Den palestinska medborgaren har rätt att fråga, och det är den ansvariges plikt att lyssna och svara. Det jag skriver här bygger inte på siffror eller teoretiska rapporter, utan på observationer och händelser som vi ser och hör på plats, samt på återkommande klagomål från medborgare, läkare, sjuksköterskor, patienter och besökare på sjukhus.
Jag är mycket förvånad över vad som händer med hälsosituationen i Palestina, och jag är ännu mer förvånad över omfattningen av klagomålen som har blivit allt vanligare på flera platser, oavsett om det beror på brist på läkemedel, svårigheter att få tillgång till vissa tjänster, medicinska remisser, brist på sjukhussängar eller brist på medicinsk utrustning.
Den fråga som uppstår är: Hur kan ett ministerium som kallas hälsovårdsministeriet möta medborgaren när det inte kan tillhandahålla några av de mest grundläggande läkemedlen och förbrukningsmaterialen?
Har det gått så långt att det råder brist på grundläggande läkemedel?
Problemet, enligt min uppfattning, handlar inte bara om läkemedel som "Acamol" eller "Aspirin", och vi bör inte se dessa namn som det huvudsakliga problemet i sig, utan snarare som en indikator på ett bredare problem som rör tillgången på läkemedel och medicinsk utrustning inom hälso- och sjukvårdsinrättningar.
När en medborgare kommer in på ett sjukhus eller en vårdcentral och letar efter ett grundläggande läkemedel, och sedan får höra att det inte finns tillgängligt, börjar hen fråga efter resten av läkemedlen och tjänsterna.
Här måste vi fråga: Hur är det med läkemedel mot kroniska sjukdomar? Hur är det med barnläkemedel? Hur är det med operationsmaterial? Hur är det med de medicinska material som behövs för de olika avdelningarna? Och hur är det med sjukhusens förmåga att tillgodose patienternas dagliga behov?
Det här är frågor som inte får lämnas obesvarade.
Medborgaren går in på sjukhuset med mer än sina bekymmer
Den palestinske patienten kommer in på sjukhuset med sin sjukdom, men kan lämna det med ytterligare bekymmer kring att skaffa medicin, få en säng, genomgå undersökningar eller skaffa medicinsk utrustning.
Ännu svårare är att patienten ofta inte vet vart han ska vända sig när han får höra att läkemedlet inte finns, att remissen tar tid eller att det inte finns någon ledig säng.
Medborgaren hamnar därmed i en cirkel av väntan och återbesök, medan sjukdomen inte väntar.
Här ligger faran i krisen.
Läkare och sjuksköterskor är inte problemet
Det är mycket viktigt att jag säger detta tydligt: Jag håller inte läkaren, sjuksköterskan eller vårdpersonalen ansvariga för denna verklighet.
Tvärtom gör många läkare, sjuksköterskor och sjukhuspersonal stora ansträngningar under svåra förhållanden och fortsätter att arbeta trots bristen på resurser, arbetsbelastningen och det stora antalet patienter.
Och vad vi ibland hör från dem är frasen: "Må Gud underlätta det... Om Gud vill kommer krisen att lösas."
Men dessa fraser, även om de återspeglar hopp och tålamod, kan inte vara en sund plan.
Vi behöver ett beslut, en budget, medicin, förnödenheter och en ledning som kan säkerställa sjukhusens behov.
Sjukhuset är inte bara en säng och en läkare
Hälso- och sjukvård handlar inte bara om en läkare, en sjuksköterska och en säng.
Sjukhuset är ett integrerat system som börjar med hygien och sterilisering, fortsätter med läkemedel, förbrukningsmaterial och utrustning, och slutar med läkare, sjuksköterskor, medicinsk vård och uppföljning.
Bland de scener som smärtar medborgaren är de som rör renlighetsnivån i vissa vårdinrättningar.
När en medborgare går in på vissa sjukhus och känner en obehaglig lukt från toaletterna, eller märker brist på rengöringsmedel, steriliseringsmedel och desinfektionsmedel, blir frågan legitim:
Var finns de grundläggande tjänsterna som bör finnas tillgängliga på varje sjukhus?
Är det rimligt att en patient eller dennes medföljande person ska behöva leta efter rengöringsmedel eller pappersnäsdukar på ett sjukhus?
Att tala om en "rulle med pappershanddukar" kan verka som en enkel sak inför läkemedels- och sjukhuskrisen, men i själva verket är det inte en marginell detalj. Människans värdighet börjar i den miljö där personen får sin behandling.
