Bosättarnas terrorism på Västbanken bevittnar en aldrig tidigare skådad upptrappning som har överskridit alla röda linjer, efter att ha förvandlats från sporadiska säsongsbetonade attacker till organiserade dagliga brott som direkt syftar till att påtvinga en ny verklighet genom tvångsförflyttning av palestinska samhällen och utvidgning av bosättningarna. Frekvensen av dessa attacker väcker oro och ängslan efter att de uppgick till cirka 95 attacker som utfördes av bosättare på Västbanken enbart under den senaste veckan. FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) har i sin tur dokumenterat mer än 1 300 attacker från bosättare sedan början av 2026, med en frekvens på över 6 attacker per dag. Samtidigt har israeliska och internationella människorättsorganisationer registrerat att bosättarna, efter den 7 oktober för tre år sedan, har genomfört cirka 5 375 attacker som har resulterat i dödsoffer, skadade och förstörelse av egendom. Dessa attacker sker under direkt beskydd av ockupationsarmén, som skyddar angriparna och oftast ingriper för att straffa offren istället för att arrestera bosättarna, som utövar en aldrig tidigare skådad terror mot palestinska medborgare.
Enligt dokumenterade uppgifter uppgick antalet martyrer på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, som skjutits av ockupationsarmén och bosättarna från den 7 oktober 2023 till augusti 2026 till mer än 1 044 martyrer, enligt uppgifter från palestinska officiella myndigheter och FN:s kontor för mänskliga rättigheter, inklusive 213 barn (206 pojkar och 7 flickor), cirka 20 kvinnor och minst 7 personer med funktionshinder. Mer än 6 250 palestinier skadades i varierande grad under de pågående intrången och attackerna i olika guvernement. Enligt det palestinska hälsoministeriet uppgick antalet palestinska martyrer som dödats av ockupationsarmén och bosättarna på Västbanken till cirka 87 martyrer, inklusive 21 martyrer som dödats av bosättarna från början av 2026 till slutet av juli förra året.
Enligt officiella palestinska och internationella rapporter har bosättarna sedan början av innevarande år anlagt nästan 500 anlagda bränder riktade mot palestiniernas egendom, fält och hem på Västbanken. De flesta av dessa händelser inträffade i städerna Qusra, Urif och Jalud i Nablus-guvernementet samt i Turmus'aya, Sinjil och Al-Mughayyir i Ramallah och Al-Bireh-guvernementet, och drabbade tusentals tunnland jordbruksmark, industri- och kommersiella anläggningar samt bostäder.
Bosättarnas terrorism är inte längre en tillfällig händelse eller ett fenomen som står utan samband med ett helt politiskt, rättsligt och säkerhetsmässigt system där de verkställande, lagstiftande och dömande myndigheterna deltar och täcker över det. Det är ett system som kontrolleras av ministrar, Knesset-ledamöter och andra inom rättsväsendet och polisen. Terrorism som finansieras av Bezalel Smotrich, beväpnas av Itamar Ben Gvir, uppmuntras av Yisrael Katz, skyddas av ockupationsarmén och sponsras av Benjamin Netanyahu.
Benjamin Netanyahu spelar här rollen som en diplomatisk "stötdämpare" inför Washington och Bryssel genom att beskriva dem som marginaliserade och hemlösa och hävda att staten inte stöder dem, och att deras handlingar bara är sociala förseelser för att blockera vägen för internationella sanktioner. Netanyahu brukade beskriva gärningsmännen bakom våldshandlingarna bland bosättarna som en "extremistisk minoritet" som inte representerar det allmänna bosättarsamhället. Vid flera tillfällen vägrade han att klassificera grupper som "Hilltop Youth" och "Price Tag" som terroristorganisationer, och föredrog att beskriva dem som anarkister som försöker ta lagen i egna händer. Han betraktade deras handlingar som enskilda anarkistiska överträdelser och anklagade vid flera tillfällen vissa tjänstemän eller ministrar som tog upp frågan om "bosättarvåld" för att skada Israels anseende. De är "marginaliserade och skolavhoppare, och inte en del av den organiserade strukturen i bosättningarna ". Netanyahu försöker skilja dessa gruppers handlingar från den officiella regeringens politik eller från de bosättningsledare som står nära hans styrande koalition och strävar efter att socialt och juridiskt klassificera dem som "ungdomar i riskzonen" och behandla dem som humanitära och sociala fall som lider av söndrade familjer, avhopp från skolan och beteendestörningar, snarare än att erkänna dem som en ideologisk organisation driven av en extremistisk bosättningsideologi. Han motiverade tilldelningen av enorma budgetar till dem från ministerier som "Välfärd", "Utbildning" och "Bosättning" (till exempel budgetar som tilldelats för att stödja dem i pastorala centra eller öppnandet av skolor som är avsedda för deras integration, såsom skolan som öppnades i bosättningen "Beit El"). Som "officiella planer för rehabilitering och integrering" och inte som stöd till extremister.
