Stormningen av Kalandia Vocational Training Institute, som är knutet till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (UNRWA), evakueringen av dess personal och införandet av kontroll över det var inte en övergående händelse, utan representerar en allvarlig upptrappning i angreppen mot byråns institutioner och dess närvaro i Jerusalem, och avslöjar tydligt en politik som går utöver att rikta in sig på en specifik byggnad eller institution till ett försök att undergräva UNRWA:s förmåga att utöva sin roll på fältet.
Den 25 augusti 2026 stormade ockupationsstyrkorna UNRWA-komplexet i Kalandia, evakuerade dess personal och informerade dem om att inte återvända, samtidigt som Israels minister för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, tillkännagav inledandet av förfaranden för att evakuera UNRWA-komplexet i Jerusalem. Ockupationsstyrkorna hissade också sin flagga på platsen, i en scen som har en tydlig politisk betydelse för ett försök att påtvinga ett fait accompli med våld. UNRWA bekräftade att Qalandia-institutet är en FN-anläggning och åtnjuter det skydd och den immunitet som beviljas den internationella organisationen enligt internationell rätt.
Ben Gvirs närvaro i denna operation var inte en marginell detalj. Den israeliske ministern, som för en extremistisk retorik gentemot UNRWA, förklarade att "suveränitet inte är ord utan handlingar", och sade att det inte finns någon plats för byrån i Jerusalem eller Israel, och att arbetet kommer att fortsätta för att driva ut den från staden. Därmed gick kampanjen från politiska uttalanden till åtgärder på fältet som direkt riktade sig mot UNRWA:s huvudkontor och institutioner.
Attacken mot UNRWA:s huvudkontor är i grunden en attack mot en FN-anläggning, inte en attack mot en vanlig palestinsk institution. UNRWA inrättades av FN:s generalförsamling och arbetar enligt ett FN-mandat, och dess anläggningar och personal utgör en del av den internationella närvaron i det ockuperade palestinska territoriet. Därför utgör stormningen av en FN-anläggning, evakueringen av dess personal och den våldsamma kontrollen av den en direkt utmaning mot FN-institutionernas okränkbarhet och internationell rätt.
Det som gör utvecklingen i Kalandia ännu allvarligare är att den inte står åtskild från den lagstiftnings- och politiska process som den israeliska Knesset inledde i oktober 2024. Knesset har antagit två lagar som riktar sig mot UNRWA:s verksamhet. Den ena förbjuder byrån från att driva representationer, tillhandahålla tjänster eller bedriva verksamhet inom vad Israel anser vara sitt suveräna territorium, och den andra förbjuder israeliska myndigheter från att ha officiella kontakter med byrån och drar tillbaka de privilegier och förmåner som beviljats den. Den första lagen antogs med en majoritet på 92 röster mot 10.
Således har angreppen mot UNRWA gått från uppvigling och lagstiftning till praktisk tillämpning: stängning av institutioner, begränsning av rörelsefriheten, utrymning av huvudkontor och beslagtagande av anläggningar, ända fram till Kalandia-institutet. Detta bekräftar att målet är att försvaga den struktur som gör det möjligt för UNRWA att vara närvarande och verka på plats, och inte bara att invända mot en specifik verksamhet.
Kalandia-institutet är särskilt viktigt eftersom det är en institution som har funnits sedan 1952 och som har tillhandahållit utbildning och yrkesutbildning till tusentals palestinier, särskilt flyktingar och låginkomsttagare. Därför innebär kontrollen över det inte bara förlusten av en byggnad, utan också ett slag mot en institution med en lång historia av att tjäna det palestinska samhället, och ett försök att ta bort en av manifestationerna av FN:s närvaro i samband med flyktingar i och runt Jerusalem.
Bilden blir ännu tydligare när man ser vad UNRWA:s anläggningar i Gazaremsan har utsatts för. Under kriget dokumenterade UNRWA att hundratals av dess anläggningar, inklusive skolor, vårdcentraler, kontor och servicecenter, hade skadats eller förstörts. UNRWA:s uppgifter visade att över 85 % av dess skolor i Gaza hade utsatts för attacker eller skador, och att cirka 200 av dess anläggningar hade utsatts för attacker enbart under krigets första år. Byråns infrastruktur i Gazaremsan utsattes också för omfattande förstörelse, vilket gjorde att den förlorade en stor del av sin förmåga att tillhandahålla sina tjänster.
