Under krigets ruiner förändras inte bara Gazas form, utan även samhällets egna drag förändras. Medan majoriteten av palestinierna i Gazaremsan lever under bördan av fattigdom, fördrivning, arbetslöshet och förlust av inkomstkällor, dyker det samtidigt upp nya grupper som har samlat på sig pengar och inflytande genom att dra nytta av krigsekonomin. Detta är ett scenario som avslöjar djupare förändringar i de ekonomiska och sociala relationerna samt i den palestinska samhällsstrukturen. 

Dessa förändringar verkar inte bara vara övergående manifestationer som orsakats av krig och fördrivning, utan kanske snarare indikerar en gradvis omformning av det palestinska samhällets drag, värderingar och klassammansättning.

Å ena sidan har majoriteten av det palestinska samhället i Gaza blivit fördrivna, fattiga och arbetslösa, som har förlorat sina hem, besparingar, försörjningskällor och jobb, och har börjat leva på bistånd och dess smulor, efter att den palestinska ekonomin har förlorat en stor del av sin förmåga att producera och arbeta. Det är ett samhälle som gradvis förlorar sitt ekonomiska oberoende och sin förmåga att vara självförsörjande, och blir alltmer beroende av bistånd och den icke-produktiva ekonomin.

Å andra sidan uppstod det under kriget nya sociala klasser och grupper som gynnades av krigsekonomin: handlare, entreprenörer, ägare av restauranger, kaféer, butiker, festlokaler och tjänsteföretag, samt ägare av baracker och lagerlokaler, tillsammans med en finansiell och konsumtionsrelaterad aktivitet som på intet sätt återspeglar den allmänna nivån av fattigdom, förstörelse och avsaknad av köpkraft.

Problemet är inte att någon lyckas eller tjänar en inkomst, utan att detta sker i ett utmattat samhälle, utan en produktiv ekonomi och utan institutioner som kan reglera marknaden, skydda de mest utsatta grupperna och uppnå en viss grad av social rättvisa. När klyftan mellan dem som har tillgång till pengar, varor och tjänster och den majoritet som kämpar för att tillgodose sina grundläggande behov blir allt större, blir denna ojämlikhet en faktor som omformar samhället och inte bara en övergående ekonomisk ojämlikhet.

Den mest brutala bilden är den skriande ojämlikheten som har börjat visa sig inför folket i Gaza: en person ger en annan en lyxbil för en fantasibelopp, medan andra är oförmögna att skaffa sig mat för dagen, betala för medicin eller hyra ett tält eller ett rum att bo i ovanpå ruinerna av ett förstört hem.

Det här handlar inte bara om en bil, en restaurang eller en affär. Det är en miniatyrbild av en djupare social omvandling som skakar samhällets grundvalar, där avståndet mellan dess grupper ökar, resterna av medelklassen urholkas, värdena arbete, produktion, solidaritet och rättvisa minskar, medan konsumtion och synlig rikedom blir nya kriterier för social status.

Samtidigt har andra sociala fenomen dykt upp som visar på en minskning av den sociala solidariteten och av känslan för andras sorg. Ibland kan överdrivna bröllopsfester hållas intill hus där begravningar äger rum, utan tillräcklig hänsyn till grannens sorg eller hans familjs känslor. Vissa bröllop hålls med pompa och ståt, och firandet sträcker sig från tre till sju dagar, bland höga konsumtionsnivåer och kostnader som sägs uppgå till tiotusentals dollar.

Här handlar det inte om att motsätta sig glädje eller förneka människors rätt till liv efter krigsåren, utan om att ifrågasätta den uppenbara motsättningen mellan dessa manifestationer och verkligheten i ett samhälle där två miljoner människor lever i fattigdom, fördrivning och förlust av hem och arbete, och den viktigaste frågan: Var kommer dessa pengar ifrån? Och hur kan denna förmåga att spendera öka i ett samhälle som har förlorat de flesta av sina produktionskapaciteter?

Det är frågor som också rör avsaknaden av solidaritet och medkänsla för andra, samt de förändringar som har inträffat i systemet av sociala värderingar under trycket av krig, fattigdom och individuell överlevnad.

Krig förstör inte bara hus, fabriker och institutioner, utan kan också förstöra värderingar, tanken på samhällelig solidaritet och de sociala strukturer som samhället behövde årtionden för att bygga upp. När detta åtföljs av fattigdom, arbetslöshet, fördrivning och beroende av bistånd, och med uppkomsten av ny rikedom vars källor samhället inte känner till eller inte kan ställa till svars, står vi inför en fara som går utöver materiell förstörelse till en omformning av själva samhället på ett förvrängt sätt.

Det cirkulerar nyheter om att de facto-myndigheten, det vill säga Hamas-rörelsen, har fått stora summor pengar från vissa grupper av handlare och nya mottagare av krigsekonomin. Här uppstår ytterligare frågor om karaktären av den relation som bildas mellan den de facto-makten och de ekonomiska grupper som växte fram under kriget, om källorna till pengarna, mekanismerna för att samla in dem och vart de används, och om detta bidrar till att skapa ett nytt nätverk av intressen i ett samhälle som redan lever i ett exceptionellt tillstånd av fattigdom, förstörelse och brist på kontroll. 