De extremistiska ministrarna i hans regering, främst ministern för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir och finansministern Bezalel Smotrich, är oense med Netanyahu och vägrar att beteckna "Hilltop Youth" och "Tag Meir"-rörelsen samt våldsamma bosättare som marginella eller "olagliga" grupper. Istället ger de dem öppet politiskt, juridiskt och ekonomiskt stöd på flera sätt. Ben Gvir och Smotrich avvisar termen "bosättarvåld" och anser att dess uppsving är en "vänster- och internationell konspiration" för att förvränga sionismen. Dessa ministrar klassificerar de terroristiska handlingarna, som utgår från de pastorala bosättningarna, som "banbrytande handlingar för att försvara hemlandets territorium" inför den palestinska expansionen. Israel Katz, försvarsminister, tvekar inte heller att ge skydd och straffrihet åt dessa terrorister. Han upphävde alla administrativa arresteringsorder mot extremistiska bosättare, beordrade att de skulle släppas och överförde nyligen deras ärenden och bosättarnas ärenden i allmänhet till Ben Gvir-polisen.
I den israeliska Knesset tvekar inte parlamentsledamöter och rådgivare från extremhögra partier att personligen närvara i domstolarna för att stödja medlemmarna i "Hills Youth and Pay the Price" som arresteras av "Shin Bet". När det gäller Netanyahus mest framträdande team bland Knesset-ledamöterna, är det Limor Son Har Melch (Jewish Power Party), som anses vara "andlig mor" till Shabibat HaTillelim. Hon går regelbundet till domstolarna för att försvara de av dem som är fängslade i fall av terrorism och våld mot palestinierna. Hon beskrev den terroristiska bosättaren Amiram Ben Uziel, som anklagades för att ha bränt familjen Dawabsha i byn Duma 2015, som en "helgon" som måste stödjas. Zvi Sukkot (partiet Religiös sionism): Knessetledamot och tidigare aktivist i "Hilltop Youth"-grupperna, utnyttjar sin parlamentariska immunitet för att besöka bosättningsutposterna och hindra armén och polisen från att evakuera dem. Han leder mediekampanjer för att rena deras image och beskriva dem som föregångare. Yitzhak Kruizer (Jewish Power Party), ledare för partiets grupp i Knesset, leder lagstiftningsarbetet för att säkra rättslig immunitet för bosättare och ge ekonomiskt och juridiskt stöd till familjerna till dem som anklagas för brott av nationell karaktär, och Almog Cohen (Jewish Power Party), som använder sin politiska retorik för att försvara bosättarnas rätt att använda väpnat våld mot palestinierna på Västbanken, och anser att varje försök att tygla dem försvagar det israeliska säkerhetsgreppet.
Dessa ministrar och parlamentsledamöter från Netanyahus styrande lag klassificerar dessa terrorister som pionjärer och "nya pionjärer" (de nya halutzim) som en väsentlig del av den ideologiska berättelse de antar för att återskapa bilden av "kullarnas ungdom" och de våldsamma bosättarna som "de första pionjärerna" som grundade de första kibbutzerna och de judiska städerna före 1948. De anser att det dessa ungdomar gör på kullarna på Västbanken är en direkt fortsättning på samma sionistiska projekt. Att beskriva dem som pionjärer ger deras handlingar av ockupation och kontroll över palestinsk mark, kullar och betesmarker en nationell heroisk karaktär. Smotrich sa öppet att "arbetarna på bosättningsjordbruken och bosättningspionjärerna är Israels oövervinnerliga bastion". När säkerhetstjänsten (Shin Bet) eller oppositionspartier beskriver dessa unga män som "laglösa" eller "terroristgrupper", beskriver dessa extremistiska ministrar och parlamentsledamöter dem som "pionjärgrupper som offrar sitt välstånd för att skydda hemlandets territorium". På så sätt betraktas inte längre bosättarnas attacker och mordbrand som brott, utan presenteras för det israeliska högermejouren som ett "nödvändigt pris som pionjärerna betalar på bosättningsfronten" för att befästa fakta på marken.
