Firas Saleh | Medlem av centralkommittén för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Studien "I enighet, nationella dialoger och folkligt motstånd", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information – "Malaf", nummer 113, utarbetad av Magda Al-Masry, vice generalsekreterare för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, behandlar frågan om palestinsk nationell enhet som ett av de grundläggande villkoren för att återfå förmågan att konfrontera ockupationen och dess planer, och för att återuppbygga den nationella rörelsen på grundval av partnerskap och demokrati. Den utgår från att den palestinska situationen står inför ackumulerade utmaningar, mot bakgrund av den fortsatta ockupationen och bosättningen samt försöken att splittra enheten mellan folket, landet och frågan, tillsammans med den fortsatta interna splittringen och den därav följande försvagningen av de nationella institutionerna och en minskad förmåga att utforma en enad palestinsk strategi.
Studien bekräftar att nationell enhet inte bara är en överenskommelse mellan fraktioner eller en form av politisk kvotering, utan snarare en process för att återuppbygga nationella relationer på grundval av partnerskap, pluralism och hänvisning till folkviljan, för att säkerställa deltagande av olika krafter och komponenter i nationellt beslutsfattande. Därför kräver ett slut på splittringen att man tar itu med dess politiska och institutionella orsaker och återuppbygger de övergripande nationella institutionerna, främst Palestinska befrielseorganisationen, på ett sätt som stärker dess roll som en övergripande nationell ram för det palestinska folket i hemlandet och i diasporan.
Studien stannar vid de palestinska nationella dialogernas gång under åren 2011–2024, och de avtal och överenskommelser som de resulterade i, som syftade till att avsluta splittringen och återställa enheten. Den visar att problemet inte låg i avsaknaden av överenskommelser eller samförstånd, utan snarare i den svaga politiska viljan och bristen på genomförandemekanismer, vilket gjorde resultaten av dialogerna sårbara för blockering och tillbakagång. Den behandlar också efterföljande dialogrundor, inklusive Pekingdialogen, som försök att utveckla mekanismer för gemensamt arbete och bredda grunden för nationellt partnerskap.
I detta sammanhang belyser studien vikten av att gå från allmänna avtal till att definiera tydliga mekanismer för genomförande, som säkerställer de palestinska krafternas deltagande i beslutsfattandet och återaktiverar gemensamma nationella ramverk. Den betonar att den nationella dialogen inte bör vara ett mål i sig, utan snarare ett sätt att nå genomförbara konsensus som tar itu med splittringen och ger en politisk och institutionell ram för gemensamma nationella åtgärder.
Studien diskuterar också val som en av de grundläggande mekanismerna för att förnya legitimitet och återuppbygga institutioner, men betonar att val i sig inte räcker för att uppnå nationell enhet. Tidigare erfarenheter av palestinska val har visat att den demokratiska processen, om den inte bygger på ett nationellt samförstånd som respekterar dess resultat och reglerar reglerna för partnerskap, kan bli en ny faktor för konflikt och blockering. Därför bör valen vara en del av en övergripande politisk och nationell process, kopplad till reformen av PLO:s institutioner, utökandet av det politiska deltagandet och respekten för pluralism.
Å andra sidan placerar studien det folkliga motståndet i en central position i strategin för det nationella arbetet, eftersom det är ett av de nödvändiga verktygen för att konfrontera ockupationen, bosättningarna samt planerna för annektering och tvångsförflyttning. Den betonar att utvecklingen av folkligt motstånd i dess olika former är kopplad till utvidgningen av massdeltagande och återställandet av samhällets roll i den nationella kampen, vilket tar den politiska handlingen bortom gränserna för det smala fraktionsarbetet till det bredaste organiserade folkliga deltagandet.
Studien kopplar samman enhet och motstånd som två kompletterande pelare. Nationell enhet utgör den politiska och organisatoriska ramen för att mobilisera palestinska krafter, medan folkligt motstånd utgör ett verktyg för handling och för att förändra maktbalansen. Därför kräver återupprättandet av det nationella initiativet en kombination av återuppbyggnad av institutioner, aktivering av partnerskap och utveckling av gräsrotsrörelsen, vilket stärker det palestinska folkets förmåga att möta de utmaningar som de ställs inför.
Betydelsen av dessa frågor bekräftas mot bakgrund av de förändringar som den palestinska frågan har genomgått, särskilt efter den 7 oktober 2023 och det efterföljande omfattande israeliska kriget och de stora politiska och nationella konsekvenserna. Studien anser att denna utveckling kräver en översyn av mekanismerna för att hantera den palestinska situationen och arbete för att utforma en enad nationell vision som förhindrar ockupationen och dess allierade från att utnyttja splittringen eller införa politiska arrangemang som överskrider det palestinska folkets nationella rättigheter.
Studien drar slutsatsen att återupprättandet av nationell enhet är den viktigaste vägen för att återuppbygga de palestinska styrkornas komponenter. Den önskade enheten är inte en formell enhet eller en tillfällig överenskommelse mellan krafterna, utan ett verkligt nationellt partnerskap som bygger på ett övergripande politiskt program, demokratiska och effektiva institutioner samt respekt för pluralism och resultaten av den demokratiska processen.
Den betonar också att nationella dialoger inte uppnår sina mål enbart genom att nå överenskommelser, utan genom sin förmåga att skapa tydliga genomförandemekanismer och en politisk vilja som omvandlar överenskommelserna till praktisk verklighet. Därav behovet av att återuppbygga PLO, aktivera dess institutioner och bredda basen för deltagande i den, eftersom detta är ett av de viktigaste områdena i kampen för att återställa balansen i den nationella situationen.
När det gäller valen presenterar studien dem som ett verktyg för att förnya legitimitet och utöka deltagandet, inte som ett mål i sig, eftersom de bör ingå i ett övergripande nationellt samförstånd som förhindrar att splittringen återupprepas, säkerställer att resultaten respekteras och involverar olika krafter och grupper i det politiska systemet.
Å andra sidan betonar studien att folkligt motstånd och gräsrotsrörelsen utgör en väsentlig faktor för att återta initiativet och konfrontera det koloniala bosättningsprojektet. Vad som krävs är att utveckla former av organiserad folklig handling, utöka massornas deltagande och koppla den dagliga vardagen för land och rättigheter till en övergripande nationell strategi.
Således presenterar studien en slutsats baserad på en sammanhängande ekvation: verklig nationell enhet baserad på partnerskap och demokrati, en nationell dialog som går från överenskommelse till genomförande, inkluderande institutioner som återfår sin roll, val som förnyar legitimitet och skyddar pluralism, folkligt motstånd och en massrörelse som stärker förmågan att konfrontera ockupationen.
Den centrala slutsatsen i studien är att för att möta de nuvarande utmaningarna krävs det att man lämnar logiken av splittring och exklusivitet och övergår till logiken av kollektivt arbete, och att man går från att enbart hantera krisen till att återta handling och initiativ. Att återuppbygga den nationella enheten, aktivera de inkluderande institutionerna, bredda partnerskapsbasen och utveckla det folkliga motståndet utgör tillsammans vägen mot att stärka den palestinska maktens element och skydda det nationella projektet och det palestinska folkets rätt till återvändande, självbestämmande och självständighet.