Mot bakgrund av den stadiga upptrappningen av israeliska åtgärder på palestinskt territorium, från utrotningskriget och svältpolitiken i Gazaremsan  till det öppna kriget på Västbanken  och i Jerusalem, som använder tvångsfördrivning, konfiskering av mark och utvidgning av bosättningarna som sina huvudsakliga verktyg för att utplåna den palestinska närvaron, står den palestinska frågan inte längre bara inför en extern fara, utan även inför en existentiell intern utmaning mot bakgrund av det politiska systemets förstelning, dess inåtvändhet, dess exklusivitet och dess monopol på den palestinska situationen i stort. Medan externa krafter strävar efter att utplåna identiteten och fragmentera geografin, är det palestinska "inre huset" fortfarande i stort behov av att omorganisera sina pelare. Därför framstår parlaments- och presidentvalen inte bara som en demokratisk lyx eller en procedurmässig formalitet, utan som en angelägen nationell nödvändighet och en oundviklig väg ut ur det historiska dödläge vars konsekvenser vi fortfarande lever med än i dag.

Vi lever fortfarande med konsekvenserna av det avsiktliga och långvariga upphörandet av att förnya den demokratiska legitimiteten och avskaffandet av valen, både internt och externt, vilket har skapat en strukturell kris i det palestinska politiska systemet. Avsaknaden av regelbunden förnyelse av legitimiteten och minskningen av ansvarsskyldighet och folkligt deltagande har lett till en växande förtroendeklyfta mellan samhället och dess institutioner och politiska krafter, samt försvagat förmågan att skapa ett enat och effektivt politiskt ledarskap. Detta har lett till en urholkning av den verkliga representationen av folkets vilja. Dessutom har det ensidiga beslutsfattandet och avsaknaden av nationellt partnerskap bidragit till att fördjupa splittringen och lamslå mekanismerna för demokratisk dialog. Undantagstillståndet har blivit nästan permanent, och det palestinska läget har försvagats inför externa utmaningar. Den politiska legitimiteten bygger inte bara på internationellt erkännande, utan också på det politiska systemets förmåga att förnya sin legitimitet inifrån och på dess öppenhet för partnerskap, pluralism och ansvarsskyldighet. När demokratins puls upphör att slå börjar institutionerna försvagas, och det politiska systemets förmåga att tillgodose de nya generationernas ambitioner försvagas, vilket får negativa konsekvenser för sammanhållningen på den interna fronten. Å andra sidan kan den fortsatta ockupationen och begränsningarna av det politiska livet inte alltid vara en ursäkt för att underminera demokratin; snarare gör de uppbyggnaden av demokratiska nationella institutioner ännu mer angelägen, eftersom de är en förutsättning för att stärka motståndskraften, enheten och förmågan att politiskt representera det palestinska folket inför världen.

Att hantera planerna på tvångsförflyttning och konfiskering av mark kräver en enad och beslutsam "politisk handling", och denna handling kan inte härröra från en föråldrad legitimitet eller individuella beslut, utan måste härröra från en kollektiv folklig vilja. Folket, vars land dag för dag stjäls, är samma folk som måste ställas till svars för vem som representerar dem i försvaret av detta land och hur de hanterar dess kamp. Kärnan i kravet på att hålla president- och parlamentsval kan sammanfattas i en grundläggande princip: "Att återlämna ansvaret till dess rättmätiga ägare". Förtroendet här är "makt och representation", och det är ett förtroende som inte ärvs eller tillskansas, utan härrör från folket och återgår till folket. Val är den enda mekanismen som kan uppnå flera strategiska mål samtidigt, nämligen förnyelse av legitimitet. Legitimitet är inte en förvärvad rättighet för evigt, utan snarare ett förnyat kontrakt mellan den som styr och den som styrs. Valurnan är den enda garantin för att den politiska ledningen förblir i samklang med sitt folks förhoppningar. Ansvarighet och förnyelse, där valen möjliggör rotation av de politiska eliterna, öppnar dörren för nya kompetenser och innovativa idéer och gör det möjligt för folket att hålla dem som har begått misstag ansvariga och belöna dem som har gjort rätt, vilket förbättrar effektiviteten i det nationella arbetet. Utöver att förena det nationella beslutsfattandet inför Israels planer, kan kampen inte utkämpas med flera referenspunkter eller omtvistade beslut. Valen ger upphov till en verkställande och lagstiftande makt som har fullt folkligt stöd för att fatta ödesdigra beslut, oavsett om det gäller motstånd, förhandlingar eller uppbyggnad av statliga institutioner.

Det kan inte förnekas att vägen till valet är full av hinder. Tidigare erfarenheter har visat att rädslan för valresultatet och den geografiska och politiska splittringen var bland de mest framträdande hindren. Men en objektiv analys av den nuvarande verkligheten bekräftar att "kostnaden för att fortsätta i dödläget" har blivit mycket högre än "kostnaden för att övervinna valens hinder". Att situationen förblir som den är innebär en fortsatt urholkning av det nationella projektet och en konsolidering av den splittring som dränerar energin och i slutändan tjänar den israeliska agendan som syftar till att demontera det palestinska nationella projektet. Att ta sig ur detta dödläge kräver exceptionellt politiskt mod, att prioritera det överordnade nationella intresset framför de smala partipolitiska beräkningarna och att börja skapa de nödvändiga förutsättningarna genom att: tillhandahålla en miljö av allmänna friheter som garanterar integriteten i den konkurrenskraftiga processen och nationellt samförstånd om garantier för att valprocessen ska lyckas på hela det palestinska territoriet (Västbanken, Jerusalem, Gaza).

Att konfrontera planerna på fördrivning och markkonfiskering kräver inte bara ståndaktighet på plats, utan också en "demokratisk ståndaktighet" som återspeglar samhällets styrka och sammanhållning. De palestinska valen är det medel som kommer att återföra den nationella kompassen till rätt spår. Att återlämna förtroendet till dess ägare genom valurnorna är inte bara en administrativ åtgärd, utan snarare en nationell förklaring om att det palestinska folket, trots all fördrivning och förtryck som det utsätts för, fortfarande lever, bestämmer sitt öde och väljer vem som ska skydda dess förtroende. Frånvaron av val innebär frånvaron av interna verktyg för ansvarsskyldighet för korruption och misskötsel, vilket ger näring åt folkets missnöje mot själva myndigheten, inte bara ockupationen. Valen öppnar dörren för förnyelse av ledande befattningar och ansvarsskyldighet för prestationer. Dessutom har en hel generation palestinier aldrig röstat i ett nationellt val. Avsaknaden av formellt politiskt deltagande driver unga människor antingen mot att helt avstå från att delta i det politiska och nationella livet och att välja utvandring, medan val erbjuder en fredlig och institutionell kanal för förändring och förnyelse av den politiska eliten. Att ta sig ur dödläget börjar när alla inser att demokrati inte är en svaghet, utan det starkaste vapnet för legitimitet och den starkaste skölden för överlevnad.