Striden i Palestina utkämpas inte längre enbart med vapen. Det finns en annan strid som inte är mindre farlig som utkämpas framför telefonskärmar, i nyhetsrum och på sociala medieplattformar: berättelsestriden.

Den som äger bilden äger en del av berättelsen, och den som har förmågan att förmedla den till världen kan påverka hur tragedin förstås och vem som är offret och vem som måste rättfärdiga sin smärta.

▪︎ Vittne under beskjutning

I Gaza var journalisten inte bara en nyhetsförmedlare – han var ett vittne, en överlevande, en fördrivna person och ibland en son som sökte nyheter om sin familj innan han sökte en rubrik till sin reportage.

Trots detta fortsatte många palestinska journalister sitt arbete under bombningarna, mitt under ström- och internetavbrott, brist på utrustning och ständig rädsla för familjens och sitt eget öde.

Committee to Protect Journalists rapporterar att kriget mot Gaza har sett ett dödande av ett oöverträffat antal journalister och mediearbetare. Fram till april 2026 dokumenterade de dödandet av 207 palestinska journalister och mediearbetare i Gaza, och påpekade att verifieringen av alla fall fortfarande stöter på stora svårigheter.

Men den allvarligaste frågan är inte bara hur många journalister som har dödats?

Den viktigaste frågan är: Hur många berättelser har aldrig nått fram?

När en journalist dödas försvinner inte bara en person som bär en kamera eller en mikrofon, utan vittnesmål, bilder och detaljer om ögonblick som ingen kommer att kunna återskapa på samma sätt kan också försvinna med honom.

Därför har den palestinska kameran i Gaza blivit som ett bärbart minne som bär på vad ruinerna kan försöka dölja.

 

▪︎ Stridens kärna

Världen har sett bilder av förstörelse, fördrivna människor, barn och sjukhus, men själva bilden räcker inte. Den verkliga striden börjar efter att den har spridits, när frågorna ställs: Vem tog den? När? Var? Vad är dess sammanhang? Och kan den dokumenteras?

Här blir professionalism, dokumentation och arkivering viktiga verktyg för att skydda sanningen från förvanskning och glömska.

Starka fakta behöver inte skrik, de behöver bevis, och därför är det farligaste som kan hända efter kriget inte bara att husen rivs, utan att minnet rivs med dem.

Vem ska berätta för världen vem som bodde här?

Vem kommer att minnas namnen på dem som har gått bort?

Vem kommer att behålla bilderna på skolorna innan de förvandlas till ruiner?

Och vem kommer att skriva om en läkare som fortsatte sitt arbete samtidigt som han letade efter sin familj?

Bakom varje mänsklig siffra, bakom varje bild, finns en berättelse, och bakom varje namn finns ett helt liv som var värt att berättas.

Det är just här som kärnan i striden om den palestinska berättelsen ligger.

▪︎ Mellan offrets berättelse och bödelns berättelse

Den palestinska versionen skiljer sig från den israeliska versionen i sin kärna och sin position i förhållande till den historiska händelsen. Den palestinska versionen utgår från ett folks erfarenhet som har upplevt fördrivning, utdrivning och förlust av land och hem, och försöker bevara minnet och identiteten samt förmedla vad palestinierna upplever av ockupationens verklighet och dess humanitära konsekvenser. Den israeliska versionen bygger däremot på en berättelse som fokuserar på judarnas koppling till det historiska Palestina och framställer Israels upprättande ur ett nationellt och säkerhetspolitiskt perspektiv, samtidigt som man försöker etablera en version som ser konflikten som en fråga om existens och en historisk rättighet. Mellan de två versionerna är meningsskiljaktigheten inte begränsad till tolkningen av det förflutna utan sträcker sig till nutiden, där versionen blir ett verktyg för att påverka den allmänna opinionen och definiera bilden av offret och bödeln, vilket gör kampen om versionen till en väsentlig del av konflikten om land, identitet och minne.

▪︎ Sympati räcker inte

Världen kanske sympatiserar med den palestinska situationen och påverkas av bilderna av förstörelse, offer och fördrivna människor, men sympati i sig skyddar inte sanningen från att förvridas eller glömmas bort.

Tragedin som förvandlas till en flyktig bild på sociala medier kan snabbt försvinna mitt i flödet av nyheter och skiftande händelser. Det som kvarstår är dokumentationen: offrens namn, överlevandes vittnesmål, bilder, datum och dokument, eftersom de skapar ett minne som är svårt att utplåna och ger den palestinska berättelsen bevis som bevaras för kommande generationer och med vilka den kan konfrontera försök att utplåna sanningen.

En dag kanske bombningarna upphör, frontlinjerna kanske lugnar sig och krigets kapitel kanske stängs, men kampen om berättelsen kommer inte att ta slut. Det finns berättelser begravda under rasmassorna, namn som försvann på ett ögonblick och hus där bara minnet av deras ägare återstår.

Vem kommer att berätta för världen om dessa människor? Vem kommer att bevara deras vittnesmål innan åren slukar dem? Och vem ska hindra sanningen från att begravas under glömskans ruiner?

Den palestinska berättelsen behöver inte en högre röst, utan snarare ett minne som inte sviker, en dokumentation som inte tvekar och bevis som förblir vittnen när andra försöker utplåna dem.

Den verkliga striden kanske inte bara utspelar sig på marken, utan om vem som har rätt att berätta vad som hände.

I slutet av mitt tal förblir frågan hängande inför världen:

När kanonerna tystnar, kamerorna stängs och alla återvänder till sina liv, vem kommer då att finnas kvar för att berätta historien om dem som inte återvände?

Kommer världen bara att låta den palestinska berättelsen höras eller kommer den att skydda den från att utplånas?

Kriget kanske tar slut, men om berättelsen går förlorad börjar nederlaget på nytt.

 

Den palestinska berättelsen mellan världens sympati och försök att utplåna sanningen

Av Amna Al-Dabash

Journalist från Gazaremsan