Det som händer på Västbanken är inte längre bara en upptrappning av bosättarnas våld, inte heller en separat serie attacker som kan reduceras till beteendet hos olagliga judiska extremistgrupper. Det som sker är allvarligare och mer djupliggande: ett stegvist projekt för att omforma Västbanken i fråga om land, befolkning, lagstiftning och suveränitet, där bosättaren blir en spjutspets på fältet och dennes roller överlappar med regeringens, arméns, polisens och förvaltningsorganens. Bosättningarna är inte längre bara en gradvis ockupation av marken; de håller på att bli ett verktyg för att skapa en ny politisk verklighet. Det börjar med en punkt, sedan en väg, sedan kontroll över en vattenkälla eller en betesmark, sedan belägring av en by eller ett hus, sedan fördrivning av befolkningen, så att ockupationsinstitutionerna senare kommer och konsoliderar resultatet och ger det administrativt och juridiskt skydd. Således blir våldet ett medel, fördrivningen en konsekvens, bosättningarna ett verktyg och annekteringen målet. Det som har hänt och fortfarande pågår i Qusra är ett mycket talande exempel: beväpnade bosättare belägrar palestinska hem, stänger av vatten och el och hindrar invånarna från att nå sin mark, medan arméns närvaro förvandlas från en styrka som avskräcker angripare till en styrka som styr situationen och upprättar en "avspärrad militärzon". Detta är inte en isolerad händelse; det är en miniatyrbild av vad som tar form på Västbanken. Från "bosättarvåld" till systemvåld. Problemet med att beskriva övergreppen enbart som "bosättarvåld" är att det skiljer brottet från den politiska och rättsliga miljö som möjliggör det. Människorättsorganisationer har dokumenterat att bosättare som begår dessa övergrepp i många fall agerar med ekonomiskt, materiellt och juridiskt stöd från staten, och att attackerna ibland sker parallellt med arméns närvaro eller i dess närvaro. Human Rights Watch rapporterade också att 107 palestinska samhällen har genomgått fullständig eller partiell fördrivning i samband med bosättarvåld och bosättningsutvidgning sedan 2023. Det farligaste är att staten själv tenderar att omorganisera sina kontrollverktyg. Beslutet att överföra brottsbekämpning relaterad till bosättare från armén till den israeliska civila polisen är inte en tillfällig administrativ åtgärd; det är ett steg mot att integrera bosättningar och bosättare i det israeliska rättssystemet och suveräniteten, vilket gradvis suddar ut gränsen mellan staten och det ockuperade territoriet. Denna väg har beskrivits som ett steg mot faktisk annektering. Här avslöjas hela bilden: bosättaren påtvingar fait accompli, armén ger skydd, polisen verkställer det, regeringen ger politiskt skydd och den civila administrationen arbetar för att etablera det juridiskt och administrativt. Det är ett enda system, inte enskilda händelser. Målet är inte bara marken. Slutmålet är inte bara att beslagta fler dunam, utan att splittra det palestinska territoriet och förhindra upprättandet av en livskraftig palestinsk enhet. Därför har attackerna i allt högre grad flyttats från periferin och landsbygdsområdena till områdena A och B, det vill säga till hjärtat av det palestinska området. Färska uppgifter visar att övergreppen i område "B" nu utgör en betydande andel av det totala bosättarvåldet, vilket avslöjar en övergång från att ta över utkanten till att tränga in i själva det palestinska territoriet. Det är en ny geografi: att belägra städer och byar, skära dem i bitar, kontrollera den omgivande marken, upprätta bosättningsposter och gårdar, kontrollera vägar, vatten och betesmarker och sedan tvinga befolkningen att lämna. Således blir fördrivning ett verktyg för bosättning, och bosättning ett verktyg för annektering. Detta gör det som händer närmare ett krig mot den palestinska närvaron på Västbanken, även om dess verktyg skiljer sig från kriget i Gaza. Där sker omfattande förstörelse med militär makt; här töms befolkningen på krafter, terroriseras och tvingas lämna sin mark, bit för bit, by för by. Den största faran: att omvandla ockupationen till suveränitet för det farligaste israeliska projektet är inte bara att förklara annektering, utan att göra den onödig. När bosättningen blir en stad, utposten en gård, vägen ett israeliskt transportnät, marken "statsmark", den