I politiken är rivalitet inte evig, och allianser är inte omöjliga. När den nationella frågan står på spel blir partnerskap en nödvändighet, och att vända sig till folket blir den kortaste vägen för att återfå riktningen."
Relationen mellan Hamas och parlamentsledamoten Muhammad Dahlan sträcker sig tillbaka över decennier som kännetecknades av rivalitet, fientlighet och konfrontation, innan den, på grund av politiska förändringar och komplexiteten i det palestinska landskapet, övergick till en annan fas av dialog, öppenhet och förståelse inom stora områden av gemensamt arbete. Idag, när samtalen om palestinska val återupptas, framstår möjligheten till en valallians mellan Hamas och den demokratiska reformrörelsen inom Fatah, ledd av Dahlan, som en av de mest intressanta hypoteserna i det kommande politiska landskapet.
Från rivalitet till öppenhet
Relationen mellan Dahlan och Hamas var inte enkel, särskilt under åren före parlamentsvalet 2006 och därefter. Dahlan var en av de mest framträdande ledarna för Fatah i Gazaremsan, medan Hamas representerade den växande rivaliserande kraften. Mellan de två parterna ackumulerades frågor om politiska och säkerhetsmässiga meningsskiljaktigheter, vilka kulminerade efter Hamas seger i parlamentsvalet och bildandet av regeringen, följt av de olyckliga händelserna kring splittringen i Gazaremsan år 2007.
Under många år verkade klyftan mellan de två sidorna vara för djup för att möjliggöra en återuppbyggnad av normala politiska relationer. Men den palestinska politiken, med dess komplexitet och förändringar, har återigen visat att rivalitet inte är ett evigt öde, och att de stora nationella intressena, om viljan finns, kan öppna dörrar som verkade vara stängda.
Den mest betydande förändringen kom 2017, under ledning av martyr-ledaren Yahya Sinwar, som visade en viss grad av politisk pragmatism och vilja att öppna kanaler med gårdagens motståndare när det fanns ett nationellt intresse eller ett humanitärt behov för Gazas befolkning. Härifrån började möten och överenskommelser mellan Hamas, Dahlan och hans reformrörelse, vars mest framträdande resultat var att minska intensiteten i rivaliteten och söka utrymmen för gemensamt arbete, särskilt i sociala och humanitära frågor och samhällsförsoning.
En viktig aspekt av denna öppning var relationen med Egypten. Mohammed Dahlan har strategiska och framstående relationer med den egyptiska ledningen, och dessa relationer bidrog till att tillhandahålla kanaler som hjälpte till att förbättra kommunikationen mellan Kairo och Hamas, i en tid då Gaza var i stort behov av att omorganisera sin relation med Egypten. Sinwar insåg vikten av den egyptiska porten för Gazaremsan, säkerhetsmässigt, politiskt och humanitärt, och Dahlan insåg att stabilitet i Gaza inte kan uppnås genom fortsatt brytning och konfrontation.
Således flyttade relationen gradvis från rivalitet till dialog och förståelse, och sedan till olika former av samarbete.
Kännedom som sträcker sig över mer än tre decennier
Kanske kommer mitt tal om Muhammad Dahlan inte från politisk uppföljning på avstånd, utan från en lång bekantskap som sträcker sig över mer än tre decennier, som har gått igenom faser av närmande, meningsskiljaktigheter och politisk rivalitet, men det har aldrig dolt för mig det faktum att jag kände en nationell personlighet som sätter Palestina över allt annat.
Denna långvariga bekantskap, med alla dess etapper, erfarenheter och vittnesmål, fick mig att skriva en bok om honom med titeln: "Trots rivaliteten... Dahlan som jag kände honom", som nyligen publicerades av Samir Mansour-biblioteket. I den här boken var jag noga med att presentera mitt vittnesbörd som jag upplevde det, borta från fördomar och rivalitetskalkyler, och att läsa Dahlans personlighet, karriär och förändringar utifrån verkligheten av direkt kunskap.
Därför utgår min bedömning av möjligheten till en allians mellan hans reformistiska falang och Hamas inte från en abstrakt politisk önskan, utan från min långa bekantskap med mannen och hans förmåga att övervinna tidigare meningsskiljaktigheter när det nationella intresset kräver det. Den utgår också från min kännedom om Hamas, dess ledare och dess gräsrotsbas, samt de förändringar i dess politiska tänkande som har skett till följd av år av erfarenheter, krig och splittring.
