En noggrann genomgång av de nationella befrielse­rörelsernas erfarenheter runt om i världen visar att de allvarligaste utmaningarna för folken inte bara ligger i fasen av motstånd mot ockupation eller kolonialism, utan också i övergångsfasen som föregår och banar väg för nationell befrielse, liksom i fasen som följer, då uppgiften att bygga och befästa det nya politiska systemets identitet och lägga grunden för den framtida staten inleds. Historien avslöjar att många folk lyckades vinna sin självständighet, men de lyckades inte i samma utsträckning med att bygga grunden för den stat som de kämpade för, medan andra folk kunde omvandla sin kamp till ett integrerat nationellt projekt, som lade grunden för en stabil nationell stat och institutioner.

Historiska erfarenheter bekräftar att det finns två huvudmodeller för att hantera faserna före och efter den nationella befrielsen, som båda direkt återspeglades i statens och samhällets politiska kurs. Den ena var orsaken till att stabiliteten befästes och institutioner byggdes, medan den andra ledde till splittring och slöseri med befrielsens landvinningar.

Den första modellen, modellen för nationell samstämmighet och partnerskap, bygger på en mogen politisk vision som utgår från en fast övertygelse om att den nationella befrielsen inte var resultatet av ett enskilt partis eller en specifik samhällsgrupps ansträngningar, utan snarare resultatet av en kollektiv kamp där politiska och sociala krafter deltog. Enligt denna beskrivning bör den nationella enheten och sammanhållningen, som var en av orsakerna till framgången i befrielsekampen, inte upphöra när ockupationen tar slut, utan bör fortsätta och stärkas under statsuppbyggnadsfasen, som en naturlig förlängning av det nationella samförstånd som skapade självständigheten.

Effekterna av denna modell är inte begränsade till att stärka den interna sammanhållningen, utan sträcker sig även till den externa sfären. Ju mer staten framstår som ett uttryck för den allomfattande nationella viljan och som representant för alla sina medborgare, desto större blir dess förmåga att vinna legitimitet och förtroende på regional och internationell nivå, och desto större blir dess möjligheter att få politiskt, ekonomiskt och investeringsmässigt stöd, och desto mer kapabel blir den att skydda och försvara sina intressen i internationella forum.

Den andra modellen är monopol och grupp- och klanbaserad exklusivitet, vilket innebär att en grupp eller ett parti monopoliserar makten efter att den nationella befrielsen har uppnåtts, vilket går utöver att enbart ensamt styra staten och även omfattar att undergräva det politiska livet, försvaga pluralismen och marginalisera de krafter och strömningar som inte är lojala mot partiet eller den styrande gruppen. Många historiska erfarenheter har visat att detta tillvägagångssätt inte bara har lett till slöseri med den nationella befrielsens landvinningar, utan också bidragit till att fördjupa den politiska splittringen och plantera frön till långvariga interna konflikter, som ofta slutar med att samhället och staten utmattas, så att alla blir förlorare.

Denna väg börjar när en av de parter som ledde den nationella kampen ser befrielsen som en politisk egendom som tillhör den och dess parti, inte som en nationell prestation som skapats av de olika delarna av samhället. Utifrån denna uppfattning försöker den monopolisera makten, monopolisera berättelsen om segern och ta äran för sig själv, samtidigt som den marginaliserar och utesluter andra nationella krafter som bidrog till kampen. Detta leder till att grunderna för det nationella partnerskapet undergrävs och öppnar dörren för politisk och social splittring, vilket omvandlar institutionerna efter befrielsen från nationella ramverk som förenar alla medborgare till verktyg för att tjäna en viss grupp.

Med tiden blir detta monopol en permanent metod för att hantera de framväxande maktinstitutionerna. Programmen för befrielserörelsen, som antog lagar om nationell konsensus och partnerskap, försvinner, institutionerna drar sig tillbaka till förmån för individer eller partier, och politisk lojalitet blir ett kriterium för deltagande, i stället för kompetens och medborgarskap. I stället för att bygga upp rättsstatliga institutioner uppstår institutioner för maktfördelning och dominans, och statliga institutioner förvandlas till verktyg för att tjäna den styrande klassen, inte för att tjäna fasen efter fullbordandet av befrielsen.

Eftersom nationell legitimitet inte kan baseras på uteslutning, tillgriper de styrande eliterna ofta sökandet efter alternativa källor till legitimitet, och investerar i partipolitiska, klanbaserade, regionala och kanske sekteristiska och konfessionella grupperingar, och arbetar för att omforma sociala lojaliteter för att säkerställa att deras kontroll fortsätter. Detta leder till en nedgång i den övergripande nationella tillhörigheten, som ersätts av konkurrerande subidentiteter, vilket försätter samhället i en spiral av splittring och brist på förtroende och försvagar statens och dess institutioners sammanhållning, vilket skapar en miljö som är mottaglig för yttre ingripanden och gör den mer sårbar för dominans eller förmyndarskap. Det kan till och med, i vissa historiska fall, öppna vägen för en återkomst av ockupation eller kolonialism, direkt eller indirekt.

Erfarenheterna från nationella befrielserörelser ger en mycket viktig lärdom: Befrielse är början på vägen, inte slutet. Därför ligger befrielse-rörelsernas största seger inte bara i att besegra ockupanten, utan i deras förmåga att upprätta rättvisa institutioner som bygger på nationellt partnerskap, rättvisa och rättsstatsprincipen. Stater som bygger på nationell enighet har förutsättningarna för överlevnad och stabilitet, medan de som bygger på monopol och utestängning, eller som hämtar sin fortlevnad från externt stöd snarare än från nationell legitimitet, har faktorer för svaghet och kollaps som börjar inifrån, oavsett hur starka de än må verka på ytan.

