■ Studien "Osloavtalet, vägen till en lösning", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information – "Malaf", utarbetad av Fahd Suleiman, generalsekreterare för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, ger en kritisk läsning av en politisk process som sträcker sig över mer än tre decennier. Den behandlar inte Osloavtalet som enbart ett förhandlingsavtal som misslyckades med att nå en slutlig lösning, utan snarare som en process som orsakade djupa förändringar i strukturen för det palestinska nationella projektet, det politiska systemets karaktär, förhållandet till ockupationen och verktygen för den nationella kampen.

Studien drar slutsatsen att Oslo-krisen inte bara beror på förhandlingsfel eller dålig hantering av den politiska processen, utan också är kopplad till avtalets karaktär och mekanismer. Den kopplade alla politiska framsteg till Israels samtycke och vilja, mot bakgrund av en tydlig maktobalans, och förvandlade den politiska processen till en öppen väg utan tydlig tidsgräns, bindande garantier eller en effektiv skiljedomstol. Således förvandlades övergångsfasen, som skulle ha lett till den slutliga lösningen, till en hållbar politisk ram som ockupationen utnyttjade för att etablera nya fakta på marken.

Studien bekräftar att satsningen på bilaterala förhandlingar inte har lett till ett slut på ockupationen, ett stopp för bosättningarna eller ett skydd av de palestinska nationella rättigheterna. Förhandlings- och kontaktomgångar följde på varandra, från Annapolis till närmande-samtal, direkta förhandlingar och sonderande samtal, fram till John Kerry-omgången, utan att nå ett resultat som banar väg för att avsluta ockupationen.

På nationell nivå var resultatet av Osloavtalet mycket negativt, eftersom processen bidrog till att fördjupa splittringen mellan Västbanken, Gazaremsan, Jerusalem, det inre landet och diasporan, och till att marginalisera grundläggande frågor, främst frågan om flyktingar och fördrivna personer, som hänvisades till uppskjutna förhandlingar som inte ledde till något resultat, vilket fick negativa konsekvenser för flyktingarnas situation och deras förmåga att försvara sina rättigheter, främst rätten att återvända.

På marken ledde avtalet inte till ett stopp för bosättningen, utan gav snarare Israel tid och politiskt skydd för att utvidga sitt bosättningsprojekt, fortsätta konfiskera mark, bygga omfartsvägar och isolera palestinska städer och byar. Övergångsperioden användes också för att befästa kontrollen över Jerusalem och påskynda dess judaisering genom att konfiskera mark, dra in identitetshandlingar, belägra palestinska institutioner och skilja staden från dess naturliga utbredning på Västbanken.

På säkerhetsnivå uppnådde Oslo inte säkerhet för palestinierna, eftersom arresteringar, mord, invasioner, belägringar och avstängningar fortsatte, medan Israel behöll den faktiska kontrollen över mark, resurser, gränsövergångar och gränser. Å andra sidan uppstod ett palestinskt säkerhetssystem som var kopplat till fullgörandet av Osloavtalets åtaganden, vilket väckte en omfattande debatt om dess funktion och dess förhållande till prioriteringarna i den nationella kampen. På det ekonomiska planet stärktes beroendet av clearingintäkter och utländigt bistånd, och Parisprotokollet knöt den palestinska ekonomin till den israeliska ekonomin, vilket ledde till fördjupat beroende, nedgång i produktiva sektorer och hög arbetslöshet och fattigdom.

Enligt studien har Osloavtalet också medfört en djupgående förändring av det palestinska politiska systemets struktur, vilket återspeglas i den minskade rollen för Palestinska befrielseorganisationen (PLO) som den övergripande ramen för det palestinska folket, samtidigt som de palestinska myndigheternas institutioner har vuxit fram. Detta bidrog, tillsammans med politiska splittringar och meningsskiljaktigheter, till att försvaga traditionerna för partnerskap och nationell konsensus, och fördjupa kriserna gällande representation, referenser och beslutsfattande.

Studien stannar dock inte vid att diagnostisera resultatet av Oslo, utan går vidare till den viktigaste frågan: Hur kan vi ta oss ur dödläget och återuppbygga det palestinska nationella projektet?

