Den palestinska arenan går in i en mycket känslig politisk fas som inte tål en fortsatt splittring eller en återupprepning av de gamla allianserna som har försvagat den nationella ståndpunkten och berövat den många av dess styrke- och inflytelsefaktorer. I skenet av samtalen om kommande palestinska val verkar det finnas ett brådskande behov av att tänka utanför de snäva partipolitiska beräkningarna och söka efter en bred nationell formel som förenar islamiska, nationalistiska och vänsterstyrkor i en gemensam vallista, som inkluderar Hamas och den demokratiska reformrörelsen i Fatah, tillsammans med Islamiska Jihad-rörelsen, de folkliga och demokratiska fronterna, och de oberoende nationalistiska krafter och personligheter som ansluter sig till dem.
En sådan lista bör inte uppfattas som en ideologisk allians, eftersom de intellektuella och politiska skillnaderna mellan dessa krafter är välkända och inte kan ignoreras. Snarare är det en allians som dikteras av det överordnade nationella intresset och av den aktuella fasens natur och risker. Politik är konsten att bygga det möjliga på grundval av gemensamma nämnare, inte att vänta på fullständig överensstämmelse mellan parterna.
Under de senaste åren har det palestinska nationella taket sjunkit till oroande nivåer, medan Israel fortsätter sin politik som syftar till att fragmentera den palestinska frågan och tömma det nationella projektet på dess innehåll, genom bosättning, annektering, fördrivning, judaisering av Jerusalem, angrepp på heligheter och försök att påtvinga nya fakta som hotar framtiden för den palestinska existensen i sig. Inför detta blir återställandet av enighet och partnerskap en nationell nödvändighet, inte bara ett valalternativ.
En bred lista som inkluderar Hamas, Reformrörelsen, Islamiska jihad samt Folkfronten och Demokratiska fronten kan utgöra en betydande val- och politisk kraft och ge dessa krafter en verklig och inflytelserik närvaro inom de palestinska institutionerna, istället för att de förblir splittrade krafter som lätt kan marginaliseras eller hållas i en underordnad position gentemot den befintliga beslutsmakten.
Detta betyder inte att någon kraft ger upp sin särprägel eller sitt politiska program, utan det som krävs är att komma överens om ett minimiprogram: att skydda nationella rättigheter och konstanter, bevara landets och folkets enhet, avvisa fördrivning och annektering, bevara islamiska och kristna heligheter, återuppbygga institutioner på demokratisk grund, förhindra ensamrätt till beslut och komma överens om en nationell strategi som utnyttjar de förändringar som världen bevittnar i förhållande till den palestinska frågan.
Efter Gazakriget och den moraliska och politiska jordbävning det orsakade i den globala allmänna opinionen är den palestinska frågan inte längre begränsad till traditionella solidaritetscirklar. Världen har sett tragedins omfattning, och utrymmet för sympati för vårt folk och dess rättigheter har vidgats. Viktiga förändringar har skett på universitet, i fackföreningar, i parlament, i civilsamhället och till och med i flera regeringars ståndpunkter. Dessa förändringar bör utnyttjas politiskt och diplomatiskt, inte slösas bort genom att återgå till interna palestinska konflikter som händelserna har övervunnit.
Jag tror att ledarna i både Hamas och Reformrörelsen är medvetna om hur känslig situationen är, och att de möten och diskussioner som förs med medlemmar och intellektuella syftar till att utforma en ståndpunkt som ökar chanserna till samförstånd, bortom de beräkningar som styrde förhållandet mellan de två parterna i tidigare skeden.
Det finns utan tvekan de inom myndigheterna som satsar på att Hamas popularitet kommer att minska efter kriget, liksom de satsar på den reformistiska strömningens tvekan och vissa av dess medlemmars reservationer mot att ingå i en gemensam lista med dem. Det bör inte förnekas att det finns ömsesidiga farhågor och reservationer, och att minnet av år av rivalitet och splittring fortfarande finns hos vissa. Men frågan som vi alla bör ställa oss är: Ska vi förbli fångar i det förflutna, eller ska vi dra lärdom av det för att forma framtiden?
Det faktum som Hamas ledarskap och reformrörelsen är medvetna om är att många av dessa farhågor kan övervinnas, särskilt som karaktären av rörelsen under den kommande fasen bör vara politisk i allra högsta grad, dra nytta av de stora förändringarna i den globala opinionen och återigen presentera frågan som en fråga om ett folk som kämpar för frihet, värdighet och självbestämmande.
Under dialogmötena som förde samman mig med bröderna i reformrörelsen fann jag att avståndet mellan oss hade minskat avsevärt, och att viktiga broar av förtroende och förståelse hade byggts upp på nytt. Viktigare är att önskan om gemensamma insatser inte längre bara är en ståndpunkt bland vissa ledare, utan har blivit en strävan bland stora delar av båda sidor, som inser att splittringen har uttömt alla, och att Palestina var den största förloraren.
Det vi har hört från Dr. Mousa Abu Marzouk och från bröderna Muhammad Dahlan och Samir al-Mashharawi ger anledning till optimism om möjligheten att gå från en fas av försoning i retoriken till ett partnerskap i handling. Vårt hemland behöver idag alla sina söner, och ingen part har ensam förmågan att bära bördorna i den kommande fasen. De är, tillsammans med resten av de nationella krafterna, åror i en och samma båt som behöver skepparens visdom och enighet om riktningen för att nå en säker hamn.
Det viktigaste är att denna förståelse inte begränsas till enbart Hamas och den reformistiska rörelsen. Det som krävs är att utvidga cirkeln till att omfatta Islamisk Jihad, Folkfronten och Demokratiska fronten, samt oberoende nationella personligheter, så att listan blir en pluralistisk nationell ram, inte en islamisk uppställning eller en allians riktad mot Fatah, utan snarare ett försök att återuppbygga balans och partnerskap inom det palestinska politiska systemet.
Israel är den största vinnaren på den palestinska splittringen och isoleringen. Dess projekt riktar sig inte mot någon specifik falang, utan mot landet, folket, identiteten, minnet och de heliga platserna, och syftar till att utplåna vår närvaro på vår historiska mark. Därför kan den gemensamma nationella listan, om den är väl förberedd och bygger på ett tydligt program och verkliga överenskommelser, vara mer än bara en valallians; den kan bli en ingång till ett politiskt partnerskap som återställer respekten för institutionerna och skyddar det som återstår av vårt nationella projekt.
Nödvändighetens allians är inte en uppmaning att avskaffa olikheter, utan att hantera dem under Palestinas tak. Vi skiljer oss åt i rättspraxis och program, men vi är överens om att hemlandet är större än alla, och att konfrontera unilateralism, skydda det nationella projektet och återställa enheten i det palestinska beslutet förtjänar att vi lägger tidigare meningsskiljaktigheter åt sidan och går tillsammans mot ett partnerskap där alla är partners i beslut, ansvar och framtid.