På palestinsk nivå, trots den palestinska nationella befrielserörelsens särdrag, väcker en granskning av dess historiska erfarenhet många grundläggande frågor rörande utvärderingen av den tidigare fasen, vilket kräver en omprövning av hur man definierar den nuvarande fasens karaktär och dess politiska och nationella krav. Utmaningen är inte begränsad till att utvärdera vad som har uppnåtts eller diagnostisera misslyckandena, utan sträcker sig till att förstå hur man hanterar de förändringar som den palestinska frågan har genomgått, och omfattningen av förmågan att omvandla nationella prestationer till hållbara politiska och strategiska vinster.

När man läser den palestinska erfarenheten i ljuset av tidigare modeller, blir det tydligt att den inte skiljer sig mycket från de allmänna drag som kännetecknade andra nationella befrielserörelsers erfarenheter. Å ena sidan har det palestinska folket, genom långa årtionden av kamp, uthållighet och uppoffringar, lyckats uppnå betydande framgångar på nationell, politisk och juridisk nivå, att hålla den palestinska frågan levande i det arabiska och internationella medvetandet och att befästa erkännandet av det palestinska folket och dess nationella rättigheter trots verklighetens komplexitet och den fortsatta ockupationen.

Dessa prestationer har dock inte investerats politiskt i den utsträckning som garanterar att deras effekter maximeras och omvandlas till ackumulerade styrkeelement som tjänar det palestinska nationella projektet. Den palestinska frågan har i olika skeden stött på svårigheter när det gäller att hantera resultaten av politiska och praktiska framsteg, och att utnyttja dem inom ramen för en övergripande nationell vision som bygger på partnerskap, samförstånd och institutionsuppbyggnad, vilket har lett till en minskad förmåga att utnyttja många av de möjligheter som dessa framsteg har gett.

Denna verklighet kan inte förklaras av en enda faktor, eftersom den beror på en rad objektiva och subjektiva orsaker. Objektivt sett står den palestinska frågan fortfarande inför en kolonial ockupation som fortsätter att begå brott, tillsammans med en obalans i maktförhållandena, regionala och internationella omvälvningar samt försök att införa politiska och faktiska förhållanden som begränsar palestiniernas förmåga att omvandla sina prestationer till fulla politiska vinster. På den subjektiva nivån har tillståndet av politisk splittring, minskad effektivitet hos de inkluderande institutionerna och övervägande av fraktionsrelaterade överväganden i vissa skeden bidragit till att begränsa förmågan att investera den nationella tillgång som skapats av det palestinska folkets uppoffringar under årtionden av kamp.

Därför bör varje objektiv läsning av den palestinska erfarenheten utgå från insikten att den grundläggande utmaningen inte längre är begränsad till att uppnå nationella framgångar, utan också består i hur man hanterar dem och omvandlar dem till ett inkluderande nationellt projekt som stärker det palestinska folkets förmåga att möta utmaningar, bevara sina framgångar och bygga vidare på dem.

Om striden den 7 oktober fortfarande är föremål för debatt och oenighet mellan de politiska krafterna, vare sig det gäller dess bakgrund, mål eller resultat, är det efterföljande folkmordet och den omfattande förstörelsen av det palestinska folket inte längre föremål för oenighet eller tvivel bland den överväldigande majoriteten av de globala politiska, partipolitiska, folkliga och juridiska ramverken. Efter att en aldrig tidigare skådad politisk, juridisk, rättslig och humanitär konsensus har bildats under de senaste månaderna för att fördöma den israeliska politiken, vilket återspeglas i länders ståndpunkter, FN-resolutioner, rapporter från människorättsinstitutioner och rättsliga förfaranden inför internationella domstolar, samt utvidgningen av den folkliga solidaritetsrörelsen i hela världen.

Omfattningen av de brott som begåtts mot palestinska civila har lett till en påtaglig förändring i den globala allmänna opinionen, och den israeliska berättelsen, som dominerat den västerländska politiska och mediala retoriken i årtionden, har börjat förlora mycket av sin övertygelseförmåga, i motsats till framstegen för den palestinska berättelsen, som nu bygger på dokumenterade fakta, levande vittnesmål och bilder som är svåra att förneka eller ignorera. Man kan säga att den palestinska frågan har återfått sin närvaro som en fråga om nationell befrielse, efter att Israel under många år har försökt begränsa den till en säkerhets- eller antiterroristram.

Men trots denna kvalitativa förändring i det internationella klimatet har det palestinska folket och dess politiska krafter hittills inte lyckats omvandla sina prestationer och uppoffringar till konkreta politiska och nationella vinster. Här ligger den grundläggande paradoxen: Samtidigt som Israel upplever en aldrig tidigare skådad försämring av sin internationella image, genomgår den palestinska nationella rörelsen en av sina svagaste och mest splittrade faser och är oförmögen att dra nytta av denna förändring.

Detta beror på en rad överlappande orsaker. Den första är den fortsatta palestinska splittringen, som har hindrat utvecklingen av ett enat nationellt ledarskap som kan hantera konflikten politiskt, diplomatiskt och i media. För det andra avsaknaden av en överenskommen nationell strategi som fastställer delmålen och mekanismerna för att utnyttja de juridiska och politiska framsteg som har uppnåtts. För det tredje har rollen för Palestinska befrielseorganisationens institutioner minskat, och dess legitimitet har inte förnyats och deltagandet i den har inte utökats, vilket har försvagat dess förmåga att representera palestinierna i hemlandet och i diasporan, och att leda en politisk rörelse som står i proportion till omfattningen av de internationella förändringarna.