Den påtvingade övergången till att bo i tält utgör ett strukturellt brott som inte bara begränsar sig till den typiska nivån av boende och sociala band, utan sträcker sig till att omstrukturera hela det ekonomiska systemet i Gazaremsan. Med kollapsen av formella finansinstitut, den nästan fullständiga upphörandet av avlönat arbete och förstörelsen av infrastrukturen för produktion och handel, har tältmiljön gett upphov till vad som kan kallas en överlevnadsekonomi; ett akut och parallellt ekonomiskt system som växer i de gråzoner mellan extrem fattigdom och trycket från det dagliga behovet av att överleva. Fördrivningslägret har förvandlats från att bara vara en bostadsområde för fördrivna personer till en komplex ömsesidig miljö som omdefinierar begreppen värde, vara och arbete. Mot bakgrund av den akuta bristen på kontanter och avbrottet i traditionella försörjningskedjor har automatiska bytesmekanismer dykt upp som ett alternativt socialt skyddsnät. Grundläggande livsmedelshjälp byts ut mot tältunderhållstjänster, och ibland byts ved och vatten mot saknade läkemedel eller laddning av batterier via individuella solpaneler. Pappersvaluta är inte längre det enda godkända måttet för handel, utan Den ersattes av direkt operativ förmåga och grundläggande ägodelar som tillgodoser direkta biologiska behov. Vissa hjälparbetare fick en "kabouna" (en matkorg) i utbyte mot sitt arbete, liksom livräddare på stränderna, eller de som arbetar i vakter och "takia"-tjänster. Således blev mönstret att arbeta i utbyte mot en kabouna eller en matkorg utbrett, medan vissa fördrivna människor gav en del av hjälpen till dem som tillhandahöll dem en tjänst som uppmuntran och motivation, tills utbytet av bistånd in natura växte för att täcka grundläggande behov, och detta ekonomiska mönster spreds tydligt i lägren. Denna förändring stannade inte vid gränserna för byteshandel, utan utvidgades till att bildas parallellt med "provisions- och digital likviditetsekonomi". Knappheten på kontanter ledde initialt till uppkomsten av en nödkategori av likviditetshandlare och e-plånböcker som införde mycket höga procentuella avdrag i utbyte mot att omvandla digitala belopp till papperspengar, vilket ledde till en ökad urholkning av den redan knappa köpkraften hos de fördrivna. Även om fenomenet att ta ut provision i utbyte mot likviditet senare avtog på grund av övergången till elektroniska transaktioner, inköp och transporter via plånböcker – vilket minskade behovet av att använda likviditet som förvaltades av ockrarnas humör och belastade köparen med provisioner på indirekta sätt – är priserna på den parallella marknaden fortfarande mycket höga jämfört med inkomsten och de svåra förhållandena för den fördrivna medborgaren till följd av kriget. I centrum av detta landskap uppstod spontana parallella marknader i utkanten av lägren och längs de återstående transportlederna, baserade på återkommersialisering av bistånd och återcirkulering av bristen. Dessa marknader var inte bara försäljningsställen, utan utgjorde en omvandling av tältens rumsliga utrymme. Passagernas kanter och utrymmena mellan tälten förvandlades till "ståplatser" och spontana kommersiella knutpunkter som ersatte lägrets bostadsfunktion med en akut kommersiell funktion och skapade en ny rumslig verklighet. Nya sociala roller och derivat har kristalliserats inom dessa marknader. Inflytandet från de traditionella ekonomiska och kommersiella eliterna, som förlorade sina tillgångar och sitt typiska kapital, har minskat till förmån för nya fältaktörer (marknadssäljare). Dessa nya aktörer hade förmågan att röra sig på fältet, utöva fysiskt inflytande, förhandla med distributionsnätverk, skydda varor och samla resurser. Detta bidrog till att omforma den sociala stratifieringen och befästa inflytandet på fältet som ett verktyg av högre värde än traditionellt kulturellt, akademiskt och kommersiellt kapital. I avsaknad av någon myndighet som reglerar marknaden styrs denna miljö av oorganiserade