Samir Abu Madlala  |  Medlem av den politiska byrån för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Krigets konsekvenser för Gaza tog inte slut med slutet på bombningarna och förstörelsen, och de kommer inte att ta slut så snart de militära operationerna upphör. Kriget lämnar inte bara efter sig offer, förstörda hem och kollapsade ekonomiska anläggningar, utan också en förvrängd ekonomi, oroliga marknader och intressenätverk som bildats i skuggan av brist, blockad och kollaps av produktiv verksamhet. Därför är frågan som vi måste
vi ställer redan nu, och innan återuppbyggnadsprocessen börjar i stor skala, är: Kommer vi bara att återuppbygga Gaza, eller kommer vi också att återskapa den ekonomi som bildades under krigsåren?Detta är inte en hypotetisk fråga. Erfarenheterna från länder som kommer ut ur konflikter tyder på att efterkrigstiden kan skapa en ny ekonomi baserad på flödet av pengar, bistånd, projekt och kontrakt, och att återuppbyggnaden i sig kan bli en ny källa till vinst och monopol om det saknas öppenhet, konkurrens och tillsyn.
Gaza förväntas behöva enorma ekonomiska resurser för att återuppbygga bostäder, infrastruktur, ekonomiska anläggningar samt vatten-, el-, hälso- och utbildningsnätverk. Om dessa medel förvaltas på rätt sätt kan de bli en språngbräda för att återuppliva ekonomin, återuppbygga produktionssektorerna, skapa arbetstillfällen och sätta igång utvecklingen. Men risken är att återuppbyggnadsmedlen förvandlas till en sluten marknad som kontrolleras av en begränsad grupp företag, handlare, mellanhänder eller inflytelserika personer. Om byggmaterial monopoliseras, eller om import och leverans kontrolleras, eller om projekt tilldelas utan rättvis konkurrens, kommer vi att stå inför en ny version av krigsekonomin, men med andra verktyg. Här måste det stå klart att återuppbyggnaden inte är ett byte, och inte en möjlighet att dela ut kontrakt till de som har kontakter och inflytande, utan en allmän nationell rättighet som måste vara föremål för högsta grad av öppenhet, ansvarsskyldighet och lika möjligheter. Under kriget uppstod olika former av medling, mellanhänder och provisioner till följd av svårigheten att få tillgång till varor och tjänster, och rädslan idag är att några av dessa nätverk kommer att gå in i återuppbyggnadsfasen, och förvandlas från mellanhänder i krigsekonomin till mellanhänder i återuppbyggnadsekonomin. I stället för att prioritera de mest effektiva företagen med störst kapacitet att genomföra projekt, kan prioriteringen komma att ges till dem som har kontakter, inflytande eller tillgång till beslutsfattande organ och finansieringskällor. Därför är det nödvändigt att fastställa tydliga regler innan återuppbyggnadsmedlen börjar flöda. Dessa regler bör omfatta offentliggörande av projekt, kontraktsvärden, anbudsvillkor, namnen på de vinnande företagen, genomförandemekanismer, genomförandegrad och utgiftsområden. Dessutom bör medlen omfattas av oberoende tillsyn, intressekonflikter förhindras, rättsväsendets och tillsynsmyndigheternas roll stärkas och information göras tillgänglig för allmänheten. Medborgaren som har betalat priset för kriget med sitt hem, sin inkomst och sin trygghet när det gäller livsmedel har rätt att veta vart återuppbyggnadsmedlen går, vem som genomför projekten, hur företagen väljs ut och vad den verkliga kostnaden för varje projekt är. Det viktigaste är att återuppbyggnaden inte får reduceras till att endast omfatta återuppbyggnad av byggnader och infrastruktur. Gaza behöver också återuppbygga sin produktiva ekonomi, genom att återuppta driften av fabriker, stödja jordbruket, återuppliva små och medelstora företag, återuppbygga leveranskedjor, skapa arbetstillfällen, tillhandahålla ett rättvist investeringsklimat och koppla återuppbyggnaden till utveckling och inte bara till att undanröja följderna av förstörelsen. Om tusentals bostäder återuppbyggs utan att arbetstillfällen och inkomstkällor återuppbyggs, kommer vi att ha återuppbyggt stenarna men lämnat människorna som fångar i fattigdom, arbetslöshet och nöd.
