Taysir Khaled

De första palestinska ledarna i Palestinska befrielseorganisationen hade rätt när de i artikel 22 i den palestinska nationella stadgan från 1964 bekräftade att "sionismen är en politisk rörelse som är organiskt kopplad till den globala imperialismen och fientlig mot alla befrielse- och framstegsrörelser i världen. Den är en rasistisk rörelse som är intolerant i sin sammansättning, aggressivt expansionistisk och kolonialistisk i sina mål och nazistiskt fascistisk i sina metoder". Samma principiella ståndpunkt upprepades vid den asiatisk-afrikanska solidaritetskonferensen, som hölls i Havanna i januari 1966, då den beslutade att "sionismen är en kolonial rörelse till sin natur och identitet, aggressiv och expansionistisk i sina mål, rasistisk i sin sammansättning och fascistisk i sina metoder och medel". Den upprepades också i FN:s generalförsamlings resolution nr 3379 av den 10 november 1975, som bekräftade att "sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering".
Dussintals år skiljer oss från dessa datum, och under denna tid har det bekräftats att sionismen inte bara är fascism, utan snarare det högsta stadiet av fascism i tanke och praxis. Världen har bevittnat fascistiska rörelser och regimer, särskilt på den europeiska kontinenten mellan första och andra världskriget, såsom Benito Mussolinis fascism i Italien, Adolf Hitlers nazism i Tyskland och Francisco Francos fascism i Spanien. Dessa fascistiska regimer, som drabbade den europeiska kontinenten under den perioden, hade gemensamma egenskaper, varav den allvarligaste var tron på den nationella och etniska gruppens överlägsenhet och dess överlägsenhet gentemot andra nationella och etniska mänskliga grupper, och den därav följande rätten att tillgripa åtgärder mot fiender inom landet och utomlands, oavsett om de var verkliga eller inbillade.
Ursprungligen var de fascistiska krafterna på 1920- och 1930-talen ett politiskt fenomen i samhällen som led av djupa politiska, sociala och ekonomiska kriser på grund av de krig som tyngde dem. Den bolsjevikiska ledaren Lev Trotskij var en av de första som belyste dess natur, dess klassbas och dess huvudfunktion som ett verktyg för politisk terror mot vänsterns krafter och arbetarrörelsen. För honom var fascismen en diktatur som återspeglade småborgarklassens fientlighet mot storkapitalet, vilket motsvarade dess fientlighet mot arbetarorganisationerna. Dessa krafter fann sitt mål i de marginaliserade sociala grupperna och vände sig kraftfullt mot dem som ett verktyg i sitt uttalade krig mot vänsterns krafter, arbetarrörelsen och fackföreningarna internt och i den svagare omgivningen externt, eftersom de ansåg att de hade de överlägsna egenskaper som skulle göra det möjligt för dem att kontrollera och förslava dessa grupper om de kom till makten.
Den sionistiska rörelsen är den legitima avkomman av den miljö som den föddes ur. Migrationsvågorna till Palestina var huvudsakligen europeiska. Som i alla invandrarsamhällen tog invandrarna med sig kulturella traditioner och politiska idéer som de hade fått i sina ursprungsländer. I mitten av 1920-talet uttryckte Itamar Ben-Avi, chefredaktör för tidningen "Davar Hayom", vars första nummer publicerades den 8 augusti 1919 i Palestina och som konkurrerade med tidningen "Haaretz", sin stora beundran för Mussolini, som han ansåg vara en "exceptionell man". Ben-Avi beskrev Mussolini, ett år efter att han kommit till makten, som "en själ som bara kommer till världen en gång per århundrade".
Parallellt med honom fanns också Abba Ahimeir, en författare som började sin politiska och journalistiska karriär i Mapam-partiets tidning "Haboel Hatzair", och sedan lämnade den för att bli en regelbunden kolumnist i "Davar Hayom" i slutet av 1920-talet med titeln "Från en fascists dagbok". Denna Ahimeir bildade tillsammans med en författare och poet som heter Uri Zvi Greenberg, och en läkare och författare som heter Yehoshua Hashel Yavin, en grupp som blev känd som "Alliansen av skurkar", bland dess mål var att höja statusen för "judisk nationalism" bland ungdomar. Denna trio föraktade liberaler och de som eftersträvade en kompromiss med araber och britter, och de förhärligade våld, särskilt mot socialister och kommunister, samt mot liberaler och politiska motståndare i allmänhet. De upprätthöll beundrande kontakter med extremhögerkretsar i Europa. Deras band med Mussolinis regim fortsatte åtminstone fram till 1938, då han utfärdade raslagar som liknade nazistiska raslagar.