Det handlar inte bara om "toalettpapper"
Vissa kanske säger: Varför prata om toalettpapper eller toaletthygien när det råder brist på läkemedel och remisser?
Svaret är att jag inte placerar denna fråga på samma nivå som läkemedel eller kirurgiska ingrepp, men jag säger att hälso- och sjukvårdsinrättningen måste kunna tillhandahålla ett minimum av hygien- och folkhälsofaktorer.
Om sjukhuset inte kan tillhandahålla de mest grundläggande förnödenheterna är det en indikation på att det behövs en omfattande översyn av hur resurser och behov hanteras.
En patient som kommer in på sjukhus ska inte känna att han eller hon har kommit till en plats som ökar hans eller hennes lidande.
Medicinska remisser... ännu ett lidande
Det finns också ärendet med medicinska remisser, som är ett av de känsligaste ärendena, särskilt för patienter som behöver tjänster som inte finns tillgängliga på statliga sjukhus.
En patient som behöver specialiserad behandling har inte råd att vänta länge på byråkratiska förfaranden, eftersom vissa fall är tidsberoende.
När remissen försenas, förfarandena blir komplicerade eller resurserna inte finns tillgängliga, befinner sig medborgaren i en hälsomässig, psykologisk och ekonomisk kris på samma gång.
Här måste det finnas en tydlig och snabb mekanism för att hantera fall som kräver behandling utanför sjukhuset eller utanför det system av tjänster som finns tillgängliga där.
Brist på bäddar.. ett lidande som inte får ignoreras
En annan fråga som också återkommer är bristen på sjukhussängar.
Ett sjukhus som inte har tillräckligt med sängar kan inte ta emot alla patienter, och läkaren kan ställas inför svåra val, och patienten kan behöva vänta eller leta efter en annan plats.
Detta är inte läkarens ansvar, som står framför patienten, utan ansvaret för ett helt hälsosystem som måste planera för befolkningens nuvarande och framtida behov.
Vad finns kvar av sjukförsäkringen?
Regeringen talar om sjukförsäkring, och det finns de som anser att den palestinska sjukförsäkringen är ett av de bästa försäkringssystemen i regionen.
Men jag frågar: Vad är värdet av ett sjukförsäkringskort om medborgaren går till sjukhuset och inte hittar det läkemedel, den säng eller den utrustning han eller hon behöver?
Sjukförsäkringen är inte bara ett kort eller ett papper.
En riktig försäkring innebär att medborgaren vet att när han eller hon blir sjuk finns det en institution som kommer att ta emot honom eller henne, en läkare som kommer att behandla honom eller henne, medicin som kommer att ges till honom eller henne, en undersökning som kommer att utföras på honom eller henne, en säng som kommer att finnas tillgänglig för honom eller henne när han eller hon behöver den, och en remiss som kommer att utfärdas för honom eller henne när det är nödvändigt.
Men om medborgaren har ett försäkringskort och inte hittar den önskade tjänsten, blir försäkringen i hans ögon bara en rubrik som inte omsätts i praktiken.
Hälsa är inte en sekundär fråga
Den palestinska regeringen står inför svåra ekonomiska och politiska förhållanden, och detta är något som inte kan ignoreras.
Men de svåra omständigheterna betyder inte att hälsan kan hamna längst ner på prioriteringslistan.
Tvärtom kanske.
Mot bakgrund av de ekonomiska kriserna, arbetslösheten, blockaden, stängningen och det psykologiska trycket som den palestinska medborgaren upplever, bör hälso- och sjukvårdssektorn vara en av de sektorer som får mest uppmärksamhet och stöd.
En medborgare som förlorar sitt arbete eller sin inkomst kan ibland vänta, men en patient kan inte vänta när hans hälsotillstånd är kritiskt.
Ett budskap, inte ett förtal
Jag betonar här att det jag skriver inte är avsett att förolämpa eller ärekränka hälsoministeriet, och inte heller att förolämpa läkare, sjuksköterskor och arbetare inom hälsosektorn.
Tvärtom är detta ett budskap till Socialdepartementet, regeringen och alla som har anknytning till hälso- och sjukvårdssektorn.
Vi vill att hälsovårdsdepartementet ska vara starkt, vi vill att våra sjukhus ska vara bättre, och vi vill att den palestinske läkaren ska ha de verktyg som gör det möjligt för honom att fullgöra sitt uppdrag.
