Fathi Kleib | Chef för avdelningen för yttre förbindelser i Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

En noggrann läsning av erfarenheterna från de nationella befrielserörelserna i världen visar att de farligaste utmaningarna som folken står inför inte bara ligger i fasen av motstånd mot ockupation eller kolonialism, utan i övergångsfasen som föregår och banar väg för nationell befrielse, liksom i fasen som följer på den, där uppgiften att bygga och konsolidera den nya politiska regimens identitet och lägga grunden för den kommande staten börjar. Historien avslöjar att många folk lyckades vinna sin självständighet, men de lyckades inte lika mycket med att bygga grunden för den stat de kämpade för, medan andra folk kunde omvandla sin kamp till ett integrerat nationellt projekt, som lade grunden för en stabil nationell stat och institutioner.
Historiska erfarenheter bekräftar att det finns två huvudmodeller för att hantera faserna före och efter den nationella befrielsen, som båda direkt återspeglades i statens och samhällets politiska kurs. Den ena var orsaken till att stabiliteten befästes och institutioner byggdes, medan den andra ledde till splittring och slöseri med befrielsens landvinningar.
Den första modellen, modellen för nationell konsensus och partnerskap, bygger på en mogen politisk vision som bygger på en fast insikt om att nationell befrielse inte var frukten av en viss partis eller en viss social grupps ansträngningar, utan resultatet av en kollektiv kamp där politiska och sociala krafter deltog. Med denna beskrivning bör den nationella enheten och solidariteten, som var en av orsakerna till framgången i befrielsekampen, inte sluta med ockupationens slut, utan måste fortsätta och stärkas under statens uppbyggnadsfas, eftersom det är en naturlig förlängning av det tillstånd av nationell enighet som skapade självständigheten.
Effekterna av denna modell är inte begränsade till att stärka den interna sammanhållningen, utan sträcker sig även till den externa sfären. Ju mer staten framstår som ett uttryck för den allomfattande nationella viljan och som representant för alla sina medborgare, desto större blir dess förmåga att vinna legitimitet och förtroende på regional och internationell nivå, och desto större blir dess möjligheter att få politiskt, ekonomiskt och investeringsmässigt stöd, och desto bättre kan den skydda och försvara sina intressen i internationella forum.
Den andra modellen är grupp- och sekteristisk exklusivitet och ensamhet, vilket innebär att en grupp eller ett parti monopoliserar makten efter fullbordandet av den nationella befrielsen, vilket går utöver att bara ensam styra staten, för att inkludera att undergräva det politiska livet, försvaga pluralismen och utesluta krafter och strömningar som inte är lojala mot partiet eller den styrande gruppen. Många historiska erfarenheter har visat att detta tillvägagångssätt inte bara har lett till slöseri med den nationella befrielsens landvinningar, utan också bidragit till att fördjupa den politiska splittringen och plantera frön till långvariga interna konflikter, som ofta slutar med att samhället och staten utmattas, så att alla blir förlorare.
Denna väg inleds när en av de parter som ledde den nationella kampen betraktar befrielsen som sin egen och sitt partis politiska egendom, snarare än som en nationell prestation som olika delar av samhället bidrog till att åstadkomma. Utifrån denna uppfattning strävar den efter att monopolisera makten, monopolisera berättelsen om segern och tillskriva sig själv ensam äran, samtidigt som den marginaliserar och utestänger andra nationella krafter som bidrog till kampens gång. Detta undergräver grunden för det nationella partnerskapet och öppnar dörren för politisk och social splittring, vilket omvandlar institutionerna efter befrielsen från nationella ramar som inkluderar alla medborgare till verktyg för att tjäna en viss grupp.
Med tiden förvandlas detta monopol till ett permanent tillvägagångssätt för att styra de framväxande maktinstitutionerna, vilket leder till att befrielsegruppernas program, som byggde på principerna om samförstånd och nationellt partnerskap, försvinner. Institutionerna försvagas till förmån för individer eller partier, och politisk lojalitet blir ett kriterium för deltagande, snarare än kompetens och medborgarskap. I stället för att bygga rättsliga institutioner skapas institutioner för kvoter och dominans, och statliga institutioner förvandlas till verktyg för att tjäna den härskande klassen, inte för att tjäna perioden efter befrielsen.