Vi vill även här nämna en av de framstående ledarna för den sionistiska rörelsen och Judiska byrån samt hans ståndpunkter angående nazismens maktövertagande i Tyskland. Det mest chockerande exemplet i detta avseende var de framstående ledarna inom den sionistiska rörelsen som hyllade nazismens seger över liberalismen, enligt deras egna ord. Så var fallet med Dr. Joachim Prinz, den judiske rabbinen, som steg i graderna inom Världsjudeorganisationen och blev vice ordförande. Han stod nära Golda Meir och blev en av de framstående ledarna inom den internationella sionistiska rörelsen. Dr. Joachim Prinz gav efter för den nazistiska rasöverlägsenhetens hysteri och skrev en bok på tyska med titeln "Wir Juden" (Vi judar), där han besatt smickrade nazistisk ideologi och sa: "Vad den tyska revolutionen betyder för den tyska nationen (Adolf Hitlers revolution) kommer i slutändan att bli tydligt för dem som skapade den och målade dess bild. Liberalismen har förlorat sin chans, liberalismen, den form av politiskt liv som hjälpte till att integrera judarna, denna liberalism lider nu nederlag." Enligt Joachim Prinz, och detta är bara en liten del av hans bok, var liberalismen den gemensamma fienden till både nazismen och sionismen. Joachim Prinz bok är idag lämplig som lärobjekt för utbildning och rehabilitering i religiösa sionistiska skolor, och den är också lämplig som lärobjekt för utbildning och rehabilitering i försvaret av nationalitetslagen och i marknadsföringen av vad de kallar kuppen mot demokratin och rättssystemet i Israel.
Förutom dessa tidiga pionjärer inom fascistisk tanke, gav den sionistiska rörelsen upphov till ett stort antal ledare, organisationer och föreningar som tror på nationens överlägsenhet över individen och individens underkastelse till den, från att böja sig för militärtjänstens idol, genom att kräva att alla personstatuslagar underordnas rabbinatet, till att förakta dem som väljer att migrera i motsatt riktning och helgar behovet av ett "renare" samhälle, som ledarna för "Lehava"-rörelsen och andra som är öppet fientliga mot asylsökande och stämplar den "sionistiska vänstern", inte som en politisk opposition inom samhället, utan som utländska agenter. Dessutom har tron på "det utvalda folkets" rätt att kontrollera andra spridits utan gränser i mer än ett halvt sekel på Västbanken och i Gaza.
"Kach"-rörelsen, som växte fram ur "Jewish Defense League" som grundades av Meir Kahane i USA, var ett lysande exempel på fascism. Den riktade sig mot alla som den ansåg vara ett hot mot uppkomsten av "extremistisk judisk nationalism", inklusive arabiska och muslimska organisationer och aktivister, journalister och forskare, och medlemmar av den judiska gemenskapen "som inte är tillräckligt judiska", enligt deras egna ord. Denna liga grundades på en extremhögerideologi med fem grundläggande principer skrivna av Meir Kahane, nämligen: kärlek till Israel och Israels folk. Judarnas stolthet över sin historia och kultur, disciplin och enighet bland judarna, tron på det judiska folkets storhet och principen om järnhård styrka. Denna rörelse bildade en hemlig väpnad organisation på Västbanken, känd som "Vägskyddskommittén". Dess medlemmar genomgick en högkvalitativ utbildning och förfogade över snabba transportmedel. Bland dess medlemmar fanns Baruch Goldstein, som 1994 begick massakern i Abraham-moskén i Hebron, där 29 bedjande personer blev martyrer. Efter massakern placerade Israel, Europeiska unionen och USA rörelsen på terrorlistorna, och i maj 2022 strök det amerikanska utrikesdepartementet rörelsen från terrorlistan.
Partierna "Jewish Power" och "Religious Zionism", en bred beskrivning i Likudpartiet, bevarade arvet från "Jewish Defense League – Kach-rörelsen". Hur som helst har Itamar Ben-Gvir, ledare för det främlingsfientliga partiet "Judisk makt", nyligen tillträtt som minister för nationell säkerhet i Netanyahus koalitionsregering. Han var medlem i "Kach-rörelsen" innan den förbjöds. Han är fortfarande en öppen förespråkare för "Meir Kahanas teologi" och hans fascistiska politik. Vid flera tillfällen höll Ben-Gvir, omgiven av en säkerhetsstyrka som tillhandahölls av premiärminister Benjamin Netanyahus kansli, ett tal där han lovordade både Kahane och Baruch Goldstein. Bezalel Smotrich, finansminister och minister för bosättningar i försvarsministeriet, presenterar sig själv som en typisk fascist. Han tillfrågades en dag om sin inställning till en jude som kastar en brandbomb in i ett hus och dödar araber (detta syftar på Duma-massakern, där bosättare brände ner familjen Dawabsheh). Är detta en terrorhandling? Han svarade nekande, och han tillfrågades också: Är Baruch Goldstein, som begick massakern i Ibrahimi-moskén 1994, en terrorist? Han svarade: Nej, han är inte en terrorist. Är Ami Popper – utövaren av Oyun Qara-massakern – en terrorist? Hans svar var nej. Han är en troende person.