israeliska polisen har jurisdiktion, israelisk lag är närvarande och palestinierna är belägrade i befolkningsfickor, har annekteringen uppnåtts funktionellt även om den politiska förklaringen försenas. Detta är tidens kamp. Varje dag som går utan effektivt politiskt och juridiskt motstånd fungerar till förmån för detta projekt. Därför är frågan inte längre: Kommer Israel att annektera Västbanken? Snarare: Hur mycket av Västbanken annekteras nu, och hur snabbt? Vad ska vi göra? Uttalanden räcker inte längre, och inte heller internationellt fördömande, oavsett hur starkt det är. Det som krävs är att omvandla konfrontationen till en nationell strategi med flera spår. För det första, att bygga ett enhetligt nationellt register över bosättning och fördrivning, som dokumenterar varje utbrott, varje attack, varje beslagtagande och varje fördrivning, och kopplar dem till namnen på de tjänstemän och militära, polisiära och ekonomiska enheter som deltog i dem eller gav dem skydd. Det finns inget brott utan ett ärende, och inget ärende utan ett specifikt ansvar. För det andra, att omvandla dokumentationen till juridiskt ansvar. Det måste utarbetas fullständiga akter om brotten bosättning, fördrivning, befolkningsöverföring, landrofferi och organiserat våld, och dessa måste tas upp inför Internationella brottmålsdomstolen och nationella domstolar vars lagstiftning tillåter jurisdiktion över internationella brott, i stället för att bevisen förblir inlåsta i arkiven. För det tredje, att rikta in sig på bosättningssystemet och inte bara enskilda bosättare: företag, föreningar, finansieringsfonder, finansinstitut, marknadsföringsnätverk och källor till vapen och tjänster som gör bosättning till ett skalbart ekonomiskt projekt. Straffet måste flyttas från projektets marginal till dess struktur. För det fjärde, att befästa palestiniernas närvaro på deras land. Skydda bönder, stödja hotade byar, säkra tillgång till mark, inrätta juridiska grupper och fältgrupper för dokumentation och skydd, och utöka den internationella närvaron i de områden som är mest utsatta för fördrivning. Den verkliga konfrontationen börjar med att förhindra att tom mark omvandlas till mark som kan tas i besittning. För det femte, att återuppbygga den nationella enheten på grundval av skyddet av mark och människor. Den palestinska splittringen i detta ögonblick är inte bara en politisk tvist; det är en strategisk lucka som gynnar ett projekt som arbetar för att demontera den palestinska geografin och omfördela makt och kontroll över den. För det sjätte, att bygga en arabisk och internationell front för att ålägga ockupationen en kostnad, så att bosättning, annektering och fördrivning inte förblir utan politiskt, ekonomiskt och diplomatiskt pris. Det som krävs är att gå från att kräva fördömanden av övergreppen till att kräva konkreta åtgärder: sanktioner, bojkott av bosättningsinstitutioner, upphörande av kontakter med inblandade parter och internationellt skydd för befolkningar som riskerar att fördrivas. Striden handlar nu om existens. Det som händer på Västbanken är inte en marginal till Gazakriget, inte heller en separat säkerhetsfråga, utan snarare ett av slagfälten för Palestinas framtid. Västbanken står inför ett projekt som vill omvandla palestinier från markägare till blotta invånare i belägrade enklaver, och omvandla ockupationen från en tillfällig situation till en permanent suverän struktur. Därför är konfrontationen med detta projekt inte genom reaktioner, utan genom en tydlig palestinsk strategi: nationell enhet, skydd av landet, organiserat civilt och juridiskt motstånd, dokumentation och ansvarsskyldighet, arabisk och internationell mobilisering och påläggande av en verklig kostnad för systemet för bosättning och annektering. Det farligaste som kan hända är att vi efter år upptäcker att annekteringen inte började med ett politiskt beslut, utan började den dag då bosättaren tilläts driva ut palestiniern från hans land, för att bosättningen skulle bli en bosättning, för att aggressionen skulle bli lag, och för att den verklighet som påtvingas med våld skulle bli normal. Därför är slaget om Västbanken idag lika mycket ett slagsmål om tid som ett slagsmål om mark. Antingen stoppar vi omvandlingen av brottet till en realitet, eller så blir själva realiteten ett fullbordat brott.