Martyrernas kroppar och kvarlevorna efter de saknade... när döden blir ännu en brottsplats

I Palestina slutar inte döden alltid vid tidpunkten för dödandet. Det finns de som dödas och sedan nekas en grav, och det finns de som begravs under ruinerna av sitt hem, och sedan förs deras kvarlevor bort tillsammans med bråtet till en okänd plats. Det finns familjer som än i dag inte vet var deras barns kroppar har hamnat. Så förvandlas döden från livets slut till början på ytterligare lidande, och kroppen blir en ytterligare arena för kontroll och förtryck, och kvarlevorna blir ett saknat bevis på ett brott vars kapitel ännu inte har avslutats.
Detta är inte en tragedi av siffror. Bakom varje kropp finns en mor som väntar, en far som letar efter en grav och ett barn som växer upp utan att veta var dess far vilar. Bakom varje saknad person finns en familj som svävar mellan hopp och tragedi; de kan inte säga "adjö", och de har inte ens vissheten om döden som gör att de kan börja sörja och återfå något av sitt liv.
Uppgifter från den nationella kampanjen för att återfå martyrernas kroppar och fångarnas organisationer avslöjar 799 identifierade martyrer, inklusive 256 som hålls i "nummergravar", 99 fångar, 81 barn och 10 kvinnliga martyrer, medan israeliska medierapporter indikerar att cirka 1 700 kroppar hålls kvar. Dessa siffror verkar dock inte kunna förminska tragedins omfattning, särskilt i Gazaremsan, där kvarlevorna efter hundratals människor fortfarande ligger begravda under ruinerna av förstörda hus och byggnader.
Det mest brutala är att en del av kvarlevorna inte ens längre finns på den plats där deras ägare dog som martyrer. I områden inom den så kallade "gula linjen" förblev kroppar och kvarlevor av palestinier fångna under ruinerna av sina hem, innan ockupationens bulldozrar planade dessa områden och sköt ruinerna av husen, med de mänskliga kvarlevorna de bar, bortom den "gula linjen".
Det är en tragedi som går utöver förstörelsen av stenar. När rasmassorna som omsluter offrens kvarlevor schaktas bort, försvinner även de mänskliga spåren från platsen, som om avsikten vore att det inte ska finnas något vittne till brottet, ingen grav för offret och ingen plats där familjen kan stå och för sista gången säga: Här vilar den vi älskar.
Och här måste frågan ställas rakt på sak: Var har deras kvarlevor hamnat? Vem känner till deras öde? Var finns namnen på deras anhöriga? Vem kommer att återlämna dem till deras familjer?
Att lämna dessa frågor obesvarade är inte bara en försummelse, utan en fortsättning på lidandet som brottet orsakar. En familj som inte vet var sin sons kropp är kan inte sörja på ett normalt sätt. De upplever vad som kan kallas "hängande sorg": oändlig väntan, minne utan grav och förlust utan avslutning.
Att kvarhålla en palestinsk kropp, dölja dess öde eller lämna den under rasmassorna drabbar inte bara de döda; det straffar även de levande. När en mor berövas möjligheten att krama sin sons kropp för sista gången, eller en far berövas möjligheten att begrava sitt barn, går straffet bortom offret till hans familj, och effekten av brottet fortsätter efter att dödandet har upphört.
I Gaza ökar oron med de kroppar som har överlämnats, som enligt kampanjens dokumentation uppgår till 930 kroppar. Återvinningen av dessa kroppar bör inte vara slutet på ärendet, utan snarare början på en oberoende och seriös utredning av omständigheterna kring deras kvarhållande och hantering, och av eventuella kränkningar av kropparnas helighet och de dödas värdighet. Sanningen är inte en lyx, rättvisan är odelbar, och kroppens helighet kan inte kränkas under någon förevändning.
Det är dags för palestinska och internationella människorättsinstitutioner och det internationella samfundet att behandla frågan om kroppar, saknade personer och kvarlevor som en separat rättvisefråga, inte som en marginal i krigs- och politiska frågor. Det som krävs är en oberoende och transparent internationell mekanism för att räkna antalet saknade, lokalisera och bärga kvarlevorna, utföra identifieringstester, dokumentera omständigheterna för dödsfall och frihetsberövande, avslöja platserna för kvarhållna kroppar och säkerställa att de återlämnas till sina familjer utan villkor eller utpressning.
Ruinerna får inte förbli en namnlös gravplats, liket får inte bli ett förhandlingsmedel, och kvarlevorna får inte förvandlas till hemligheter begravda bakom gränserna.
Människans värdighet upphör inte med döden. Martyrens rätt att begravas och hans familjs rätt att få veta vad som har hänt honom är varken en politisk förmån eller ett krav som kan förhandlas om. Det är två grundläggande mänskliga rättigheter som inte upphävs av bombningar, av ockupation eller av tidens gång.
Mellan en kvarhållen kropp, kvarlevor under ruinerna och en försvunnen person vars öde är okänt, förblir den palestinska sanningen ett öppet sår.
Detta kapitel kommer inte att avslutas förrän varje kropp har återbördats, sanningen om varje saknad person har avslöjats, varje kvarleva har grävts fram från under rasmassorna och återlämnats till sina familjer. Först då kan en mor sörja sin son vid hans grav, en far ta farväl av sitt barn, och en palestinsk familj äntligen säga: "Här vilar den vi älskar, och här tar väntans resa slut."