Eftersom nationell legitimitet inte kan grundas på utestängning, söker de styrande eliterna ofta efter alternativa källor till legitimitet. De investerar i partipolitisk, klanbaserad, regional och eventuellt även sekteristisk och konfessionell solidaritet, och arbetar för att omforma sociala lojaliteter på ett sätt som säkerställer deras fortsatta kontroll. Detta leder till en nedgång i den inkluderande nationella tillhörigheten, som ersätts av konkurrerande underidentiteter, vilket leder samhället in i en spiral av splittring och misstro, och försvagar sammanhållningen i staten och dess institutioner, vilket skapar en miljö för yttre ingripanden, och gör dem mer mottagliga för dominans eller förmyndarskap, och kan till och med öppna vägen, i vissa historiska erfarenheter, för återkomsten av ockupation eller kolonialism, direkt eller indirekt.
Erfarenheterna från nationella befrielserörelser ger en mycket viktig lärdom: Befrielse är början på vägen, inte slutet. Därför ligger befrielse-rörelsernas största seger inte bara i att besegra ockupanten, utan i deras förmåga att upprätta rättvisa institutioner som bygger på nationellt partnerskap, rättvisa och rättsstatsprincipen. Stater som bygger på nationell enighet har förutsättningarna för överlevnad och stabilitet, medan de som bygger på monopol och utestängning, eller som hämtar sin överlevnad från externt stöd snarare än från nationell legitimitet, har faktorer som leder till deras försvagning och kollaps som börjar inifrån, oavsett hur starka de kan verka på ytan.
På palestinsk nivå, och trots den palestinska nationella befrielserörelsens särdrag, väcker en granskning av dess historiska erfarenhet många grundläggande frågor om utvärderingen av den tidigare fasen, vilket kräver en omprövning av hur man definierar den nuvarande fasens karaktär och dess politiska och nationella krav. Utmaningen är inte begränsad till att utvärdera de uppnådda framstegen eller identifiera misslyckandena, utan sträcker sig till att förstå hur man hanterar de omvandlingar som den palestinska frågan har genomgått, och i vilken utsträckning det är möjligt att omvandla nationella framsteg till hållbara politiska och strategiska vinster.
När man läser den palestinska erfarenheten i ljuset av tidigare modeller, blir det tydligt att den inte skiljer sig mycket från de allmänna drag som kännetecknade andra nationella befrielserörelsers erfarenheter. Å ena sidan har det palestinska folket, genom långa årtionden av kamp, uthållighet och uppoffringar, lyckats uppnå betydande framsteg på nationell, politisk och juridisk nivå, att hålla den palestinska frågan levande i det arabiska och internationella medvetandet, och att befästa erkännandet av det palestinska folket och dess nationella rättigheter trots verklighetens komplexitet och den fortsatta ockupationen.
Dessa prestationer har dock inte investerats politiskt i den utsträckning som garanterar att deras effekter maximeras och omvandlas till ackumulerade maktelement som tjänar det palestinska nationella projektet. I olika skeden har den palestinska frågan stött på svårigheter när det gäller att hantera resultaten av politiska och praktiska framsteg och att utnyttja dem inom ramen för en övergripande nationell vision som bygger på partnerskap, samförstånd och institutionsuppbyggnad, vilket har lett till en minskad förmåga att utnyttja många av de möjligheter som dessa framsteg har gett upphov till.
Denna verklighet kan inte förklaras av en enda faktor, eftersom den beror på en kombination av objektiva och subjektiva orsaker. Objektivt sett står den palestinska frågan fortfarande inför en israelisk ockupation som fortsätter att begå brott, tillsammans med maktobalans, regionala och internationella fluktuationer och försök att påtvinga politiska och fältmässiga fakta som begränsar palestiniernas förmåga att omvandla sina prestationer till fullständiga politiska vinster. På den subjektiva nivån har tillståndet av politisk splittring, minskningen av de övergripande institutionernas effektivitet och övervägandet av fraktionsrelaterade överväganden i vissa skeden bidragit till att begränsa förmågan att investera den nationella tillgång som skapats av det palestinska folkets uppoffringar under årtionden av kamp.
