Den nuvarande fasen verkar vara en av de mest komplexa i det palestinska, israeliska och amerikanska landskapet, där tre val- och politiska processer överlappar varandra samtidigt, och där varje part har sina egna noggranna beräkningar och intressen kopplade till sin politiska framtid och sin position i beslutsprocessen.

De israeliska valen har sina tydliga beräkningar, främst säkerhet, palestinskt blod och krig, som är frågor som de israeliska regeringarna alltid har använt för att tilltala sin publik och höja sina valresultat. Benjamin Netanyahu måste framstå som en man av säkerhet och beslutsamhet, som kan konfrontera palestinierna och påtvinga dem sina villkor. Därför kan varje reträtt eller eftergift i Gazafrågan tolkas på den israeliska arenan som politisk svaghet.

Å andra sidan genomgår palestinierna en mycket komplex fas på det interna planet. De politiska program som baserades på förlikning och förhandlingar kan inte längre ge verkliga resultat för den palestinska gatan, efter många års förhandlingar utan att nå en palestinsk stat eller avsluta ockupationen. Samtidigt gick projektet för motstånd, befrielse och vapen in i en stor konfrontation innan, ur min synvinkel, alla dess politiska och regionala element och de allianser som krävdes för att skydda dess resultat hade mognat. Händelserna den 7 oktober och det efterföljande förödande kriget var en stor vändpunkt som drev det palestinska folket till höga priser och samtidigt öppnade en svår fråga om framtiden för det palestinska nationella projektet, formen för motstånd och vapen och det politiska beslutet.

USA går också in i denna fas med noggranna val- och politiska överväganden. President Donald Trump försöker återställa sin bild som en fredsman som kan avsluta krig och återställa stabiliteten, särskilt när det amerikanska valet närmar sig och hans parti försöker stärka sin närvaro i kongressen. Men paradoxen är att den amerikanska administrationen, samtidigt som den höjde fredens slogan, befann sig inför en mer turbulent region och flera konflikter som inte tidigare varit så omfattande.

Härifrån kan man förstå en del av orsakerna till misslyckandet med att nå en lösning som skulle kunna få kriget i Gaza att upphöra. Ingen av parterna ser kriget enbart som en politisk eller säkerhetsrelaterad fråga, utan snarare som en del av kampen för att bevara sin politiska ställning.

Trump vill avsluta Gazakriget på ett sätt som gör att han kan säga att han lyckades återställa stabiliteten och avsluta ett av de mest komplexa krigen i regionen och därmed bevara sin bild som en fredsstiftare. Å andra sidan vill Netanyahu avsluta kriget, om det slutar, från en vinnares position som har ställt sina villkor, inte från en politikers position som har tvingats göra eftergifter.

I detta sammanhang har Trumps uttalande om sin avsikt att stödja en kandidat i det israeliska valet viktiga politiska konnotationer, och det kan förstås, i samband med de befintliga beräkningarna, att han vill upprätthålla en stark relation med Netanyahu eller med den politiska rörelse som kan utgöra en hävstång för honom inom USA, särskilt med tanke på de judiska lobbyernas inflytande på den amerikanska politiken.

Här kan en mycket komplex politisk ekvation uppstå: Trump kan lätta på trycket på Gaza eller driva på för att avsluta kriget, och därmed framstå inför den amerikanska allmänna opinionen som den president som lyckades uppnå fred, medan Netanyahu samtidigt behöver behålla sin image inför den israeliska väljaren som en man av säkerhet, krig och beslutsamhet.

Därmed blir frågan mer lik en outtalad politisk kompromiss; att lätta på trycket mot Gaza kan stärka Trumps politiska ställning, men det kan också innebära ett internt pris för Netanyahu, medan ett fortsatt krig kan bevara Netanyahus position, men det försvagar bilden av Trump, som vill framstå som kapabel att få slut på krig.

På den palestinska sidan är bilden mer komplicerad. Hamas står inför en avgörande fråga om vapen och motståndsprojektets framtid, medan Fatah håller fast vid alternativet med en överenskommelse och den politiska vägen, mot bakgrund av en palestinsk verklighet som framför allt behöver en omorganisering av den interna situationen och en återuppbyggnad av en nationell vision som kan hantera den kommande fasen.

Därför kan inte samtalen om att få ett slut på kriget skiljas från frågan om dagen efter, vem som ska styra Gaza, vem som har den säkerhetspolitiska makten, vad som ska ske med vapnen, hur förhållandet mellan Gaza och Västbanken ska se ut och hur det palestinska politiska systemet kan återuppbyggas på en enad nationell grund.

Överlappningen av dessa tredubbla överväganden förklarar till stor del varför alla initiativ som lagts fram för att få slut på kriget verkar oförmögna att uppnå ett verkligt genombrott. Problemet ligger inte längre enbart i villkoren för ett eldupphör, utan i en större fråga: Hur kan varje part avsluta kriget utan att förlora sin politiska och valmässiga kamp?

Här ligger den största tragedin. Medan Trump är upptagen med att väga sin politiska image och sitt partis framtid, och Netanyahu med att väga sin politiska och valmässiga överlevnad, och medan palestinierna är upptagna med konflikten mellan program och projekt och med att omorganisera sina interna angelägenheter, är det fortfarande det palestinska folket i Gaza som betalar det högsta priset.

Gaza väntar inte på valresultatet och kan inte skjuta upp sitt lidande tills de politiska beräkningarna är över. Medan varje part letar efter en utväg som bevarar dess ställning kvarstår den viktigaste frågan: När blir det ett intresse att få slut på kriget som väger tyngre än valstrategierna?

Det är den verkliga utmaningen under den kommande perioden; att Gaza ska förvandlas från ett kort i politiska och valrelaterade beräkningar till en humanitär, nationell och politisk fråga som förtjänar en rättvis och hållbar lösning, och att det palestinska folkets framtid ska bli utgångspunkten, inte bara en sidoeffekt av överenskommelser mellan stridande makter.