■ Studien "Palestinsk politisk och konstitutionell reform i samband med nationell befrielse och återuppbyggnad av det politiska systemet", publicerad av det Palestinska centret för dokumentation och information – "Dossier", utarbetad av Ali Faisal, vice generalsekreterare för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, och Ramzi Rabah, medlem av frontens politbyrå, ger en politisk och konstitutionell tolkning av de reformförslag som för närvarande läggs fram, främst utkastet till den provisoriska konstitutionen för Staten Palestina, utkastet till lagen om politiska partier och utkastet till val till det Palestinska nationella rådet . Studien utgår från att dessa projekt inte kan behandlas som enbart juridiska ändringar eller administrativa arrangemang, eftersom de direkt påverkar framtiden för det palestinska politiska systemet, karaktären på förhållandet mellan Palestinska befrielseorganisationen, Staten Palestina och den nationella myndigheten, samt framtiden för nationell representation, mot bakgrund av den fortsatta ockupationen, splittringen och störningen av institutionerna.
Studien bekräftar att den palestinska situationens särdrag kräver ett annat tillvägagångssätt för konstitutionell och politisk reform än det som antagits i oberoende stater. Palestina är fortfarande under ockupation och har ingen effektiv suveränitet över land, gränser och resurser, och den politiska splittringen och störningen av ett antal representativa institutioner har försvagat den konstitutionella legitimiteten och skapat en kris i representationen. Därför bör reformen inte vara åtskild från projektet för nationell befrielse och avslutande av ockupationen, utan bör vara en del av det, och inte förvandlas till ett verktyg för att hantera ockupationens realitet eller för att ge en öppen övergångsperiod en konstitutionell karaktär.
I detta sammanhang diskuterar studien frågan om den provisoriska konstitutionen och anser att problemet inte ligger i själva idén om att utveckla den konstitutionella strukturen, utan snarare i tidpunkten för detta och de politiska och rättsliga omständigheterna kring den. Enligt de historiska erfarenheterna från befrielserörelserna utgör den permanenta konstitutionen vanligtvis kulmen på statens upprättande och fullbordandet av suveräniteten, och den kan inte kompensera för avsaknaden av suveränitet eller i sig själv skapa staten. Den fortsatta splittringen och avsaknaden av allmänna val hindrar också förekomsten av en vald konstituerande makt som representerar det palestinska folket i hemlandet och i diasporan, vilket väcker allvarliga frågor om legitimiteten i att anta en ny konstitution.
Följaktligen drar studien slutsatsen att den palestinska grundlagen bör förbli den tillfälliga konstitutionella ramen som reglerar de offentliga myndigheternas arbete, med möjlighet att göra nödvändiga ändringar genom nationell konsensus, tills de nödvändiga politiska och konstitutionella förutsättningarna är uppfyllda för att utarbeta en permanent konstitution utfärdad av en vald konstituerande myndighet. Den betonar att den nationella prioriteringen måste förbli att få ett slut på ockupationen och förverkliga suveräniteten, inte att omvandla konstitutionen till ett medel för att hantera ockupationens realitet.
Den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) intar en central plats i den vision som studien presenterar. Den bekräftar att PLO är den högsta nationella referenspunkten och den enda legitima företrädaren för det palestinska folket, samt innehavaren av det politiska och representativa mandatet för palestinierna i hemlandet och i diasporan. Därför måste varje konstitutionell reform eller omorganisering av det politiska systemet bevara organisationens ställning och reglera förhållandet mellan den och Staten Palestina och den nationella myndigheten på grundval av funktionell komplementaritet snarare än ersättning eller utbyte, på ett sätt som bevarar enheten i den nationella representationen och de palestinska rättigheterna, främst rätten att återvända, internationell representation och utrikesförbindelser.
När det gäller lagen om politiska partier uppmärksammar studien de palestinska fraktionernas särdrag, som historiskt har uppstått som nationella befrielserörelser, och inte som partier som konkurrerar om makten inom en oberoende stat. Därför kan det att automatiskt underordna dem det modell för partilagstiftning som gäller i självständiga stater komma att bortse från den palestinska nationella projektets natur. Detta innebär inte ett avvisande av regleringen av det politiska livet eller rättsstatsprincipen, utan kräver snarare en åtskillnad mellan civila partier i staten och de fraktioner som utgör komponenter i den nationella befrielserörelsen, samtidigt som pluralism, demokrati, öppenhet och ansvarsskyldighet garanteras, och utan att det påverkar det palestinska folkets rätt att motstå ockupationen i enlighet med folkrätten.
