Frågan om Israels annektering av Västbanken är inte längre bara en paroll som förs fram av extremhögerpartier eller ett valtrick som används av israeliska regeringar mot palestinierna, utan håller gradvis på att förvandlas till ett politiskt, säkerhetsmässigt och administrativt projekt som genomförs på marken steg för steg. Den israeliska kanal 14:s avslöjande av den nationella säkerhetsministern Itamar Ben-Gvirs plan att utöka polisens och "gränspolisens" befogenheter på Västbanken, samtidigt som befogenheterna att upprätthålla civil lag överförs från militären till polisen, utgör en mycket betydelsefull utveckling i processen att omvandla ockupationen från en tillfällig militär realitet till en mer permanent israelisk civil och säkerhetsmässig kontroll.

Den politiska betydelsen av detta steg ligger inte bara i vem som kommer att genomdriva lagen, utan också i lagens natur och vem som kommer att genomdriva den och på vilken mark. Den israeliska armén representerade, om än formellt, den militära ockupationsmakten på Västbanken, medan den israeliska polisen är en civil institution underställd den israeliska regeringen. När befogenheterna att upprätthålla civil lag överförs från armén till polisen, närmar sig Israel att behandla Västbanken som en del av sitt interna system, inte bara som ett område under tillfällig militär förvaltning.

Det är just här som faran med Ben Gvirs projekt ligger. Han döljer inte det politiska syftet med överföringen av befogenheter; snarare ser han detta steg som en fas mot att införa "israelisk suveränitet" över Västbanken. Han kräver också att ansvaret för "gränspolisen" och befogenheterna rörande administrativt frihetsberövande och administrativa restriktioner överförs från armén och försvarsministern till polisen och hans ministerium, något som Ben Gvir länge har strävat efter att uppnå genom en faktisk annektering av Västbanken och att ha högsta auktoritet över den.

Med andra ord står vi inför ett försök att omfördela de israeliska kontrollverktygen över Västbanken på ett sätt som gör att majoriteten av dem ligger i händerna på en politisk institution som leds av en av de mest extrema figurerna inom den israeliska högern.

Det allvarligaste är att det som händer inte sker separat från en annan serie israeliska steg mot att konsolidera civil kontroll över Västbanken. Under den senaste perioden har bosättningsoperationerna utökats, och åtgärderna för att överföra hanteringen av mark och bosättningar från den militära ramen till israeliska civila ramar har ökat. Israeliska och internationella analyser anser att överföringen av brottsbekämpningsbefogenheter till polisen är en del av en bredare process för att gradvis integrera Västbanken i det israeliska civila systemet, det vill säga att uppnå faktisk annektering före officiell annektering.

Detta leder till en grundläggande fråga: Behöver Israel verkligen en officiell förklaring om annektering av Västbanken om det arbetar på marken för att ta bort de praktiska och juridiska gränserna mellan Israel och bosättningarna?

Annekteringen är inte nödvändigtvis ett enda beslut som fattas av Knesset. Den kan vara en kumulativ process som börjar med utvidgningen av bosättningarna, sedan underordnandet av bosättarna under israelisk lag, sedan överföringen av civila befogenheter till israeliska institutioner, sedan utvidgningen av polisens och "gränspolisens" arbete, sedan kontrollen över marken, planeringen och organisationen, fram till en verklighet där idén om en separation mellan Israel och Västbanken bara blir en politisk rubrik som inte återspeglar den faktiska kontrollen över marken.

Ur den här synvinkeln verkar Ben Gvirs plan snarare vara en smygande annektering än enbart en omorganisering av säkerheten.

Det allvarligaste är det som rör själva de palestinska områdena. Om rapporterna om planen att flytta "gränspolisens" baser till områdena "A" och "B" och att utöka razziorna och gripandena i de palestinska städerna är korrekta, utgör detta

En allvarlig överträdelse av de arrangemang som Osloavtalen grundades på. Områdena "A" och "B" inrättades på grundval av förekomsten av palestinska befogenheter i varierande grad, medan utvidgningen av den israeliska polisnärvaron där i praktiken innebär att minska eller avsluta det som återstår av den palestinska myndighetens säkerhets- och administrativa utrymme.

Här framträder den stora paradoxen: Israel agerar på marken som om Oslo inte längre existerar, medan den palestinska myndigheten fortfarande håller fast vid den politiska och säkerhetsmässiga ram som Oslo skapade.