grupper som manipulerar priserna slumpmässigt och informellt samarbetar för att samordna priserna, på bekostnad av medborgaren som inte har någon som skyddar hans köpkraft eller reglerar marknadspriserna för hans räkning. Denna förändring innebar också en radikal omvandling av de ekonomiska rollerna inom familjen, vilket på ett markant sätt omdefinierade könsrollerna och familjehierarkin. Å ena sidan framträdde kvinnan som den som hanterade överlevnadskrisen i frontlinjen, då hon gick från att sköta hemmet i traditionell bemärkelse till att skapa produktiva och administrativa roller under nollstrecket, såsom att återvinna råa biståndsprodukter och omvandla dem till lagade måltider för försäljning, att förbereda operativa alternativ för matlagning, städning och tvätt samt att hantera de dagliga bristerna. Detta gav henne en central roll i att skydda familjeenheten Familjen från absolut upplösning. Å andra sidan ledde de traditionella familjeförsörjarnas förlust av sina jobb och stabila inkomstkällor till att nya individer engagerade sig i den dagliga ekonomiska cykeln, främst barn. De gick från att vara konsumenter som sökte utbildning till att bli produktiva element genom gatuförsäljning, transport och leverans av varor, insamling av plast och ved för matlagning, eller att stå i köer för vatten, på sjukhus, framför banker eller någon annan plats som kräver långa väntetider, för att återvinna dessa köer eller sälja dem som förhandlingspapper till människor som tvingas göra det. Detta tidiga och ofrånkomliga engagemang har lett till en utvidgning av fenomenet tvångsbarnarbete som en strategi för ekonomisk och psykologisk anpassning mot hunger och total kollaps. "Överlevnadsekonomin" inom tältsamhället är inte bara en marginell aktivitet för att försörja sig, utan snarare ett sociologiskt fenomen som förkroppsligar flexibilitet och praktisk respons för ett samhälle som tvingas till svält och strukturell demontering. Även om den ger det exceptionella minimum för existentiell fortsättning, bär den med sig rädsla för att fördjupa beroendet och etableringen av en långvarig snedvriden ekonomisk struktur som dränerar det återstående mänskliga och materiella kapitalet och pressar på det sociala och solidariska kapitalet, vilket hotar att omvandla det till mönster av hård konkurrens om knappa resurser. För att motverka dessa ackumulerade snedvridningar och skydda samhällsstrukturen är det idag uppenbart att det finns ett behov av strategiska insatser som går utöver traditionella tillfälliga hjälplösningar. Offentliga myndigheter och statliga organ måste aktivera flexibla tillsynsmekanismer och samhällsskyddskommittéer för att reglera rörelserna på parallellmarknaderna och fastställa pristak för basvaror, samt förbjuda olagliga provisioner på transaktioner och elektroniska penningöverföringar. När det gäller internationella och FN-institutioner framstår det som ett trängande behov att övergå från modellen med "passivt bistånd" till program för kontanter mot arbete och mångsidiga kontantbiståndsprogram, vilket bidrar till att återuppliva de fördrivnas köpkraft och stimulera den ekonomiska cykeln istället för att översvämma marknaden med bistånd som återkommersialiseras och utnyttjas. Biståndsorganisationer och civilsamhällesorganisationer uppmanas att utveckla operativa insatser och riktade åtgärder för att stödja småskaliga projekt och produktiva hembaserade verksamheter som drivs av kvinnor, samtidigt som detta måste åtföljas av kraftfulla program för socialt skydd för att minska fenomenet barnarbete, genom att erbjuda kontantincitament till familjer, villkorade av att barnen återvänder till utbildningsmiljöer och stödjande aktiviteter. För att återställa balansen i lägren krävs att dessa insatser integreras för att utforma en organiserad krisekonomi som bevarar medborgarnas värdighet, skyddar det sociala kapitalet och lägger de första grundstenarna för att stärka samhället och sammanhållningen i dess ekonomiska och sociala struktur.