Bojkotten av Israel är inte längre bara ett individuellt beteende som begränsas till att avstå från att köpa vissa produkter, utan har förvandlats till en global politisk, ekonomisk och juridisk debatt, som sträcker sig från konsumentkampanjer till institutioner, universitet, fackföreningar och regeringar, mot bakgrund av den ökande folkliga avvisningen av israelisk politik gentemot det palestinska folket.
Det mest framträdande kännetecknet för den nuvarande fasen är kanske utvidgningen av proteströrelsen, som inte längre är begränsad till arabiska städer eller till traditionella solidaritetsramar, utan har spridit sig till europeiska och amerikanska städer. Många universitet i Europa och USA har bevittnat protester, sit-iner och studentrörelser som kräver ett slut på kriget, vägran att samarbeta med institutioner med koppling till Israel och en översyn av investeringar och akademiska relationer.
Dessa protester har visat att den palestinska frågan inte längre är en marginell fråga i den västerländska offentliga sfären, och att stora delar av allmänheten, särskilt ungdomar, studenter och akademiker, nu ser bojkott som ett av verktygen för fredligt civilt påtryckningsarbete.
Dessa uppmaningar får särskild juridisk betydelse efter Internationella domstolens rådgivande yttrande i juli 2024, som konstaterade att den fortsatta israeliska närvaron i de ockuperade palestinska territorierna är olaglig, och bekräftade staternas skyldigheter att inte erkänna den situation som uppstår till följd av denna närvaro och att inte bistå med att upprätthålla den.
Därför är frågan inte längre: Kan Israel bojkottas? Snarare har den blivit: Hur kan bojkotten omvandlas från spridda gräsrotsinitiativ till en organiserad och inflytelserik politik?
En effektiv bojkott innebär inte att man riktar in sig på individer på grundval av deras identitet, och det innebär inte heller nödvändigtvis att man avbryter alla former av samarbete på en gång, utan det innebär att man bygger upp ett påtryckningssystem som riktar in sig på aktiviteter, institutioner och företag som är direkt kopplade till ockupationen, bosättningarna och de dokumenterade överträdelserna, samtidigt som man följer internationell rätt och skyddar civila.
Detta system börjar med konsumenten, men det behöver inte sluta där. En folklig bojkott kan utvecklas till en institutionell bojkott som inkluderar universitet, fackföreningar, kultur- och idrottsinstitutioner och investeringsfonder, och sedan övergå till statlig politik relaterad till handel, investeringar, offentlig upphandling, teknik och militärt samarbete.
Här ligger bojkottens verkliga styrka: i dess övergång från ett individuellt beslut till ett institutionellt och kollektivt beslut.
Trots sin förmåga att anpassa sig till kriser är den israeliska ekonomin i hög grad beroende av utrikeshandel, investeringar, teknik, tjänster och globala marknader. Därför kan bojkotten av en enda konsumentprodukt ha begränsad effekt, medan påtryckningarna kan bli mer effektiva när de riktar sig mot investeringsflöden, internationella kontrakt, tekniska och akademiska partnerskap och transaktioner relaterade till bosättningarna.
Men bojkotten kräver stor precision och trovärdighet. Odokumenterade listor eller inriktning på företag utan tydliga bevis kan försvaga kampanjen och ge dess motståndare en möjlighet att ifrågasätta den. En bojkott som inte erbjuder alternativ kan också bli en börda för konsumenten, särskilt för palestinier som redan lever under katastrofala ekonomiska förhållanden.
Därför är det som krävs en smart, väldokumenterad, gradvis och mätbar bojkott, baserad på korrekt information och med mål som fastställs enligt tydliga kriterier.
Medierna spelar också en central roll för att göra denna process framgångsrik genom att avslöja företagens ekonomiska förbindelser, spåra investeringar och kontrakt, tillhandahålla tillförlitlig information, informera allmänheten om alternativ och konfrontera desinformationskampanjer som försöker tömma bojkotten på dess politiska och rättsliga innehåll.
Scenerna med protester på europeiska och amerikanska gator och de sittstrejker som ägt rum på universiteten bekräftar att bojkotten inte längre bara är en palestinsk uppmaning, utan har blivit en del av en global medborgarrörelse som interagerar med den palestinska frågan på många olika sätt.
I slutändan bör bojkott inte ses som ett alternativ till politiskt, diplomatiskt och juridiskt arbete, utan som ett av påtryckningsverktygen inom ramen för en integrerad strategi.
Den verkliga frågan är inte om bojkotten ensam kan förändra Israel, utan om det internationella samfundet är redo att omvandla sina ståndpunkter mot ockupationen och övergreppen från uttalanden och deklarationer till en verklig politisk, ekonomisk och juridisk kostnad.
När bojkotten blir en samordnad institutionell politik, stödd av lag, uttalanden, media och ekonomiska alternativ, överskrider den gränserna för symbolisk protest och blir ett fredligt verktyg för att påverka den internationella politikens balans och stödja det palestinska folkets rätt till frihet, självständighet och självbestämmande.