Därför bör varje objektiv tolkning av den palestinska erfarenheten utgå från insikten att den grundläggande utmaningen inte längre bara handlar om att uppnå nationella framsteg, utan också om hur dessa framsteg ska hanteras och omvandlas till ett enat nationellt projekt som stärker det palestinska folkets förmåga att möta utmaningar, bevara sina landvinningar och bygga vidare på dem.
Om striden den 7 oktober fortfarande är föremål för debatt och oenighet mellan de politiska krafterna, vare sig det gäller dess bakgrund, mål eller resultat, är det efterföljande folkmordet och den omfattande förstörelsen av det palestinska folket inte längre föremål för oenighet eller tvivel bland den överväldigande majoriteten av de globala politiska, partipolitiska, folkliga och juridiska ramverken. Under de senaste månaderna har det uppstått en aldrig tidigare skådad politisk, juridisk, människorättslig och humanitär enighet om att fördöma Israels politik, vilket har kommit till uttryck i ställningstaganden från stater, FN-resolutioner, rapporter från människorättsorganisationer och rättsliga förfaranden inför internationella domstolar, samt i den växande folkliga solidaritetsrörelsen runt om i världen.
Omfattningen av de brott som begåtts mot palestinska civila har lett till en påtaglig förändring i den globala allmänna opinionen, och den israeliska versionen, som i årtionden har dominerat den västerländska politiska och mediala diskursen, har börjat förlora mycket av sin övertygande kraft, medan den palestinska versionen har vunnit terräng och nu bygger på dokumenterade fakta, levande vittnesmål och bilder som är svåra att förneka eller bortse från. Man kan säga att den palestinska frågan har återfått sin närvaro som en fråga om nationell befrielse, efter att Israel under många år har försökt begränsa den till en säkerhets- eller antiterroristram.
Men trots denna kvalitativa förändring i den internationella miljön har det palestinska folket och dess politiska krafter hittills inte kunnat omvandla sina prestationer och uppoffringar till konkreta politiska och nationella vinster. Här ligger den grundläggande paradoxen: samtidigt som Israel upplever en aldrig tidigare skådad försämring av sin internationella image, genomgår den palestinska nationella rörelsen en av sina svagaste och mest splittrade faser och är oförmögen att dra nytta av denna förändring.
Detta beror på en rad överlappande orsaker. Den första är den fortsatta palestinska splittringen, som har förhindrat framväxten av ett enat nationellt ledarskap som kan hantera konflikten politiskt, diplomatiskt och mediemässigt. Den andra är avsaknaden av en överenskommen nationell strategi som definierar delmål och mekanismer för att utnyttja de juridiska och politiska framsteg som har uppnåtts. För det tredje har rollen för Palestinska befrielseorganisationens institutioner minskat, och dess legitimitet har inte förnyats och deltagandet i den har inte utökats, vilket har försvagat dess förmåga att representera palestinierna i hemlandet och i diasporan, och att leda en politisk rörelse som står i proportion till omfattningen av de internationella förändringarna.
Polariseringen mellan de palestinska krafterna har också fått varje part att hantera utvecklingen ur ett perspektiv som syftar till att stärka sin interna ställning, snarare än att se den som en övergripande nationell möjlighet. I stället för att det internationella fördömandet av Israel skulle bli en drivkraft för att återuppbygga det palestinska nationella projektet, förblev framstegen uppdelade mellan rättsliga initiativ, diplomatiska åtgärder och globala folkliga protester, utan ett palestinskt politiskt centrum som kunde samla dem inom ramen för en enda strategi.
Å andra sidan betyder de förändringar som världen genomgår inte nödvändigtvis att maktbalansen har förändrats dramatiskt. Israel åtnjuter fortfarande politiskt och militärt stöd från inflytelserika internationella makter, och internationella institutioner lider fortfarande av sin begränsade förmåga att genomdriva sina beslut eller ställa de ansvariga för brotten till svars. Därför kommer internationell sympati, oavsett hur omfattande den är, inte automatiskt att omvandlas till politiska prestationer om den inte hittar en enad palestinsk partner med en tydlig vision, effektiva institutioner och ett nationellt program som kan utnyttja detta historiska ögonblick.