Men detta fenomen kan inte skiljas från ockupationens roll och dess politik för att omforma ekonomin och samhället i Gaza. Den israeliska kontrollen över varurörelser och mekanismerna för att föra in varor, samt begränsningen av samordningen till ett begränsat antal handlare och grupper kopplade till denna process, har bidragit till att skapa nya ekonomiska privilegier och har skapat en direkt koppling mellan vissa av dessa handlare och ockupationssystemet. I takt med att behoven ökade, varorna blev alltmer bristfälliga och priserna steg, uppstod andra ekonomiska kretsar i utkanten av denna grupp, som levde på människors fattigdom och behov och gynnades av en ekonomi som huvudsakligen bygger på brist och kontroll över tillgången till varor och tjänster, snarare än på produktion och naturlig konkurrens.

Således bildas inte nya ekonomiska klasser i Gaza isolerade från krig och ockupation, utan snarare under en exceptionell ekonomi som styrs av behov, knapphet och tillgång till källor till varor och pengar. Detta gör risken större än bara en ojämlikhet i förmögenhet, eftersom dessa intressen som uppstod under kriget kan förvandlas till nätverk av ekonomiskt, socialt och politiskt inflytande som kvarstår även efter krigets slut, om de inte blir föremål för kontroll och ansvarsskyldighet inom ramen för en omfattande återuppbyggnad av ekonomin och samhället.

Det farligaste är att denna omvandling sker mot bakgrund av de svaga palestinska politiska och sociala strukturerna och deras oförmåga att producera en politik som skyddar samhället och förhindrar dess sönderfall, eller ens öppnar en seriös debatt om formen på den ekonomi och det samhälle vi vill bygga efter kriget.

Mot denna bakgrund pågår förberedelserna för allmänna parlamentsval i de ockuperade palestinska områdena, på Västbanken, i Jerusalem och i Gazaremsan, utan att en allmän nationell debatt har inletts om alla dessa problem som har drabbat de sociala och politiska strukturerna under kriget, och om de djupgående förändringar i samhället som åren av splittring och krig har gett upphov till.

Det allvarligaste är att dessa förändringar mobiliserar familjer och klaner och åternormaliserar deras närvaro inom det bräckliga och splittrade politiska systemet, och förvandlar dem till ett verktyg att förlita sig på politiskt och valmässigt, trots att en del av denna närvaro i sig är en återspegling av den politiska och sociala krisen och inte en lösning på den.

Att hålla val är i sig inte tillräckligt om det inte åtföljs av en nationell debatt om det samhälle vi vill bygga, om statens, institutionernas och ekonomins utformning, om förhållandet mellan makten och samhället, om hur man ska hantera konsekvenserna av kriget och den sociala sönderdelningen, och om hur man ska förhindra att krigsekonomin blir en permanent ekonomi, eller att de grupper som ackumulerade rikedom under kriget blir nya maktcentrum.

Gaza behöver inte bara återuppbyggnad av hus, vägar och sjukhus. Gaza behöver återuppbygga själva samhället: en produktiv ekonomi, en stark medelklass, sociala trygghetssystem, rättvis fördelning av resurser, institutioner som kan utöva tillsyn och ställas till svars, samt ett politiskt system som återupprättar människors förtroende och sätter allmänintresset framför nätverk av privata intressen. 

Men detta verkar vara ännu svårare i avsaknad av politiska strukturer och på grund av det svaga officiella palestinska politiska systemet och dess fraktionella komponenter, som har distanserat sig från samhället och dess ansvar under de tre krigsåren, och fortfarande inte kan presentera en tydlig politisk och social vision för efterkrigstiden. Det vi ser idag – social sönderdelning, växande klyftor och framväxten av nya ekonomiska nätverk – är inte fristående från detta politiska tomrum som har lämnat samhället att möta kriget och dess konsekvenser med begränsade verktyg och svaga institutioner. 

Ännu mer komplicerat är att Gazaremsan går in i en ny fas utan en effektiv palestinsk politisk enhet som kan sköta sina angelägenheter och företräda sin befolkning, medan det talas om arrangemang för att styra den utanför den palestinska politiska strukturen, inklusive fredsrådets roll. Om dessa arrangemang fortsätter utan att ta itu med rötterna till den politiska och sociala krisen, och utan att återuppbygga legitima och fungerande palestinska institutioner, kan vi komma att stå inför en förvaltning av Gazaremsan utan någon verklig lösning på den sönderdelning som har drabbat samhället. 

Därför kan återuppbyggnaden av Gaza inte bara vara ett projekt för att återuppbygga byggnader, och inte heller bara en ordning för att förvalta tjänster. Det behöver ett politiskt och socialt projekt som återuppbygger samhället och dess institutioner, garanterar palestiniernas deltagande i att bestämma sin framtid och sätter stopp för krigsekonomin och de intressenätverk som har uppstått i dess skugga.

Annars kan vi komma ut ur kriget med ett fattigare, mer ojämlikt och splittrat samhälle, även om det som förstördes av kriget byggs upp igen.