I det brutala krig som ockupationsstaten för mot Gazaremsan, liksom på Västbanken, har det blivit allt vanligare att israeliska ledare åberopar "Kahanas princip" för hämnd. I början av kriget förkunnade Netanyahu i ett offentligt tal: "Ni måste komma ihåg vad amalekiterna gjorde mot er, som vår heliga skrift säger. Och vi minns det." Betydelsen av Netanyahus hänvisning till "Amalek" förtydligades i ett uttalande från den israeliska krigsministern Yoav Galant: "Vi bekämpar mänskliga djur och agerar i enlighet med detta. Vi kommer att utplåna allt, och de kommer att ångra det." De israeliska ledarna har gjort många uttalanden av liknande karaktär sedan krigets början, och dessa uttalanden har förverkligats i de folkmord som begåtts av den israeliska regeringen och den israeliska armén.
I dessa dagar finns det många blodiga händer och många som är törstiga efter att utgjuta blod i Israel. Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich är två exempel på en illusorisk och arrogant nationalism, i en djungel av en rasistisk strömning som hävdar etnisk överlägsenhet, och kring dem finns ledare vars ställning är på gräsrotsnivå, både män och kvinnor. Den förste nöjer sig inte med att prioritera bosättarnas rörelsefrihet på Västbankens gator framför palestiniernas rätt till rörelsefrihet och liv, utan han går ännu längre i sin fascism och beväpnar bosättarna och uppmanar dem att trycka av mot "upploppsmakarna, stenkastarna" bland palestinierna. Den andre nöjer sig inte med att uppmana till att separera arabiska kvinnor från judiska kvinnor under förlossningen på sjukhus, utan han går ännu längre genom att uppmana till att utplåna staden Huwara från kartan, eller i bästa fall ge palestinierna tre valmöjligheter: antingen leva som rättslösa andraklassmedborgare i hans stat som sträcker sig från floden till havet, eller emigrera utomlands med alla tänkbara underlättanden, eller så kommer ockupationsarmén att göra upp med dem med våld. Hans fru, Froytel Smotrich, var tydligare än honom när hon i en intervju med Ravi Reshef på den israeliska kanal 10 sa att hon inte var redo att födas av en arabisk barnmorska, eftersom hon tror att födelseögonblicket är ett rent, judiskt ögonblick, i den utsträckning att det inte finns någon anledning att vanhelga det med arabiska händer.
Denna sjuka mentalitet återspeglas tydligt i dagens resultat av det pågående kriget i både Gazaremsan och på Västbanken. I Gazaremsan överskred den sionistiska statens brott gränserna efter att antalet martyrer nådde 73 500 och antalet skadade 174 500. Efter att cirka 95 % av utbildningsanläggningarna och -faciliteterna hade tagits ur drift till följd av förstörelsen, inklusive 14 universitet som fullständigt förstördes och 12 universitet med allvarliga och varierande skador, 38 sjukhus och 96 vårdcentraler togs helt ur drift, 197 ambulanser förstördes och angreps, och infrastrukturen i Gazaremsan utsattes för massförstörelse som påverkade mer än 90 % av dess nätverk och vitala anläggningar. På Västbanken har denna stats brott överskridit gränserna efter att antalet martyrer sedan den 7 oktober nådde 1 183 martyrer, och antalet skadade översteg 12 635 medborgare med varierande skador, och fullständig förstörelse av minst 237 byggnader och anläggningar i lägren i Jenin, Tulkarm och Nour Shams, och den åtföljande omfattande förstörelsen av vatten-, el- och markkommunikationsnät, samt fördrivning och tvångsförflyttning av cirka 40 000 palestinska flyktingar som lämnade sina hem i jakt på säkerhet. Dessutom skröt den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu officiellt med att ha etablerat och grundat 104 bosättningar, 160 gårdar och herdecentra på Västbanken, vilket resulterade i att bosättningsråden utvidgade sitt inflytande till cirka 42 procent av Västbankens territorium och cirka 70 procent av alla områden klassificerade som "C".
Detta resultat visar, utöver det tidigare nämnda, att vi står inför en obskurantistisk fascism som medvetet förvandlas till en öppen fascism, buren av en våg av blint hat mot vår tids filistéer, enligt Benjamin Netanyahu och andra ministrar och ledare i Israel, som blåser i "hämndens basun" mot filistéerna i en atmosfär där förnuftet saknas. Få, om inte sällsynta, i Israel är de röster som inser djupet av den avgrund som de sionistiska partierna, i alla dess nyanser, har fallit ner i, avgrunden där nazisternas offer faller ner till att bli nya nazister. De röster som ser detta allt snabbare fall är undantagsfall, såsom fallet med den tidigare talmannen i Knesset, Avraham Burg, som en gång skrev en artikel i tidningen Haaretz där han bröt tystnaden: "Det finns en judisk nazism som styr i Israel", med hänvisning till den nuvarande israeliska regeringen, "ledd av ledare som tror på doktrinen om den judiska rasen och den judiska överlägsenheten, precis som den tyska nazismen".