Firas Saleh  |  Medlem av centralkommittén för den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Studien "Palestinsk politisk och konstitutionell reform i samband med nationell befrielse och återuppbyggnad av det politiska systemet", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information – "Malaf", utarbetad av Ali Faisal, biträdande generalsekreterare för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, Ramzi Rabah, medlem av frontens politbyrå, ger en politisk och konstitutionell läsning av de reformprojekt som för närvarande läggs fram, framför allt utkastet till den provisoriska konstitutionen för staten Palestina, utkastet till lag om politiska partier och utkastet till val till det palestinska nationalrådet. Studien utgår från att dessa projekt inte kan behandlas som enbart juridiska ändringar eller administrativa arrangemang, eftersom de direkt påverkar framtiden för det palestinska politiska systemet, karaktären av förhållandet mellan PLO, staten Palestina och den nationella myndigheten, samt framtiden för nationell representation, mot bakgrund av den fortsatta ockupationen, splittringen och störningen av institutionerna.
Studien bekräftar att den palestinska situationens särdrag kräver ett annat tillvägagångssätt för konstitutionella och politiska reformer än det som tillämpas i självständiga stater. Palestina är fortfarande under ockupation och har ingen faktisk suveränitet över land, gränser och resurser. Den politiska splittringen och dysfunktionen hos ett antal representativa institutioner har försvagat den konstitutionella legitimiteten och skapat en kris i representationen. Därför bör reformen inte separeras från det nationella befrielseprojektet och avslutandet av ockupationen, utan snarare vara en del av det, och inte förvandlas till ett verktyg för att hantera ockupationens verklighet eller för att ge en öppen övergångsfas en konstitutionell karaktär.
I detta sammanhang diskuterar studien frågan om den provisoriska konstitutionen och anser att problemet inte ligger i själva idén om att utveckla den konstitutionella strukturen, utan i dess tajming och de politiska och rättsliga omständigheterna kring den. Enligt de historiska erfarenheterna från befrielse­rörelserna utgör en permanent konstitution vanligtvis kulmen på statens upprättande och fullbordandet av suveräniteten, och den kan inte kompensera för avsaknaden av suveränitet eller i sig själv skapa staten. Den fortsatta splittringen och avsaknaden av allmänna val hindrar också förekomsten av en vald konstituerande myndighet som representerar det palestinska folket i hemlandet och i diasporan, vilket väcker allvarliga frågor om legitimiteten i att anta en ny konstitution.
Därför drar studien slutsatsen att den palestinska grundlagen bör förbli den tillfälliga konstitutionella ramen som reglerar de offentliga myndigheternas arbete, med möjlighet att göra nödvändiga ändringar genom nationellt samförstånd, tills de politiska och konstitutionella förutsättningarna för att utarbeta en permanent konstitution utfärdad av en vald konstituerande församling är uppfyllda. Den betonar att den nationella prioriteringen måste förbli att avsluta ockupationen och förverkliga suveräniteten, inte att förvandla konstitutionen till ett sätt att hantera ockupationens verklighet.
Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) intar en central position i den vision som presenteras i studien. Den bekräftar att den är den högsta nationella referensen och den enda legitima representanten för det palestinska folket, och har politisk och representativ jurisdiktion över palestinierna i hemlandet och i diasporan. Därför måste varje konstitutionell reform eller omorganisering av det politiska systemet bevara organisationens ställning och reglera förhållandet mellan den och Staten Palestina och den nationella myndigheten på grundval av funktionell komplementaritet snarare än ersättning eller utbyte, på ett sätt som bevarar enheten i den nationella representationen och de palestinska rättigheterna, främst rätten att återvända, internationell representation och utrikesförbindelser.
När det gäller lagen om politiska partier uppmärksammar studien de palestinska fraktionernas särdrag, som historiskt har uppstått som nationella befrielserörelser, och inte som partier som konkurrerar om makten inom en oberoende stat. Därför kan en automatisk underordning av dem till partilagmodellen som gäller i oberoende stater ignorera den palestinska nationella projektets karaktär. Detta innebär inte ett avvisande av regleringen av det politiska livet eller rättsstatsprincipen, utan kräver snarare en åtskillnad mellan civila partier i staten och de fraktioner som utgör komponenter i den nationella befrielserörelsen, samtidigt som pluralism, demokrati, öppenhet och ansvarsskyldighet garanteras, och den palestinska folkets rätt att motstå ockupationen i enlighet med folkrättens regler inte påverkas.