Den huvudsakliga utmaningen som det palestinska folket står inför är inte längre begränsad till att vinna den globala allmänna opinionen, eftersom viktiga framsteg har gjorts på detta område, utan snarare att kunna omvandla denna moraliska och politiska förändring till en internationell påtryckningskraft som leder till konkreta framgångar, vare sig det gäller att avsluta ockupationen, skydda det palestinska folket, ställa Israel till svars juridiskt eller återupprätta det palestinska nationella projektet på demokratiska och enande grunder.
Således är krisen inte längre en kris om en palestinsk berättelse mot en israelisk berättelse, utan snarare en kris om ledarskap, strategi och organisation. Världen är nu mer villig att lyssna på palestinierna, men palestinierna själva är fortfarande oförmögna att tala till denna värld med en enda röst, ett enat program och institutioner som har legitimitet och förmåga att omvandla internationell sympati till hållbara politiska och nationella landvinningar.
Utgångspunkten börjar med en överenskommelse om att beskriva den nuvarande fasen som en fas av nationell befrielse inför ett kolonialt bosättningsprojekt som syftar till att påtvinga nya politiska och geografiska fakta. Därför kräver den nationella prioriteringen en omstrukturering av en enad palestinsk strategi som förenar kraven på ståndaktighet och motstånd, stärker det politiska och diplomatiska arbetet och mobiliserar nationella resurser inom ramen för en gemensam vision som kan möta de växande utmaningarna.
Utifrån detta är den verkliga vägen för att möta denna fas att avsluta splittringen och inleda en omfattande nationell dialog som leder till en överenskommelse om en enhetlig tolkning av fasens natur och prioriteringar, och att återuppbygga det palestinska politiska systemet på demokratiska och deltagande grunder, på ett sätt som stärker det nationella partnerskapet och förnyar den nationella rörelsens institutioner. Nationell enhet är inte bara ett politiskt mål, utan en grundläggande förutsättning för att omvandla det palestinska folkets uthållighet till ackumulerade politiska och nationella prestationer, och för att stärka dess förmåga att skydda sina nationella rättigheter och fortsätta sin kamp tills dess legitima mål uppnås.
Den utmaning som den palestinska nationella rörelsen står inför idag är inte bara att stå fasta inför aggressionen och ockupationspolitiken, utan även att omvandla denna ståndaktighet till en kumulativ politisk och nationell prestation. Historien bekräftar att folk inte segrar enbart genom styrkan i sitt motstånd, utan genom sin förmåga att förena sina krafter och bygga ett inkluderande nationellt projekt som utnyttjar deras uppoffringar och optimerar deras användning i tjänst för deras stora mål.
Därför förblir omvandlingen av ockupationens misslyckanden att uppnå sina mål till ett politiskt och strategiskt nederlag, och omvandlingen av det palestinska folkets ståndaktighet till en hållbar nationell seger, beroende av uppfyllandet av två oskiljaktiga villkor som är nödvändiga för varandra: nationell enhet och motstånd. Enheten är den politiska och institutionella ramen som förenar den nationella viljan, återuppbygger det politiska systemet på grundval av partnerskap och demokrati och lägger grunden för en överenskommen kampstrategi, medan motståndet, i dess olika former som erkänns och stöds av internationell rätt, förblir det främsta verktyget för att försvara nationella rättigheter och omintetgöra ockupationens projekt.
I skuggan av en öppen konflikt, vars kapitel fortfarande pågår, kommer ingen fältmässig eller politisk prestation att nå sitt mål om den inte stöds av verklig nationell enhet, en gemensam strategisk vision och ett nationellt program som alla samlas kring. Det palestinska folkets kamp är inte en övergående händelse, utan snarare en lång och förnyad kamp som endast kan utkämpas effektivt genom att kombinera enighet, integrering av kampens verktyg och en allomfattande politisk vilja, på ett sätt som stärker det palestinska folkets förmåga att skydda sina landvinningar och samla maktens element för att uppnå sina legitima nationella mål.