Denna förstörelse kan inte betraktas som enbart en materiell förlust. En förstörd skola innebär att tusentals barn berövas utbildning, en skadad vårdcentral innebär minskad hälso- och sjukvård, och förstörelsen av kontor, lager och serviceanläggningar innebär att hjälp- och förvaltningssystemet störs. Med upprepade attacker mot dessa anläggningar blir det svårare för UNRWA att nå och betjäna flyktingar.
Här blir faran med att rikta in sig mot själva institutionerna tydlig. Försvagningen av UNRWA uppnås inte bara genom ett politiskt beslut som förbjuder dess verksamhet, utan kan också uppnås genom att dess struktur på fältet demonteras: skolor stängs, centra förstörs, huvudkontor tas över, personal hindras från att nå sina arbetsplatser och rörelsefriheten begränsas. När dessa åtgärder ackumuleras blir organisationens juridiska existens endast på papperet, medan dess faktiska närvaro på fältet minskar.
Detta är den farligaste dimensionen i Qalandiya-fallet: försöket att omvandla UNRWA till en institution utan verklig kapacitet på fältet.
Att UNRWA blir måltavla är direkt kopplat till frågan om de palestinska flyktingarna. Det är sant att UNRWA inte har rätten att återvända och inte kan upphäva den, eftersom flyktingarnas rätt är en rätt i sig och inte är beroende av UNRWA:s existens. Men UNRWA:s existens och dess fortsatta tjänster utgör en del av den internationella närvaron som ständigt påminner om flyktingarnas sak och det internationella ansvaret gentemot dem.
Därför tjänar nedmonteringen av UNRWA:s institutioner, avskaffandet av dess närvaro i Jerusalem och försvagningen av dess förmåga att arbeta i Gaza, försöket att omvandla flyktingfrågan från en politisk och människorättslig fråga kopplad till Nakba, fördrivningen och rätten att återvända till en ren hjälpfråga som kan hanteras genom alternativa institutioner och tillfälligt bistånd.
Den internationella tystnaden inför denna politik har bidragit till att uppmuntra ockupationen att gå längre. När Knesset-beslut omvandlas till åtgärder på plats, och FN-anläggningar sedan stormas, evakueras och tas över utan avskräckande internationella åtgärder som står i proportion till överträdelsens allvar, sänder det ett farligt budskap om att ockupationen kan införa en ny realitet med våld.
Det som krävs på internationell nivå är inte längre bara fördömanden eller uttryck för oro. Det som krävs är att skydda FN:s anläggningar, säkerställa respekt för deras immunitet och privilegier, stoppa de åtgärder som hindrar UNRWA från att genomföra sitt mandat, ställa de ansvariga för attackerna mot dess institutioner och personal till svars, och förhindra att israelisk lagstiftning omvandlas till ett medel för att påtvinga en verklighet som strider mot FN:s mandat och internationell rätt.
I samma utsträckning krävs en starkare och tydligare politisk och diplomatisk ståndpunkt från arabisk och palestinsk sida. UNRWA-frågan måste bli en nyckelfil i den arabiska och palestinska rörelsen inom FN och internationella forum, och det måste finnas en enad rörelse för att skydda byråns institutioner i Jerusalem, Gaza och Västbanken, försvara dess mandat och avvisa alla arrangemang som syftar till att ersätta den eller avsluta dess närvaro på fältet utan att ta itu med flyktingfrågan och deras rättigheter.
Kalandia-institutet är inte bara en utbildningsanläggning som håller på att evakueras, utan det är en del av FN:s närvaro på fältet och tjänsten för palestinska flyktingar. Att rikta in sig mot den, efter att ha riktat in sig mot dussintals och hundratals UNRWA-anläggningar i Gaza och Jerusalem, avslöjar en farlig väg som bygger på att slå mot institutionen inifrån: dess struktur, huvudkontor, skolor, centra och personal, för att göra den oförmögen att utföra den roll för vilken den inrättades.
Därför bör det som hände i Qalandia inte betraktas som en enskild händelse. Det är en attack mot en FN-institution, en upptrappning av en politik som riktar sig mot UNRWA:s existens och dess förmåga att arbeta, och ett försök att påtvinga en ny verklighet i Jerusalem och de ockuperade palestinska områdena.
Att skydda Qalandia-institutet och andra UNRWA-institutioner är inte ett försvar av stenar, utan ett försvar av FN:s närvaro, flyktingarnas rätt till byråns tjänster, bevarandet av de palestinska flyktingarnas sak i dess politiska och rättsliga ram, och vägran att omvandla makt och ockupation till ett alternativ till internationell rätt.
Därför är Kalandia inte slutet på vägen, utan en etapp i en bredare kamp om UNRWA:s framtid och dess närvaro på fältet, samt om den palestinska flyktingfrågans ställning i det internationella systemet.