Kriget i Gaza och utvecklingen av relationen
Under folkmordskriget i Gazaremsan fick relationen mellan Hamas och reformrörelsen nya dimensioner. Den strömning som leds av Dahlan var närvarande på fältet i många humanitära och biståndsinsatser, och dess roll framträdde tydligt inom ramen för den emiratiska operationen "Den ädle riddaren", och den därmed förknippade hjälpen och stödet till fördrivna och behövande under extremt svåra humanitära förhållanden.
Dessa åtgärder gav reformrörelsen en framträdande närvaro på Gazas gator, medan Hamas kom ut ur kriget djupt sårad och hade förlorat många av sina ledare och medlemmar. Trots detta har Hamas fortfarande en folklig och organisatorisk bas som inte kan ignoreras när man talar om eventuella kommande val eller politiska arrangemang.
Utifrån min kännedom om båda parterna – Dahlan och hans reformistiska rörelse å ena sidan, och Hamas och dess folkliga bas å andra sidan – är nivån på kommunikationen mellan dem idag avancerad, och det finns diskussioner och idéer som inger optimism om möjligheten att gå från politisk överenskommelse till en bredare form av valallians.
Denna allians, om den förverkligas, bör inte uppfattas som en ideologisk allians; skillnaderna mellan de två parterna är välkända. Men det kan vara en politisk allians som bygger på ett nationellt minimiprogram: partnerskap, återuppbyggnad av institutioner, avvisande av ensamrätt till beslutsfattande och att ge utrymme för olika palestinska krafter att delta i att forma det politiska systemets framtid.
Varför en allians mellan Dahlan och Hamas?
Det palestinska problemet idag ligger inte bara i skillnaden mellan Fatah och Hamas, utan i den förkalkning som har drabbat det politiska systemet, frånvaron av demokratisk maktöverlåtelse och institutionernas minskade roll till förmån för centraliserat beslutsfattande.
Det finns farhågor bland palestinska grupper för att valprocessen och dess villkor kommer att utformas på ett sätt som begränsar de politiska motståndarnas förmåga att faktiskt konkurrera, särskilt Hamas och reformrörelsen. Härifrån får idén om en gemensam lista, eller en bred valallians, sin betydelse; eftersom den kan förhindra splittring av röster, skapa en konkurrenskraftig politisk grupp och driva på för att återställa balansen i de palestinska institutionerna.
Samtidigt som man ifrågasätter möjligheten att valet ska kunna genomföras med den form och de villkor som föreslås, finns det en växande övertygelse om att Hamas, trots vad rörelsen har genomlidit under kriget, fortfarande är en politisk och folklig faktor som inte kan ignoreras. Samtidigt har den reformistiska rörelsen under ledning av Dahlan visat politisk vitalitet och en anmärkningsvärd närvaro på fältet, vilket gör sammanslagningen av de två krafterna, tillsammans med andra nationella partier, till en möjlighet som bör tas på allvar.
Hamas har sagt sitt när det gäller den politiska scenen och uttryckt sin vilja att delta i valet i en bred allians med andra, i ett inkluderande nationellt sammanhang som kännetecknas av konsensus och partnerskap, och inom ramen för gemensamma nämnare som förenar och inte splittrar.
De efterfrågade valen är inte en kamp för att ersätta en exklusivitet med en annan, utan en möjlighet att återupprätta det politiska systemet på grundval av pluralism och partnerskap.
Myndigheten och kriget... Frågan om närvaro och frånvaro
Det är beklagligt att den palestinska myndigheten under utrotningskriget inte kunde uppvisa en närvaro på fältet och politiskt som stod i proportion till omfattningen av den katastrof som drabbade Gazaremsan. Många människor i Gazaremsan kände att den palestinska myndigheten höll sig borta från deras dagliga lidande, medan vissa av dess ledares retorik var upptagen med att hålla Hamas ansvarigt för vad som hände efter den 7 oktober, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt konfliktens bredare sammanhang, och vad Israel planerade att göra för att utvidga bosättningarna, införa fakta på Västbanken och i Jerusalem, försöka deportera människor, skada Al-Aqsa-moskén och jaga illusionerna om "Stor-Israel".
Inför ett krig av denna omfattning krävdes en inkluderande palestinsk retorik som skulle lägga de interna skillnaderna åt sidan och konfrontera det israeliska projektet som ett hot mot alla.