I detta avseende föreslår studien en översyn av utkastet till partilagstiftning som tar hänsyn till denna särart, säkerställer det politiska arbetets oberoende från yttre inblandning och krav, och underordnar de politiska krafterna principerna om öppenhet och rättsstatsprincipen utan att detta leder till en omdefiniering av det nationella projektet eller berövar fraktionerna deras befriande karaktär.
Studien ägnar det andra avsnittet åt valet till Palestinas nationella råd, vilket ses som en grundläggande utgångspunkt för att återuppbygga det politiska systemet och förnya legitimiteten, men den vägrar att reducera det till en procedurmässig eller teknisk fråga. I det palestinska fallet måste valen vara en del av ett övergripande nationellt politiskt projekt som syftar till att få ett slut på splittringen, återuppbygga institutionerna, förnya PLO:s legitimitet och stärka det demokratiska deltagandet, och inte bara vara ett sätt att förnya de befintliga eliterna.
Studien bekräftar att valen i sig inte löser den politiska regimens kris. Tidigare erfarenheter har visat att bristen på konsensus om den politiska partnerskapets natur och mekanismerna för att hantera meningsskiljaktigheter kan förvandla valresultaten till en ny källa till intern konflikt. Därför kräver ett framgångsrikt val en gemensam politisk vision och ett brett nationellt samförstånd som definierar de folkvalda institutionernas funktion och säkerställer att den demokratiska legitimiteten blir en drivkraft för nationell enhet snarare än en ytterligare faktor för splittring.
I detta sammanhang kräver studien en ombyggnad av det nationella rådet som en inkluderande institution för alla palestinier, både i hemlandet och i diasporan, med antagande av ett system med full proportionell representation som det mest lämpliga för att säkerställa deltagande av olika politiska och sociala krafter. Den betonar också vikten av att bevara diasporans närvaro, särskilt flyktingarnas, och att inte tillåta någon omfördelning av representationen att försvaga deras roll i det nationella beslutsfattandet. Den anser att hanteringen av rådets struktur måste ske genom en övergripande nationell vision, och inte genom unilaterala arrangemang som kan ge upphov till politiska och juridiska problem kring dess legitimitet.
Studien betonar också vikten av att utvidga det politiska deltagandet, att inte använda villkoren för kandidatur som ett verktyg för uteslutning, och att stärka kvinnors och ungdomars närvaro i nationella institutioner, som en del av förnyelsen av det politiska livet och återuppbyggnaden av institutioner på mer representativa och öppna grunder.
Studien föresljer också behovet av att upprätthålla det komplementära förhållandet mellan det nationella rådet, det lagstiftande rådet och de institutioner som härrör från den nationella myndigheten, på ett sätt som förhindrar dubbla referenser och bevarar enheten i det politiska systemet, medan befrielseorganisationen förblir den övergripande nationella ramen och den högsta politiska referensen.
Studien drar slutsatsen att den palestinska politiska och konstitutionella reformen inte kan vara en teknisk process som är skild från den nationella konflikten. Den verkliga vägen till reformer börjar med att få ett slut på splittringen, återuppbygga befrielseorganisationen och dess institutioner på demokratiska grunder, förnya legitimiteten genom val, stärka rättsväsendets oberoende, aktivera kontroll och ansvarsskyldighet, befästa maktdelningen och reglera förhållandet mellan befrielseorganisationen, Staten Palestina och den nationella myndigheten på ett tydligt och integrerat sätt.
Den centrala slutsatsen av studien är att den nödvändiga reformen inte bara är en reform av texterna, utan en ombyggnad av det palestinska politiska systemet på ett sätt som tjänar det nationella befrielseprojektet. Därför bör valen vara ett medel för att återuppbygga enheten och legitimiteten, inte ett mål i sig självt; konstitutionen bör vara kronan på verket för vägen mot självständighet och suveränitet, inte ett verktyg för att administrera ockupationen; och organiseringen av det politiska livet bör vara en inkörsport för att befästa pluralism och demokrati, inte ett medel för att omdefiniera den nationella befrielserörelsen enligt modellerna för självständiga stater.
Därmed föreslår studien en integrerad reformekvation som bygger på: nationell enhet, förnyelse av den demokratiska legitimiteten, återuppbyggnad av PLO, säkerställande av en heltäckande representation för både de som bor i Palestina och palestinierna i diaspora, respekt för pluralism, ett oberoende rättsväsende, maktdelning samt koppling av konstitutionella och politiska reformer till projektet för nationell befrielse och ett slut på ockupationen. I denna ekvation blir demokrati, val och återuppbyggnad av institutioner verktyg för att stärka den nationella styrkan och motståndskraften, och för att återuppliva det palestinska nationella projektet, och inte bara mekanismer för att hantera en befintlig politisk verklighet ■