Det israeliska rättsväsendet och domstolssystemet ger också en fristad och rättsligt skydd för medlemmar av extremistiska bosättargrupper. Detta framgår av den mycket låga andelen rättsliga åtal och den uppenbara partiskheten i domarna jämfört med behandlingen av palestinier. Detta system hanterar angreppen från bosättare och medlemmar av "Kullarnas ungdom" genom administrativa och rättsliga förfaranden som vissa kallar "karusellpolitiken", med mildrade straff, snabba frigivningar och formell husarrest. I de allra flesta fall använder israeliska domstolar sig av tidig frigivning av bosättare som anklagas för väpnade attacker eller bränning av palestinsk egendom, och ersätter frihetsberövande med "husarrest" (som hände med de anklagade i attackerna i städerna Burqa och Hawara). Domstolarna vägrar att klassificera dessa gruppers handlingar som "terroristdåd". Istället klassificeras brotten som "upplopp", "marktvister" eller "etniskt motiverade bråk". Dessutom läggs åtalen ner med hänvisning till "brist på bevis". Israeliska och internationella människorättsorganisationer (såsom "Yesh Din" och "B'Tselem") har dokumenterat att över 90 % av de utredningar som polisen inleder mot bosättarattacker avslutas utan åtal, under förevändningen att "gärningsmannen är okänd" eller att det saknas "bevis". Domstolarna följer i praktiken de politiska beslut som utfärdats av arméministern (Yisrael Katz) och de nyutnämnda säkerhetscheferna (såsom chefen för Shin Bet, David Zini), som kräver att man helt fryser och stoppar utfärdandet av administrativa arresteringsorder mot bosättare, och att man avstår från att förlänga frihetsberövandet av dem som beskrivs som farliga av säkerhetstjänsterna på fältet, medan samma israeliska domstolar dagligen godkänner dussintals administrativa arresteringsorder riktade mot palestinier utan rättegång och baserade på hemliga akter.
Terroristpraxis är inte begränsad till terroristorganisationerna "Shabibat haTlalim" och "Tadfia haMa'am", utan utvidgades efter den 7 oktober för tre år sedan till att omfatta reservsoldater, som integrerades i de så kallade "Regionala försvarsbrigaderna" (Hagmar). Förhållandet mellan terroristgrupper (som Hill Youth och Pay the Price) och dessa bataljoner representerar en farlig förändring, eftersom dessa bataljoner har förvandlats till en officiell täckmantel som har gjort det möjligt för terroristelement att utöva våld under statens beskydd. Efter den 7 oktober rekryterades mer än 5 500 bosättare till de regionala försvarsbrigaderna som reservsoldater för att skydda sina bosättningar. Dussintals medlemmar av "Shabibat HaTlalim" och grupper som klassificerats av säkerhetstjänsterna (såsom Shin Bet) som "nationell terrorism" införlivades i dessa enheter, vilket gav dem en officiell uniform och juridisk auktoritet. Dessa bataljoner har försett de extremistiska bosättarna med militära automatvapen, militärfordon, kommunikationsutrustning och drönare. Dessa vapen användes direkt för att utföra attacker och övergrepp mot palestinska byar och olivodlare. Medlemmarna i dessa bataljoner har militära befogenheter att införa "stängda militära områden" och att hålla medborgare frihetsberövade. I detta avseende har israeliska och internationella människorättsorganisationer (såsom "B'Tselem" och "Breaking the Silence") dokumenterat fall där dessa bataljoner har skyddat bosättare medan de brände egendom, och till och med aktivt deltagit i övergreppen så länge de bar militära uniformer. Internationella säkerhets- och medierapporter (såsom The Guardian och Financial Times) har beskrivit detta system som skapandet av "beväpnade bosättarmiliser inom själva den israeliska armén, drivna av en ideologi om att fördriva palestinierna och ta kontroll över territoriet i område C". Denna integration har skapat en intern kris; soldaterna bland bosättarna lyder sina ideologiska ledare och extremistiska ministrar (som Smotrich och Ben-Gvir), inte order från den högsta militära ledningen. Detta ledde till att de så kallade brottsbekämpande organen och polisen var slappa i att åtala dem.
