga en mer väletablerad allmän opinion och ökar chanserna att omvandla allmänhetens sympati till inflytelserika politiska och institutionella ståndpunkter.
I detta sammanhang kan palestinska ambassader och beskickningar, i samarbete med palestinska, arabiska och islamiska samfund, spela en central roll för att bygga broar för kommunikation med dessa samhällskomponenter. Denna roll bör inte begränsas till nationella evenemang eller protokollaktiviteter, utan bör omvandlas till permanent institutionellt arbete baserat på dialog, anordnande av seminarier och möten, tillhandahållande av information, fakta, juridiskt och mediematerial till olika parter och byggande av långsiktiga nätverk av relationer med inflytelserika politiska, sociala och kulturella krafter.
Å andra sidan inser Israel och de sionistiska organisationerna vikten av den västerländska allmänna opinionen, och därför investerar de betydande politiska, mediala och finansiella resurser i motkampanjer som syftar till att återställa deras image, marknadsföra deras berättelse på nytt, minska effekterna av den växande internationella kritiken mot deras beteende, samt påverka de politiska, mediala och akademiska eliternas ståndpunkter. Under de senaste månaderna har hundratals miljoner dollar anslagits som en del av ansträngningarna att förbättra dess image och återupprätta dess narrativ, som har drabbats av en betydande nedgång, med hjälp av lobbyistnätverk och omfattande relationer inom många västerländska institutioner.
Därför uppmanas den palestinska nationella rörelsen att ge västerländska samhällen strategisk betydelse, eftersom de utgör en av arenorna för politisk, diplomatisk och medial kamp. Dess framgång med att etablera den palestinska berättelsen inom dessa samhällen, utvidga solidaritetsbasen och bygga partnerskap med demokratiska, fackliga, akademiska och kulturella krafter skulle öka det folkliga trycket på västerländska regeringar och gradvis bidra till att omvandla förändringarna i den allmänna opinionen till en mer hållbar politik som är förenlig med principerna i internationell rätt och det palestinska folkets rättigheter.
För att direkt svara på den centrala frågan kan de former av stöd som krävs för det palestinska folket inte begränsas till en enda ram, och inte heller kan vikten av någon av dem underskattas. Alla former av stöd – politiskt, juridiskt, diplomatiskt, mediatiskt, ekonomiskt, humanitärt, kulturellt och akademiskt – utgör integrerade delar i kampen för att försvara de palestinska nationella rättigheterna. Betydelsen av varje form av stöd ökar beroende på den politiska fasen och arten av de utmaningar som det palestinska folket står inför, eftersom inget stöd kan betraktas som sekundärt om det bidrar till att stärka palestiniernas motståndskraft, skydda internationell rätt eller öka trycket på regeringar och beslutsfattare.
En av de mest framträdande problemen som det palestinska folket står inför är avsaknaden av ett nationellt organ för strategisk planering vars uppgift är att hantera relationerna med västländerna och deras samhällen, samt att omvandla formerna av politiskt, folkligt, juridiskt och mediemässigt stöd till praktiska program med en hållbar inverkan. Oavsett hur stort stödet är och hur omfattande solidaritetskretsarna är, kommer det att ha begränsad effekt om det inte finns nationella ramverk som kan utnyttja och styra det i enlighet med tydliga prioriteringar, samordna palestinska insatser, följa upp genomförandet av initiativ och utvärdera deras resultat. Därför finns det ett behov av ett nationellt system för planering och samordning, som identifierar behoven i den aktuella fasen och formulerar tydliga och genomförbara krav, på ett sätt som omvandlar internationellt och folkligt stöd till ett effektivt politiskt, rättsligt och samhälleligt inflytande.
Det är dock inte nödvändigt att alla krafter, partier, fackföreningar och civilsamhällesorganisationer ska spela samma roller, utan snarare att varje part ska bidra inom det område där den har störst förmåga att påverka. Det finns aktörer som kan utöva direkt politiskt påtryckning på regeringar, och andra som har juridiska eller parlamentariska verktyg, medan fackföreningar, universitet och akademiska och mediala institutioner har en betydande förmåga att forma den allmänna opinionen, medan humanitära organisationer spelar en viktig roll för att lindra civila personers lidande och stärka deras motståndskraft.
