Rivningen av UNRWA:s byggnad i Jerusalem är inte längre bara ett angrepp mot en byggnad, utan utgör ett angrepp mot en FN-institution och mot det internationella rättssystemet som ska skydda internationella institutioner från att bli måltavlor.

Det som är ännu allvarligare än själva rivningen är det internationella tystnaden inför den, trots att ockupationen öppet utmanar internationella institutioner och konventioner utan att möta en reaktion som står i proportion till handlingens allvar.

Här uppstår den viktigaste frågan: Varför tiger världen?

För i grund och botten handlar det inte om en internationell oförmåga att utöva påtryckningar, utan om en brist på politisk vilja att utöva dessa påtryckningar. Västländerna, främst USA och vissa europeiska länder, ser Israel som en del av ett säkerhets- och politiskt system som är kopplat till deras intressen, och därför behandlar de dess övergrepp med en annan logik än de behandlar andra länder.

Dessutom kan varje betydande nedgång i Israels makt eller skakning i bosättarnas känsla av säkerhet återspeglas i de länder som en stor del av dem kom från, och förvandla den israeliska frågan till ett politiskt och socialt problem inom dessa länder. Därför verkar det som om det för vissa västerländska makter har blivit billigare att upprätthålla Israels makt och skydda det från påtryckningar än att konfrontera dess beteende.

Således förvandlas tystnaden till ett indirekt partnerskap för att befästa en farlig verklighet: en ockupation som beter sig som om den står över lagen, och ett internationellt samfund som nöjer sig med att utfärda uttalanden utan avskräckande åtgärder.

Rivningen av UNRWA:s byggnad bör inte tolkas som en rivning av väggar och kontor, utan som ett verkligt test av FN:s auktoritet och internationell rätt. Om denna attack passerar utan ansvar kommer budskapet att vara tydligt: Problemet är inte att internationell rätt är svag, utan att det finns de som har den politiska makten att förlama den.