Den pågående israeliska upptrappningen i Gaza och Libanon framstår inte bara som en rad separata militära och säkerhetsmässiga operationer, eller som reaktioner på hot som uppstår till följd av utvecklingen på fältet. Bakom denna upptrappning ligger mer omfattande politiska och säkerhetsmässiga överväganden som är kopplade till krigets framtid, övergångsperioden i Gazaremsan och Israels ställning i de regionala arrangemang som den amerikanske presidenten Donald Trumps administration försöker driva framåt.

Med de israeliska valen som närmar sig, med mindre än två och en halv månad kvar, blir det en viktig politisk faktor att upprätthålla Netanyahus image som säkerhets- och krigsman. Ju längre säkerhetsfrågorna står i förgrunden, desto mer kan han omorganisera den interna konkurrensen kring begreppen säkerhet och hot, och så långt som möjligt avleda debatten från sin regerings misslyckanden, Gazas framtid och det politiska ansvaret för kriget.

I Gaza vill Netanyahu bevara den israeliska militära kapaciteten och den israeliska arméns handlingsfrihet och förhindra att övergångsfasen blir en politisk väg som är oberoende av Israel.

För honom handlar det inte bara om ett eldupphör, eller om att låta den nationella kommittén för förvaltningen av Gaza komma in och utföra sina uppgifter – en kommitté som vi hittills inte har hört ta tydlig ställning mot de fortsatta likvideringarna – eller ens om det som har läckt ut i media om inrättandet av ett humanitärt område i Rafah och de risker detta medför för att inleda en omfattande återuppbyggnad av Gazaremsan, i stället för att dela upp återuppbyggnaden och koppla den till säkerhets- och geografiska arrangemang, eller om att en internationell styrka ska komma in i Gazaremsan. Det handlar snarare om vem som har den faktiska beslutsmakten i Gaza, vem som fastställer villkoren för nästa fas och om övergången i slutändan kommer att leda till ett fullständigt israeliskt tillbakadragande eller till säkerhetsarrangemang som garanterar att Israel fortsätter att ha kontroll och inflytande.

Därför fyller de fortsatta attentaten och militära operationerna, även om man hävdar att de har minskat i frekvens eller återinförts under olika säkerhetsrubriker, också en politisk funktion och förhindrar att en ny verklighet etableras där politiska arrangemang går före de säkerhetsarrangemang som Israel vill införa.

I Libanon verkar funktionen delvis annorlunda. Israel vill fastställa en ekvation som innebär att en vapenvila eller några politiska arrangemang inte innebär en begränsning av den israeliska arméns frihet att genomföra militära operationer när den anser att det föreligger ett säkerhetshot. Därför utgör upptrappningen i södra Libanon också ett avskräckande budskap, inte bara till Hizbollah, utan till alla parter som försöker införa politiska begränsningar för Israels frihet att använda våld.

Enligt vad israeliska medier citerat från analytiker begärde den amerikanska administrationen förtydliganden från Israel angående upptrappningen i Libanon, men accepterade till slut den israeliska versionen av motiven bakom attacken. Detta är viktigt, eftersom det tyder på att Washington, även när man begär en förklaring eller uppmanar till återhållsamhet, inte verkar befinna sig i en konfrontativ position gentemot den israeliska säkerhetsnarrativet, utan snarare agerar inom ramen för den.

Här bör man vara försiktig med att överdriva när man talar om amerikanskt tryck på Netanyahu. De amerikanska invändningarna mot bosättarnas terror i Västbanken, inklusive det som hände i Qusra, har inte omvandlats till någon verklig press på den israeliska regeringen som skulle få den att ändra sitt beteende. De amerikanska uttalandena, hur tydliga de än är, förlorar mycket av sitt värde om de inte åtföljs av politiska, ekonomiska eller diplomatiska åtgärder som medför en kostnad för att fortsätta med denna politik.

Detsamma gäller Gaza. Under de senaste månaderna har de israeliska morden, lönnmorden och målinriktningarna fortsatt, trots att det har talats om att minska antalet operationer eller ändra vem som fattar vissa operativa beslut. Det faktiska resultatet har inte förändrats väsentligt: Kriget har inte upphört, och dödandet och attentaten fortsätter, medan de varje gång presenteras under nya säkerhetsmotiv.

Därför verkar hoppet om att Trump ska utöva större påtryckningar på Netanyahu hittills vara närmare en teoretisk möjlighet än en tydlig amerikansk politik. Det är sant att Trump vill uppnå en politisk prestation i Mellanöstern, och kanske vill han presentera Gaza-arrangemangen som en framgång för sin regionala politik, men det betyder inte nödvändigtvis att han är redo att konfrontera Netanyahu eller påtvinga den israeliska regeringen en strategisk förändring.

Det är troligt att Washington kan vara villigt att acceptera begränsade steg som kan presenteras som framsteg i genomförandet av arrangemangen för Gaza, och kanske tillåta begränsad rörelse i Rafah-området eller upprättandet av en pilotmodell för säkerhets- och administrativa arrangemang, utan att nå verklig press för att genomföra kärnan i säkerhetsrådets resolution, särskilt när det gäller synkroniseringen mellan nedrustning och israeliskt tillbakadragande.

Här ligger betydelsen av nästa fas. Oenigheten mellan den amerikanska administrationen och Israel kanske inte handlar om huruvida det ska finnas en övergångsperiod i Gaza, utan snarare om innehållet i och gränserna för denna period. Israel vill ha en övergångsfas där det behåller handlingsfrihet och säkerhetskontroll, medan den amerikanska administrationen vill ha ett arrangemang som kan presenteras som en politisk övergång och en regional prestation. De två parterna kan komma överens om en kompromiss: begränsade politiska steg, partiella arrangemang och en ny förvaltning av tjänster och säkerhet, medan Israel fortsätter att ha kapacitet för militärt ingripande.

Detta innebär att upptrappningen inte nödvändigtvis utgör ett hinder för det amerikanska projektet; för Netanyahu kan det snarare vara ett sätt att omformulera detta projekt enligt israeliska villkor och befästa denna verklighet på marken, även när den nationella kommittén för förvaltningen av Gaza och stabilitetsorganet inleder sitt arbete.

Det faktum att det israeliska valet närmar sig ger Netanyahu ytterligare en anledning att hålla fast vid denna ekvation. Han behöver säkerhet och krig politiskt, och han har inte råd att göra eftergifter som den israeliska högern kan tolka som en reträtt eller en kapitulation inför amerikanska påtryckningar.

Sammanfattningsvis vill Netanyahu inte bara uppnå militära vinster genom upptrappningen, utan också använda våld för att etablera politiska och säkerhetsmässiga villkor för nästa fas. I Gaza innebär detta att bevara Israels handlingsfrihet och förhindra att övergångsfasen blir en väg som leder till ett fullständigt israeliskt tillbakadragande eller till arrangemang som inte garanterar Israel säkerhetskontroll. I Libanon innebär det att befästa Israels rätt att fortsätta med militära insatser även under politiska överenskommelser. Vad gäller Washington verkar de ännu inte redo att genomdriva en grundläggande förändring av denna ekvation, utan försöker snarare hantera motsättningen mellan den och Trumps regionala mål.

Således blir upptrappningen, för Netanyahu, ett sätt att omforma övergångsfasen, inte bara en fortsättning på kriget; ett sätt att bevara Israels position i eventuella framtida arrangemang, och samtidigt ett inhemskt politiskt verktyg före valet.