Staten snålar inte med pengar till dessa terrorister. Extremhögerministrarna i den israeliska regeringen, särskilt Bezalel Smotrich (finansminister) och Orit Strock (bosättningsminister), utnyttjar statens budgetar för att direkt och indirekt pumpa in miljarder shekel för att legitimera bosättarutposterna och stödja terroristgrupperna. Storleken på dessa budgetar och deras flödeskanaler fördelas på de dagliga anslagen till "Ungdom i fara", eftersom läckta officiella dokument från ministeriet för bosättning avslöjade att en direkt daglig finansiering på 50 shekel tilldelas varje bosättare som är ansluten till "Hill Youth"-grupperna eller bor i de slumpmässiga herdebosättningarna för att täcka kostnader för mat och kläder. Den "pedagogiska" vårdplanen, där den totala kostnaden för det statliga programmet som syftar till att ta hand om dessa ungdomar uppgår till 120 miljoner shekel. Utbildnings-, välfärds- och bosättningsministerierna deltar i det, och det används som ett officiellt ekonomiskt skydd för att stabilisera extremister i de slumpmässiga bosättningarna i stället för att åtala dem, förutom infrastrukturen och legaliseringen av de pastorala bosättningarna, som i budgeten för 2026 uppgick till cirka 2,7 miljarder shekel för att utveckla de slumpmässiga bosättningarna, där 338 miljoner shekel av denna budget har avsatts för att utveckla infrastrukturen och säkra och stabilisera 36 olagliga bosättningar och en pastoralfarm som drivs av "Shabibat haTilalim". För att påskynda legaliseringen av deras status och omvandlingen till erkända bosättningar, samt för att finansiera säkerhet och utrustning, avsätter bosättningsministeriet årliga anslag på över 75 miljoner shekel för inköp av säkerhetsutrustning, övervakningskameror och drönare. Det begränsade ministerrådet (kabinettet) har också, i samordning med Smotrich, godkänt en betydande budget på 1,3 miljarder shekel för att upprätta och utveckla 34 till 61 nya bosättningar och utposter på Västbanken, samt en ytterligare budget på över en miljard shekel för att anlägga nya vägar som förbinder isolerade bosättarutposter med större bosättningar, vilket ger extremistgrupperna geografiskt djup och större rörelsefrihet. Dessa medel kanaliseras genom flera statliga kanaler, såsom "Bosättningsavdelningen" och de regionala råden för bosättningarna på Västbanken, för att dölja och försvåra spårningen av den faktiska omfattningen av statens utgifter för dessa grupper inför internationella tillsynskommittéer.
Frågan efter allt detta är: Finns det någon chans till en ministerförändring i Israel efter det kommande valet till Knesset för att stoppa denna terrorism? Uppskattningar tyder på att hoppet om att de kommande israeliska valen ska leda till en förändring som stoppar bosättarnas terrorism är svagt och orealistiskt, av flera strukturella skäl som rör det israeliska samhället och det israeliska politiska systemet. Om Likud och dess extremistiska allierade (Smotrich och Ben-Gvir) förlorar kan förändringen endast innebära att man dämpar några av de mest provocerande aspekterna av dessa terroristliknande handlingar för att mildra det internationella trycket, men politiken med markkonfiskering och bosättningsbyggande kommer att fortsätta, precis som under tidigare regeringar. Det kommande valet kan ändra ansiktena (som Ben Gvirs eller Smotritchs frånvaro från den direkta scenen), men det kommer inte att ändra ockupationens strukturella politik. Därför beror den verkliga chansen att stoppa denna terrorism inte på de israeliska valurnorna, utan på medborgarnas uthållighet på fältet, aktiveringen av folkligt motstånd och en ökning av kostnaderna för ockupationen internationellt och ekonomiskt.
Därför är det oundvikligt att konfrontera denna terrorism specifikt och ockupationsstatens politik generellt, om inte den palestinska sidan genomför en verklig översyn av utvecklingen av relationen med denna stat. Detta innebär att relationen med Israel omdefinieras som en kolonial ockupationsstat, en stat som utövar diskriminering, apartheid och etnisk rensning, genom att bryta banden med den. Detta börjar med att stoppa säkerhetssamarbetet, fortsätter med att upphäva erkännandet av den tills den erkänner staten Palestina inom gränserna från den 4 juni 1967, och avslutas med att upphäva Parisavtalet om ekonomiskt samarbete och övergå till en total bojkott av alla israeliska varor som har ett nationellt, arabiskt eller utländskt alternativ, inklusive naturligtvis varor från bosättningarna, samt att tillhandahålla alla förutsättningar för ett folkligt motstånd mot ockupationen, ända fram till en total nationell civil olydnad. Detta är den mest lovande strategin, och detta är de nationellt enhälliga beslut som måste respekteras och antas som grund för en nationell färdplan i konfrontationen med ockupationen.