Ockupationen väntar inte på nya förhandlingar, väntar inte på palestinskt erkännande och verkar inte vara intresserad av att återuppliva en politisk process som återskapar den gamla ekvationen. Den omformar Västbanken med våld, bosättningar, lagstiftning och säkerhetsstyrkor, medan den palestinska myndigheten gradvis förvandlas till en myndighet utan några befogenheter i ett område som ständigt krymper.

Härifrån kan man också förstå tidpunkten för detta steg. Den nuvarande israeliska regeringen står inför en mycket komplex politisk och säkerhetsmässig verklighet, och extremhögern vill utnyttja ögonblicket för att omsätta sin ideologiska vision i permanenta fakta. Ben Gvir ser i synnerhet inte Västbanken enbart som en säkerhetsfråga, utan som en del av ett bredare ideologiskt projekt som bygger på avvisandet av en palestinsk stat och utvidgningen av den israeliska kontrollen. Han har själv kopplat samman överföringen av befogenheter med israelisk "suveränitet".

Så frågan är inte längre: Kommer Israel att annektera Västbanken?

Den mer realistiska frågan är: Hur mycket av Västbanken återstår utanför det faktiska annekteringsprojektet?

Bosättningen slukar marken, bosättningscentra förvandlas till permanenta platser, omfartsvägar bryter den geografiska kontinuiteten, bosättare rör sig i ett israeliskt skyddat utrymme, och nu överförs fler civila och säkerhetsbefogenheter till den israeliska statens institutioner, och med varje steg blir skapandet av en livskraftig palestinsk stat svårare, medan idén om annektering blir mindre i behov av ett officiellt tillkännagivande.

Det finns en annan mycket allvarlig dimension som rör bosättarna själva. Istället för att överföringen av brottsbekämpande befogenheter till polisen är ett steg för att säkerställa att bosättarna ställs till svars för sina attacker, väcker placeringen av polis- och gränsvaktssystemet under Ben Gvir inflytande farhågor för att överföringen av befogenheter kommer att bli ett sätt att stärka skyddet av bosättningsprojektet och ge det ett bredare säkerhetsskydd. Dessa händelser inträffade vid en tidpunkt då bosättningsattackerna på Västbanken eskalerade, inklusive attackerna i Qasra, vilket gjorde beslutet att överföra befogenheter till föremål för omfattande kritik och varningar.

Här blir bilden tydligare: Det som krävs är inte bara kontroll över territoriet, utan en omstrukturering av själva kontrollsystemet.

Tidigare var armén synonym med direkt ockupation, men idag rör sig projektet mot att fördela kontrollen mellan armén, polisen, gränspolisen, civilförvaltningen och olika statliga institutioner, så att ockupationen blir mindre synlig som en militär ockupation och mer närvarande som ett integrerat israeliskt system för styrning och kontroll.

Det är just detta som gör den nuvarande fasen annorlunda än de tidigare faserna.

Israel talar inte bara om att skydda bosättningarna, utan om att överföra civila och säkerhetsmässiga befogenheter till sina institutioner. Israel talar inte bara om militära operationer, utan om att införa israelisk lag och utvidga statliga institutioner på Västbanken. Därför kan det som sker tolkas som en övergång från ockupationsadministration till planering av annektering.

Den palestinska myndigheten står inför ett verkligt historiskt test. Om Israel överför sina befogenheter till sina civila institutioner och utökar sina ingripanden i områden som ska ligga inom den palestinska myndighetens räckvidd, blir den fortsatta satsningen på Oslo och förhandlingar ensamma mer avskild från den verklighet som tar form på marken.

Faran ligger inte bara i Ben Gvir-beslutet, utan i att detta beslut blir en del av en rad ackumulerade israeliska beslut, så att regionen efter år vaknar upp inför en ny verklighet som inte längre behöver en förklaring om "annexering", eftersom Västbanken faktiskt har annekterats genom mark, lag, säkerhet och bosättning.

Sammanfattningsvis avslöjar Ben Gvirs plan en kvalitativ förändring i det israeliska tänkandet: målet är inte längre att förvalta ockupationen, utan att befästa dess resultat och omvandla dem till en de facto-suveränitet. Det som sker på Västbanken idag är inte bara en omfördelning av befogenheter mellan armén och polisen, utan en kamp om landets karaktär, dess framtid och dess politiska identitet.

Det farligaste med annekteringsprojektet är inte det ögonblick då Israel hissar flaggan och utropar suveränitet, utan det ögonblick då suveräniteten faktiskt blir en realitet på marken, medan världen är upptagen med frågan om en officiell förklaring har utfärdats eller inte.

Västbanken kan, enligt denna väg, stå inför en ny fas med titeln: annektering utan tillkännagivande, suveränitet utan erkännande och ockupation med ett nytt civilt ansikte.