I Palestina slutar döden inte alltid i det ögonblick då mordet begås. Det finns de som dödas och sedan berövas sin grav, och det finns de som begravs under ruinerna av sitt hem, och sedan förs deras kvarlevor bort tillsammans med rasmassorna till en okänd plats. Det finns familjer som än i dag inte vet var deras barns kroppar har hamnat. Således förvandlas döden från livets slut till början på ytterligare lidande, och kroppen blir en ytterligare arena för kontroll och förtryck, och kvarlevorna förvandlas till saknade bevis på ett brott vars kapitel ännu inte har avslutats.

Detta är inte en tragedi av siffror. Bakom varje kropp finns en mor som väntar, en far som letar efter en grav och ett barn som växer upp utan att veta var dess far ligger. Och bakom varje saknad person finns en familj som svävar mellan hopp och tragedi; de kan inte säga "farväl", och de har inte ens vissheten om döden som gör det möjligt för dem att börja sörja och återfå något av sina liv.

Uppgifterna från den nationella kampanjen för att återbörda martyrernas kroppar och fångarnas organisationer avslöjar 799 identifierade martyrer, inklusive 256 som hålls i "nummergravar", 99 fångar, 81 barn och 10 kvinnliga martyrer, medan israeliska medieuppgifter tyder på att cirka 1 700 kroppar hålls kvar. Dessa siffror verkar dock oförmögna att minska tragedins omfattning, särskilt i Gazaremsan, där resterna av hundratals människor fortfarande ligger under ruinerna av förstörda hus och anläggningar.

Det mest grymma är att vissa kvarlevor inte ens återvände till den plats där deras ägare dog. I områden inom den så kallade "gula linjen" förblev kroppar och kvarlevor av palestinier fångna under ruinerna av sina hem, innan ockupationens bulldozrar skrapade dessa områden och sköt bort ruinerna av husen, med de mänskliga kvarlevorna de innehöll, bortom den "gula linjen".

Det är en tragedi som går utöver förstörelsen av byggnader. När ruinen som omfamnar offrens kvarlevor skrapas bort, rycks de mänskliga spåren upp med den från platsen, som om det som krävs är att det inte ska finnas något vittne till brottet, ingen grav för offret och ingen plats för familjen att stå på och säga för sista gången: Här ligger den vi älskar.

Och här måste frågan ställas rakt på sak: Var har deras kvarlevor tagit vägen? Vem känner till deras öde? Var finns namnen på deras anhöriga? Och vem kommer att återföra dem till deras familjer?

Att lämna dessa frågor obesvarade är inte bara en försummelse, utan en fortsättning på lidandet som brottet orsakar. En familj som inte vet var sin sons kropp finns kan inte sörja på ett normalt sätt. Den upplever vad som kan kallas "hängande sorg": oändligt väntande, minne utan grav och förlust utan avslutning.

Att kvarhålla en palestinsk kropp, dölja dess öde eller lämna den under rasmassorna drabbar inte bara de döda; det straffar även de levande. När en mor nekas att hålla om sin sons kropp en sista gång, eller när en far nekas att begrava sitt barn, sträcker sig straffet bortom offret till dennes familj, och brottets inverkan kvarstår även efter det att dödandet har upphört.

I Gaza ökar oron över de kroppar som har överlämnats, vilka enligt kampanjens dokumentation uppgår till 930 kroppar. Återlämnandet av dessa kroppar bör inte vara slutet på ärendet, utan snarare början på en oberoende och seriös utredning av omständigheterna för deras kvarhållande och hantering, och av eventuella kränkningar av kropparnas helighet och de dödas värdighet. Sanningen är ingen lyx, rättvisan är odelbar och likets helgd får inte kränkas under någon som helst förevändning.

Det är dags för palestinska och internationella människorättsorganisationer och det internationella samfundet att behandla frågan om kroppar, saknade personer och kvarlevor som en separat fråga inom rättvisans ramverk, inte som en bisak i frågor som rör krig och politik. Det som krävs är en oberoende och transparent internationell mekanism för att räkna antalet saknade, lokalisera och bärga kvarlevorna, utföra identifieringstester, dokumentera omständigheterna för dödsfall och kvarhållande, avslöja platserna för de kvarhållna kropparna och säkerställa att de återlämnas till sina familjer utan villkor eller utpressning.

Ruinerna får inte förbli en gravplats utan namn, liket får inte bli en förhandlingsbricka, och kvarlevorna får inte bli hemligheter begravda bortom gränserna.

Människans värdighet upphör inte med döden. Martyrens rätt att begravas och hans familjs rätt att få veta vad som hänt honom är varken en politisk förmån eller ett krav som kan förhandlas om. Det är två grundläggande mänskliga rättigheter som inte upphävs av bombningar, ockupation eller tidens gång.

Mellan en kvarhållen kropp, kvarlevor under ruinerna och en försvunnen person vars öde är okänt, förblir den palestinska sanningen ett öppet sår.

Denna sida kommer inte att stängas förrän varje kropp har återfunnits, sanningen om varje saknad person har avslöjats, alla kvarlevor har grävts fram under ruinerna och återlämnats till deras familjer. Först då kan en mor gråta över sin sons grav, en far kan ta farväl av sitt barn, och en palestinsk familj kan äntligen säga: Här ligger den vi älskar, och här slutar väntans resa.