I detta sammanhang betonas att att gå bortom Oslo inte innebär en återgång till tiden före 1993, utan snarare en övergång till en ny politisk fas som drar nytta av erfarenheterna och återuppbygger det nationella projektet på grundval av elementen styrka och uthållighet, samt de omistliga rättigheterna, framför allt rätten att återvända, självbestämmande och upprättandet av en oberoende palestinsk stat med full suveränitet och Jerusalem som huvudstad, inom gränserna från den 4 juni 1967.

Studien föreslår en alternativ strategi som bygger på sammanlänkade pelare, främst återställandet av den interna enheten på grundval av partnerskap, pluralism och demokrati, och att föra politiken närmare samhället istället för att reducera enheten till fraktionell maktfördelning. Den anser att val är det primära alternativet för att förnya legitimiteten, med tillgripande av nationell konsensus när val inte är möjliga, förutsatt att den nationella dialogen föregår valen.

Studien placerar också det omfattande folkliga motståndet i framkant av den nationella verksamheten, eftersom det är en axel som politiska ståndpunkter bygger på, parallellt med omformuleringen av relationen med den palestinska myndigheten på ett sätt som bevarar den i kampen mot ockupationen och förhindrar dess omvandling till lokala administrationer som är underordnade dess beslut.

Gaza intar en central plats i den föreslagna strategin genom att rädda Gazaremsan och återupprätta samhälls- och medborgarlivet där, samt återupprätta den som en grundläggande bas för den nationella kampen. Detta ska ske parallellt med att man fortsätter att åtala Israel och ställa landet inför rätta internationellt, befästa de palestinska rättigheterna genom motstånd och ståndaktighet, och inte nöja sig med diplomatiska erkännanden.

På Västbanken och i Jerusalem uppmanar studien till att försvara marken, motstå bosättning och judaisering, och utveckla former av folklig konfrontation mot konfiskering av mark och deportation, parallellt med att försvara rätten till flyktingars återvändande, UNRWA och dess mandat och tjänster. Den föreslår också en "nätverksformel" för att bygga former av samarbete mellan krafter och aktörer kring gemensamma nationella teman, tills villkoren för en enhetlig nationell strategi är på plats.

På institutionell nivå efterlyser studien en omstrukturering av det politiska systemet på demokratiska grunder och en omdefiniering av det nationella rörelsens institutioners roller inom ramen för en övergripande vision. Den föreslår en övergångslösning som består i att bilda en samlingsregering som ska övervaka allomfattande val till PLO:s och myndighetens institutioner enligt ett system med full proportionell representation, samtidigt som den betonar att den nationella dialogen måste föregå valen och att valen ska vara ett verktyg för att föra samman och bygga inkluderande institutioner, inte för att hantera splittringen.

Studien bekräftar vikten av det nationella interimsprogrammet från 1974 som ett kampprogram för att förena former av nationell kamp, och inte bara ett program för förlikning, och anser att dess återupprättande bidrar till att återställa den inkluderande politiska ramen för den palestinska kampen.

I huvudsak drar studien slutsatsen att vägen ut ur Oslo-krisen inte ligger i att hantera dess konsekvenser eller att återuppta bilaterala förhandlingar i nya former, utan i att återuppbygga den palestinska nationella rörelsen och återställa dess styrkefaktorer: inre enhet, demokratisk legitimitet, PLO som en övergripande nationell ram, folkligt motstånd samt politiskt, juridiskt och diplomatiskt arbete och internationalisering inom ramen för en enda strategi för nationell befrielse.

Därför är återställandet av den interna enheten den grundläggande förutsättningen för varje verklig nationell uppgång, vilket gör det möjligt att återuppbygga den nationella rörelsen på grundval av partnerskap, pluralism och demokrati samt att återta initiativet inför det israeliska koloniala bosättningsprojektet. Studiens slutliga budskap är inte bara ett erkännande av Oslos misslyckande, utan också en uppmaning att gå från konflikthantering till återuppbyggnad av det nationella projektet, från att vänta på en lösning som dikteras av maktbalansen till att bygga upp en palestinsk kraft som kan förändra denna balans, från splittring och fragmentering till enhet och partnerskap, och från förvaltning av självstyret till återupprättande av det nationella befrielseprojektet, på grundval av de oförytterliga palestinska rättigheterna: återvändande, självbestämmande och upprättandet av en oberoende och fullt suverän palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad inom gränserna från den 4 juni 1967 ■