Vi vill att sjuksköterskan ska arbeta i en lämplig miljö, och att patienten ska komma in på sjukhuset och känna sig trygg, inte komma in och fråga: Finns det medicin? Finns det en säng? Finns det förnödenheter?
Ge läkaren hans instrument
Den palestinska läkaren har förmåga, vilja och erfarenhet.
Den palestinska sjuksköterskan har viljan att arbeta och betjäna patienterna.
Men vi kan inte be dem att utföra mirakel utan verktyg.
Det som händer är, som jag alltid säger, som att be en soldat att gå ut i strid, segra och kämpa, utan att sätta en enda kula i hans gevär.
Vi kan inte hålla läkaren ansvarig för bristen på läkemedel, inte heller sjuksköterskan för bristen på förbrukningsmaterial, och inte heller sjukhuschefen för en kris som överstiger själva sjukhusets kapacitet.
Ansvaret börjar med beslutsfattaren som förfogar över budgeten och har förmågan att planera och tillhandahålla.
Var finns regeringens prioriteringar?
Frågan som måste ställas idag är: Vart går regeringens prioriteringar?
Hur mycket behöver hälsovårdsdepartementet faktiskt för att tillhandahålla grundläggande läkemedel?
Hur mycket behöver sjukhusen för att säkra rengörings- och steriliseringsmaterial?
Hur många sjukhussängar behöver ni?
Hur stor är bristen på läkemedel?
Hur många patienter väntar på remisser?
Vad är regeringens plan för att hantera dessa ärenden?
Dessa frågor bör inte stanna inom stängda kontor.
Medborgaren vill ha tydliga och transparenta svar, och vill veta var problemet ligger, vad regeringen gör för att åtgärda det och när han eller hon kan se konkreta resultat.
Hälsa är en medborgares rättighet
Hälsa är inte en förmån från regeringen, och det är inte heller en extra tjänst som kan tillhandahållas när omständigheterna tillåter det.
Hälsa är en grundläggande rättighet för medborgaren.
Det är rätten för en palestinier som betalar skatt, arbetar och bidrar till ekonomin att få en anständig hälso- och sjukvård.
Patienten har rätt att få medicin.
Och han har rätt att hitta en säng när han behöver den.
Han har rätt att komma in på ett rent sjukhus.
Läkaren har rätt att hitta de instrument och förbrukningsvaror som han behöver.
Sjuksköterskan har rätt att arbeta under lämpliga mänskliga och professionella förhållanden.
En räddningsplan för hälso- och sjukvårdssektorn krävs
Vad vi behöver idag är inte fler uttalanden, utan en tydlig plan för att förbättra den palestinska hälso- och sjukvårdssektorn.
En plan som identifierar behov, prioriterar, tillhandahåller finansiering, övervakar inköp av läkemedel och förnödenheter och säkerställer att de fördelas rättvist till sjukhus och vårdcentraler.
Vi behöver också en verklig kontroll över utgifterna, transparens i upphandlingar och anbud, samt en kontinuerlig uppföljning av vad som når sjukhusen och vad de saknar.
Det måste finnas en effektiv hotline för att ta emot och följa upp patientklagomål, inte bara ta emot klagomålet och sedan stänga ärendet.
I slutändan är patienten inte ett nummer.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag förmedlar observationer och fakta från verkligheten och lägger fram dem för hälsovårdsdepartementet, regeringen och tjänstemännen.
Vissa kanske inte håller med mig om vissa detaljer, och andra kanske säger att det finns tjänster som tillhandahålls av hälsovårdsministeriet, och det är sant, och jag förnekar inte det.
Men att det finns tjänster betyder inte att problemet är löst.
Att erkänna problemet är snarare det första steget mot att lösa det.
Den palestinska medborgaren förtjänar bättre än så, den palestinska läkaren förtjänar bättre än så, och sjuksköterskan och vårdpersonalen förtjänar bättre än så.
Vi vill inte se läkaren stå framför patienten och vara oförmögen att ge medicin på grund av brist på tillgänglighet.
Vi vill inte att medborgaren ska komma in på sjukhuset med sin sjukdom och sedan lämna det med ett annat lidande.
Detta är inte ett rop mot hälsovårdsdepartementet, utan ett rop efter ett starkare hälsovårdsdepartement, bättre sjukhus och en hälsovårdstjänst som bevarar den palestinska medborgarens värdighet.