Därför bör de kommande valen, om de faktiskt äger rum, inte bli ett verktyg för att reproducera den rådande verkligheten, utan snarare en verklig barometer för den palestinska allmänhetens åsikter och en möjlighet att återupprätta folkets vilja att välja sina företrädare.
Presidentvalet först Jag
har redan föreslagit, tillsammans med andra, att presidentvalet bör vara början, eftersom det är det mest brådskande i detta skede. Palestinierna behöver förnya legitimiteten hos sina institutioner och ha ett rent nationellt ledarskap som kan hålla ett ansvarsfullt avstånd till alla, bekämpa korruption och nepotism, bevara det palestinska beslutsfattandets oberoende och konfrontera den israeliska politik som under åratal har strävat efter att försvaga myndigheten och gradvis omvandla dess funktion från ett projekt för nationell befrielse till en begränsad administration under ockupationens överhöghet.
Med mina reservationer mot de förhållanden under vilka valen kan hållas, och mot valprocessens förmåga, mot bakgrund av ockupationen, splittringen och den massiva förstörelsen i Gazaremsan, att tillhandahålla villkor för rättvis konkurrens, förblir en vädjan till folket den mest legitima vägen ut ur blockeringen.
Men farhågor kvarstår om att valet kan komma att ändras eller skjutas upp om opinionsundersökningar visar att resultaten kan gå i en riktning som strider mot vad det nuvarande ledarskapet vill. I den palestinska erfarenheten har vi prejudikat som gör dessa farhågor legitima, främst uppskjutandet av valet som skulle ha hållits 2021.
Partnerskapstestet:
Om Hamas och den reformistiska rörelsen bestämmer sig för att ställa upp i valet på en enda lista eller i en bred politisk allians, kommer detta att utgöra en viktig förändring i strukturen för de palestinska allianserna. Det verkliga testet för denna allians kommer att vara dess förmåga att presentera en övertygande nationell politisk plattform, inte bara att enas om att möta en valmotståndare.
Vad som krävs är ett program som återupprättar anseendet för befrielseorganisationen och dess institutioner på demokratisk grund, förankrar nationellt partnerskap, bekämpar korruption och nepotism, återuppbygger Gaza, skyddar dess folks rättigheter, bevarar det nationella beslutets självständighet och återställer den palestinska frågan till sin naturliga plats som en fråga om nationell befrielse.
Det råder ingen tvekan om att motståndarna till denna tillnärmning kommer att satsa på de gamla motsättningarna för att få den att misslyckas, och de kommer att arbeta för att väcka minnet av konflikten mellan Dahlan och Hamas. Men politik bygger inte på att frysa historien, utan på att dra lärdom av den och svara på nutidens krav.
Det palestinska folket har betalat ett högt pris för interna konflikter och splittring, och en av de viktigaste lärdomarna från denna erfarenhet är kanske att hemlandet är större än någon enskild organisation, och att partnerskap, oavsett hur svårt det är, fortfarande är mindre kostsamt än isolering och utestängning.
Det räcker med ensamhet.
Jag hoppas att det kommande valet, trots mina reservationer mot omständigheterna kring genomförandet, kommer att vara en möjlighet för det palestinska folket att fritt säga sin mening: Det räcker med ensamhet, det räcker med att förvandla nationella institutioner till partipolitiska verktyg, och det räcker med att styra den palestinska politiken enligt logiken "Jag visar er bara det jag ser".
En valallians mellan Dahlan och Hamas, om den bygger på ett övergripande nationellt program och är öppen för andra, kan vara mer än bara en vallista; den kan bli ett tecken på en ny mognad i den palestinska politiken, där de viktigaste krafterna övervinner det förflutnas bitterhet för att möta nutidens faror.
Nästa fas tillåter inte en återgång till gårdagens strider, och tillåter inte någon fraktion eller person att ensam dominera scenen. Palestina behöver ett kollektivt ledarskap, valda institutioner och ett partnerskap som erkänner alla och respekterar folkets vilja.
Om valet hålls och Dahlan-Hamas-koalitionen är en del av en bredare nationell koalition, kommer valurnan att avgöra. Då kan resultatet bli början på att återställa den palestinska kompassen till dess nationella referensram och bana väg för en ny politisk era med titeln:
Inget mer ensamagerande, och ingen legitimitet som står över folkets legitimitet