Därför blir det nödvändigt att presentera en tydlig palestinsk vision för partner och solidaritetsaktörer som identifierar de mest brådskande och högst prioriterade formerna av stöd i varje skede, samtidigt som man bevarar vikten av de övriga formerna av stöd. Prioritering innebär inte att man minskar värdet av någon solidaritetsinsats, utan syftar snarare till att styra energier och potential mot de områden som bäst kan ha en påtaglig politisk, juridisk och humanitär inverkan. Ju mer specifika kraven är, ju tydligare målen är och ju mer uppgifterna fördelas utifrån varje parts kapacitet, desto effektivare blir den internationella solidaritetsrörelsen, och desto lättare blir det att omvandla den breda sympati för den palestinska frågan till praktiska resultat och konkreta politiska åtgärder som stöder och skyddar det palestinska folkets rättigheter.
Trots allt det ovanstående kan de former av stöd som krävs för den palestinska frågan ordnas enligt den politiska och juridiska prioriteringen i den nuvarande fasen, samtidigt som det betonas att dessa former är sammanlänkade och kompletterar varandra, så att var och en av dem stärker den andra och bidrar till att bygga en mer effektiv internationell ståndpunkt för att skydda det palestinska folket och garantera dess rättigheter. Högst upp på dessa prioriteringar står politiskt och diplomatiskt stöd, som representeras av att utöva verkliga påtryckningar för att stoppa kriget och skydda civila, erkänna staten Palestina och stödja det palestinska folkets rätt till självbestämmande. Detta kräver också en tydlig ståndpunkt mot bosättningar, annektering, tvångsförflyttning, arresteringar, rivning av hus och brott som utgör etnisk rensning, samt ett seriöst arbete för att få ett slut på ockupationen och garantera det palestinska folkets legitima nationella rättigheter.
Politiskt och diplomatiskt stöd kompletteras med rättsligt och juridiskt stöd, vilket är särskilt viktigt för att motverka straffrihet och säkerställa ansvarsskyldighet för allvarliga kränkningar av internationell rätt. Detta inkluderar att skydda Internationella brottmålsdomstolens och andra internationella domstolars och rättsliga organs oberoende från politiska påtryckningar, och att stödja genomförandet av beslut som fattats av den internationella rättsväsendet (särskilt de stater som är parter i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen), vilket befäster principen om att alla stater ska vara föremål för internationell rätt utan selektivitet eller dubbla standarder.
Parlamentariskt stöd är också en viktig väg för att omsätta politiska och juridiska ståndpunkter i institutionella åtgärder, genom att anta resolutioner och lagstiftning som bekräftar respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter, samt hålla regeringar och verkställande myndigheter ansvariga för deras politik och relationer med Israel. Parlamenten kan också spela en aktiv övervakningsroll genom att anordna utfrågningar och ta emot palestinska delegationer, inklusive överlevande från utrotningskriget. Det kräver också att lämpliga parlamentariska och politiska åtgärder vidtas mot den israeliska Knesset, mot bakgrund av dess roll i att anta en rad lagar och lagstiftningar som legaliserade mord, bosättning, avrättning av fångar och andra lagar som utgjorde ett uppror mot internationell rätt och FN-stadgan. Detta kräver ansvarsskyldighet för den israeliska lagstiftande institutionen och en översyn av det parlamentariska samarbetet med den.
Ekonomiskt stöd fungerar som ett ytterligare verktyg för påtryckningar och inflytande, genom att införa restriktioner för ekonomisk verksamhet kopplad till olagliga bosättningar och genom att se över samarbetsavtal och ekonomiska förbindelser som direkt eller indirekt kan bidra till brott mot internationell rätt. Å andra sidan bör utvecklingsbiståndet till det palestinska folket stärkas, och återuppbyggnads- och utvecklingsinsatserna bör stödjas, vilket bidrar till att stärka det palestinska samhällets motståndskraft och förbättra dess ekonomiska och sociala förhållanden.