Ett annat misstag som måste undvikas är att tillåta framväxten av en ny ekonomisk klass som har ackumulerat rikedom under kriserna och sedan använder denna rikedom för att kontrollera återuppbyggnadsmarknaden och stora delar av ekonomin. Avsikten här är inte att kriminalisera dem som har gjort legitima vinster, utan att tydligt skilja mellan legitima vinster och vinster som bygger på monopol, utnyttjande av medborgarnas behov, inflytande eller offentliga medel. Den fria marknaden innebär inte frihet att utnyttja människor, och konkurrens innebär inte att låta dem som har pengar och inflytande kontrollera samhällets livsuppehälle. Därför måste varje försök att monopolisera byggmaterial eller basvaror, manipulera priser, skapa konstlad brist eller utnyttja återuppbyggnadsmedel för att generera olagliga vinster bemötas med tydlig rättslig och tillsynsmässig stringens, utan selektivitet eller favorisering. Detta är ett tydligt budskap till alla som överväger att förvandla återuppbyggnadsfasen till en ny möjlighet för olaglig vinning: Gaza är inte en marknad för byte, återuppbyggnadsmedel är inte tillåtna pengar, och människors behov efter kriget är inte en möjlighet för spekulation och monopol. Den som utnyttjar människors behov, monopoliserar deras försörjning, manipulerar priser eller olagligt tillskansar sig återuppbyggnadskontrakt och -projekt måste inse att det som kan passera under kaotiska förhållanden inte kommer att undgå ansvar när institutionerna och rättsstaten återfår sin förmåga till kontroll och ansvarsskyldighet. Trots katastrofens omfattning kan efterkrigstiden vara en möjlighet att omforma den palestinska ekonomin i Gaza på mer rättvisa och effektiva grunder; en produktiv ekonomi snarare än en ekonomi som är beroende av bistånd, en marknad som bygger på konkurrens snarare än på brist, och institutioner som styrs av lagar snarare än av intressegrupper. Men detta kommer inte att ske automatiskt. Pengar ensamma skapar inte utveckling, och projekt ensamma bygger inte en sund ekonomi. Det som gör skillnad är styrning, transparens, ansvarsskyldighet, lika möjligheter och rättsstatsprincipen. Kriget har avslöjat hur skört Gazas ekonomi är och samtidigt visat hur brist och ekonomisk kollaps kan skapa exceptionella möjligheter till vinst. Lärdomen vi inte får glömma är att krigets slut inte betyder slutet på krigsekonomin. Verktygen, finansieringskällorna och den ekonomiska aktivitetens karaktär kan förändras, men intressena kan fortsätta om de inte konfronteras med lag och öppenhet. Därför måste diskussionen om efterkrigstidens ekonomi börja nu, inte efter ankomsten av den första sändningen av återuppbyggnadsmedel, och det måste finnas en tydlig nationell ekonomisk vision som definierar prioriteringar för återuppbyggnad, finansieringsmekanismer, grunderna för projektfördelning, kriterier för val av företag, konkurrensregler samt mekanismer för tillsyn och ansvarsskyldighet.
Återuppbyggnadsmedlen måste omvandlas till en hävstång för att återuppbygga den palestinska ekonomin, inte till ett sätt att reproducera fattigdom, monopol och ackumulering av rikedom i händerna på ett fåtal. Gaza behöver inte bara återuppbygga det som förstördes av kriget, utan också förhindra återuppbyggnaden av krigsekonomin med nya verktyg. Återuppbyggnaden måste vara ett nationellt projekt för att bygga en mer rättvis och produktiv ekonomi, inte en möjlighet att omfördela rikedom och inflytande. Om vi inte fastställer tydliga och transparenta regler för att förvalta återuppbyggnadsmedlen från dag ett, kan kriget ta slut, men krigsekonomin kommer inte att ta slut. Den som tror att människors lidande kommer att vara en bro till hans rikedom, och att krigets kaos kommer att ge honom permanent immunitet, måste inse att de pengar som samlas in genom att utnyttja människors behov inte är en ekonomisk seger, och att frågorna om monopol och obehörig berikning inte bör avslutas när kriget tar slut. Rättvisan kan dröja, men den försvinner inte och upphör inte när krisen är över. Gaza förtjänar att byggas upp på nytt och förtjänar också en ny ekonomi – en ekonomi där fattigdom inte är en möjlighet till rikedom, där återuppbyggnad inte är ett byte och där inflytande inte ersätter lagen.