Bojkotten av Israel är inte längre bara ett individuellt beteende som begränsar sig till att avstå från att köpa vissa produkter, utan har utvecklats till en global politisk, ekonomisk och juridisk debatt, vars omfattning sträcker sig från konsumentkampanjer till institutioner, universitet, fackföreningar och regeringar, mot bakgrund av det växande folkliga motståndet mot Israels politik gentemot det palestinska folket.
Kanske är det mest framträdande kännetecknet för den nuvarande fasen den växande proteströrelsen, som inte längre är begränsad till arabiska städer eller till traditionella solidaritetsramar, utan har spridit sig till europeiska och amerikanska städer. Flera universitet i Europa och USA har bevittnat protester, sit-ins och studentrörelser som har krävt ett slut på kriget, vägrat att samarbeta med institutioner med kopplingar till Israel och granskat investeringar och akademiska relationer.
Dessa protester har visat att den palestinska frågan inte längre är en marginell fråga i den västerländska offentliga sfären, och att stora delar av allmänheten, särskilt ungdomar, studenter och akademiker, nu ser bojkott som ett av verktygen för fredliga civila påtryckningar.
Dessa uppmaningar får särskild juridisk betydelse efter Internationella domstolens rådgivande yttrande i juli 2024, som slog fast att den fortsatta israeliska närvaron i de ockuperade palestinska territorierna är olaglig, och bekräftade staternas skyldigheter att inte erkänna den situation som uppstår till följd av denna närvaro och att inte bistå dess fortsättning.
Därför är frågan inte längre: Kan Israel bojkottas? Snarare har det blivit: Hur kan bojkotten omvandlas från sporadiska folkliga initiativ till en organiserad och inflytelserik politik?
En effektiv bojkott innebär inte att man riktar in sig på individer på grundval av deras identitet, och det innebär inte nödvändigtvis att man avbryter alla former av samröre på en gång, utan det innebär att man bygger upp ett påtryckningssystem som riktar in sig på aktiviteter, institutioner och företag som är direkt kopplade till ockupationen, bosättningarna och de dokumenterade överträdelserna, samtidigt som man följer internationell rätt och skyddar civila.
Detta system börjar med konsumenten, men det bör inte sluta där. En gräsrotsbojkott kan utvecklas till en institutionell bojkott som omfattar universitet, fackföreningar, kultur- och idrottsinstitutioner samt investeringsfonder, och sedan övergå till statliga policyer rörande handel, investeringar, offentlig upphandling, teknik och militärt samarbete.
Här ligger bojkottens verkliga styrka: i dess övergång från ett individuellt beslut till ett institutionellt och kollektivt beslut.
Trots sin förmåga att anpassa sig till kriser är den israeliska ekonomin i hög grad beroende av utrikeshandel, investeringar, teknik, tjänster och globala marknader. Därför kan bojkotten av en enda konsumentprodukt ha begränsad effekt, medan påtryckningarna kan bli mer effektiva när de riktar sig mot investeringsflöden, internationella kontrakt, tekniska och akademiska partnerskap och transaktioner relaterade till bosättningarna.
Men bojkotten kräver stor precision och trovärdighet. Odokumenterade listor eller att rikta in sig på företag utan tydliga bevis kan försvaga kampanjen och ge dess motståndare en möjlighet att utmana den. En bojkott som inte erbjuder alternativ kan också bli en börda för konsumenten, särskilt den palestinska konsumenten som redan lever under katastrofala ekonomiska förhållanden.
Därför krävs en smart, dokumenterad, graderad och mätbar bojkott, baserad på korrekt information och med mål som fastställs enligt tydliga kriterier.
Medierna spelar också en central roll för att denna process ska lyckas, genom att avslöja företagens ekonomiska relationer, spåra investeringar och kontrakt, tillhandahålla tillförlitlig information, informera allmänheten om alternativ och konfrontera desinformationskampanjer som försöker tömma bojkotten på dess politiska och rättsliga innehåll.
Scenerna med protester på europeiska och amerikanska gator och sit-in-protesterna på universiteten bekräftar att bojkotten inte längre bara är en palestinsk uppmaning, utan har blivit en del av en global medborgarrörelse som engagerar sig i den palestinska frågan på olika sätt.
I slutändan bör bojkotten inte ses som ett alternativ till politiskt, diplomatiskt och juridiskt arbete, utan som ett av påtryckningsverktygen inom ramen för en integrerad strategi.
Den verkliga frågan är inte om bojkotten ensam kan förändra Israel, utan om det internationella samfundet är berett att omvandla sina ståndpunkter mot ockupationen och övergreppen från uttalanden och deklarationer till en verklig politisk, ekonomisk och juridisk kostnad.
När bojkotten blir en samordnad institutionell politik, stödd av lagstiftning, information, media och ekonomiska alternativ, går den utöver gränserna för symbolisk protest och blir ett fredligt verktyg för att påverka balansen i internationell politik och stödja det palestinska folkets rätt till frihet, självständighet och självbestämmande.