I detta avseende föreslår studien en översyn av utkastet till partilagstiftning på ett sätt som tar hänsyn till denna särart, säkerställer det politiska arbetets oberoende från yttre inblandning och krav, och underkastar de politiska krafterna principerna om transparens och rättsstatsprincipen, utan att detta leder till en omdefiniering av det nationella projektet eller berövar fraktionerna deras befrielsekaraktär.
Studien ägnar det andra avsnittet åt valet till Palestinas nationella råd, eftersom det är en grundläggande utgångspunkt för att återuppbygga det politiska systemet och förnya legitimiteten, men den vägrar att reducera det till den procedurmässiga eller tekniska aspekten. Valen, i det palestinska fallet, måste vara en del av ett omfattande nationellt politiskt projekt som syftar till att avsluta splittringen, återuppbygga institutioner, förnya befrielseorganisationens legitimitet och stärka det demokratiska deltagandet, och inte bara ett sätt att förnya befintliga eliter.
Studien betonar att valen i sig inte löser krisen i det politiska systemet. Tidigare erfarenheter har visat att avsaknaden av samförstånd om den politiska partnerskapets natur och mekanismerna för att hantera meningsskiljaktigheter kan omvandla valresultaten till en ny källa till interna konflikter. Därför kräver framgångsrika val en gemensam politisk vision och en bred nationell konsensus som definierar de valda institutionernas funktion och säkerställer att demokratisk legitimitet är en hävstång för nationell enhet och inte en ytterligare faktor för splittring.
I detta sammanhang kräver studien en ombyggnad av det nationella rådet som en inkluderande institution för alla palestinier, både i hemlandet och i diasporan, med antagandet av ett system med full proportionell representation som det mest lämpliga för att säkerställa deltagande av olika politiska och sociala krafter. Den betonar också behovet av att bevara diasporans närvaro, särskilt flyktingarnas, och att inte tillåta någon omfördelning av representationen att försvaga deras roll i det nationella beslutsfattandet. Den anser att rådets struktur måste hanteras genom en övergripande nationell vision, och inte genom unilaterala arrangemang som kan väcka politiska och juridiska problem kring dess legitimitet.
Studien betonar också vikten av att utöka det politiska deltagandet, att inte använda kandidatkraven som ett verktyg för utestängning och att stärka kvinnors och ungdomars närvaro i nationella institutioner, eftersom detta är en del av att förnya det politiska livet och återuppbygga institutionerna på en mer representativ och öppen grund.
Studien framhåller även behovet av att bevara det komplementära förhållandet mellan Nationella rådet, Lagstiftningsrådet och de institutioner som härrör från den nationella myndigheten, vilket förhindrar dubbla referenspunkter och bevarar det politiska systemets enhet, samtidigt som befrielseorganisationen förblir det övergripande nationella ramverket och den högsta politiska referenspunkten.
Studien drar slutsatsen att den palestinska politiska och konstitutionella reformen inte kan vara en teknisk process som är åtskild från den nationella konflikten. Den verkliga vägen till reformer börjar med att få ett slut på splittringen, återuppbygga befrielseorganisationen och dess institutioner på demokratiska grunder, förnya legitimiteten genom val, stärka rättsväsendets oberoende, aktivera kontroll och ansvarsskyldighet, befästa maktdelningen och reglera förhållandet mellan befrielseorganisationen, Staten Palestina och den nationella myndigheten på ett tydligt och integrerat sätt.
Studiens centrala slutsats är att den nödvändiga reformen inte bara är en reform av texterna, utan en omstrukturering av det palestinska politiska systemet på ett sätt som tjänar den nationella befrielseprojekten. Därför bör valen vara ett medel för att återuppbygga enheten och legitimiteten, inte ett mål i sig; och konstitutionen bör vara en kröning av vägen mot självständighet och suveränitet, inte ett verktyg för att administrera ockupationen; och organiseringen av det politiska livet bör vara en inkörsport för att befästa pluralism och demokrati, inte ett medel för att omdefiniera den nationella befrielse­rörelsen enligt modeller från självständiga stater.
Därmed föreslår studien en heltäckande reformekvation som bygger på: nationell enighet, förnyelse av den demokratiska legitimiteten, återuppbyggnad av befrielseorganisationen, säkerställande av en heltäckande representation för både de som bor i Palestina och palestinierna i diasporan, respekt för pluralism, rättsväsendets oberoende, maktdelning samt kopplingen av konstitutionella och politiska reformer till projektet för nationell befrielse och ett slut på ockupationen. I denna ekvation blir demokrati, val och återuppbyggnad av institutioner verktyg för att stärka nationell styrka och motståndskraft och återuppliva det palestinska nationella projektet, och inte bara mekanismer för att hantera en befintlig politisk verklighet.