Det humanitära stödet är en akut nödvändighet som inte kan skiljas från det politiska och juridiska ansvaret, och det kräver att man säkerställer en säker och obehindrad tillgång till humanitärt bistånd, återuppbyggnad av den förstörda infrastrukturen samt tillhandahållande av bistånd och skydd till fördrivna personer, barn, kvinnor och andra grupper som drabbats hårdast av kriget och ockupationen. Det kräver också att UNRWA ges det politiska skydd och ekonomiska stöd som behövs för att stärka dess förmåga att fortsätta fullgöra sitt mandat, mildra de negativa effekterna av kriget och de politiska kampanjer som riktas mot organisationen, samt säkerställa att dess grundläggande tjänster till de palestinska flyktingarna kan fortsätta.
Parallellt med detta framträder vikten av folkligt och samhällsbaserat stöd för att omvandla solidariteten med det palestinska folket från tillfälliga situationer kopplade till kriser till hållbart samhällsarbete. Detta kan uppnås genom att utvidga solidaritetskampanjer inom fackföreningar, universitet, kommuner och organisationer i det civila samhället, och genom att organisera evenemang och medvetandehöjande aktiviteter som ökar kunskapen om den palestinska frågan och dess politiska, juridiska och humanitära dimensioner, samt genom att bygga hållbara solidaritetsnätverk som kan fortsätta, arbeta systematiskt och övervinna de tillfälliga reaktioner som ofta åtföljer upptrappningen av händelserna.
Media och kultur spelar en avgörande roll för att forma allmänhetens medvetenhet och för att motverka försök att vilseleda och dölja sanningen om vad som händer. Därför framträder behovet av att främja en professionell och balanserad mediebevakning av händelserna och att förlita sig på fakta, dokumentation och tillförlitliga källor för att motverka vilseledande information. Detta bör ske parallellt med stöd till kulturell och akademisk produktion som bidrar till att sprida kunskap om den palestinska frågan, dess historia samt dess humanitära, juridiska och politiska dimensioner, och som ger den palestinska berättelsen ett större utrymme inom kultur- och mediesfären. Akademiskt stöd och forskningsstöd blir allt viktigare för att bygga upp objektiv och dokumenterad kunskap om den palestinska frågan och för att stärka närvaron av palestinska forskare och institutioner på det internationella akademiska området.
Här har politiska partier och krafter ett viktigt ansvar för att omvandla stödet för den palestinska frågan till en hållbar del av det politiska arbetet, genom att inkludera den palestinska frågan i sina politiska program och ståndpunkter, utveckla internationella allianser för att försvara internationell rätt och mänskliga rättigheter samt samordna med palestinska fraktioner och demokratiska krafter runt om i världen för att lansera gemensamma initiativ. Denna roll kommer att koppla samman politiska, parlamentariska, gräsrots-, akademiska och mediala insatser, och bidra till att bygga en bredare internationell front för att försvara palestiniernas rättigheter, befästa principerna i internationell rätt, konfrontera ockupations-, bosättnings- och fördrivningspolitiken, och slutligen stödja det palestinska folkets rätt till frihet, självbestämmande och upprättandet av en självständig stat.
Rangordningen av dessa prioriteringar innebär inte att vissa är mindre viktiga än andra, utan återspeglar snarare den nuvarande fasens karaktär, där politiskt och rättsligt påtryckningar är mest kapabla att åstadkomma en förändring i regeringarnas ståndpunkter, medan folkligt, mediatiskt och akademiskt stöd utgör grunden som säkerställer att dessa påtryckningar blir hållbara och att förändringar i den allmänna opinionen omvandlas till politiska och institutionella ståndpunkter som är mer förenliga med internationell rätt.
Det palestinska folket vill inte bara ha känslomässigt stöd eller humanitärt bistånd, trots dess betydelse och nödvändighet för att mildra effekterna av krig och ockupation, eftersom denna typ av stöd till sin natur förblir kopplat till nödsituationer och kan minska i takt med att internationella politiska och mediala prioriteringar förändras. Vad som krävs är snarare ett hållbart och systematiskt stöd som går utöver att ta itu med de direkta konsekvenserna och effekterna av ockupationen, till att rikta in sig på de politiska, juridiska, ekonomiska och militära strukturer som möjliggör dess fortsättning och skapar den nödvändiga miljön för att reproducera kränkningarna mot det palestinska folket.