Kampen för den palestinska frågan utkämpas inte längre enbart med kulor och stridsvagnar, och den stannar inte vid gränserna för krig och vapenvila. Den sträcker sig nu till ett försök att omforma den palestinska verkligheten politiskt, geografiskt och demografiskt, vilket gör det ännu svårare att upprätta en sammanhängande och livskraftig palestinsk stat och driver frågan mot en ny verklighet som kan bli svår att ändra senare.

På Västbanken och i Gazaremsan, trots skillnaderna i verktyg och metoder, sammanfaller resultaten med flera allvarliga mål: att splittra den palestinska geografin och försvaga dess politiska närvaro, att utöva påtryckningar på befolkningen och att omdefiniera frågan som en säkerhets-, humanitär- och administrativ fråga snarare än som frågan om ett folk under ockupation som kräver sin rätt till självbestämmande och att upprätta sin egen stat.

▪︎ Gradvis annektering och en ny verklighet

På Västbanken är ett av de viktigaste verktygen i det israeliska projektet att utvidga bosättningarna och befästa den israeliska kontrollen över marken, parallellt med att ändra karaktären på den civila och juridiska förvaltningen av de palestinska områdena.

I juli 2024 konstaterade Internationella domstolen att Israels politik och praxis, inklusive utvidgningen av bosättningarna och den tillhörande infrastrukturen, exploateringen av naturresurser och tillämpningen av israelisk lag på delar av Västbanken, befäster den israeliska kontrollen. Domstolen ansåg att denna politik leder till annektering av stora delar av det ockuperade palestinska territoriet och hindrar det palestinska folkets rätt till självbestämmande.

Oron ökar 2026 med nya steg mot att överföra fler befogenheter relaterade till mark och civil förvaltning från militären till israeliska civila organ, steg som analytiker anser för närmar Västbanken till verklig annektering. Dussintals nya bosättningar och bosättningscentra har också godkänts under de senaste åren, i en tid då byggnadsarbeten och bosättningsutbyggnad fortsätter.

Det allvarligaste är att det inte bara handlar om att etablera nya bosättningar, utan också om att rita om själva kartan, bryta den geografiska förbindelsen mellan palestinska städer och byar, omge palestinska samhällen med vägar och bosättningar och kontrollera strategiska områden.

▪︎ Bosättningsplanen East1

En av de mest framträdande frågorna är E1-området, som är ett strategiskt område beläget öster om Jerusalem och som sträcker sig mellan Jerusalem och bosättningen Ma'ale Adumim. Det får sin betydelse av sitt geografiska läge, eftersom varje omfattande bosättningsutbyggnad där ses som ett steg som kan fördjupa separationen mellan norra och södra Västbanken och direkt påverka möjligheten till en geografiskt sammanhängande palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Bosättningsplanerna i detta område under augusti 2026 väckte omfattande europeiska protester, eftersom europeiska länder varnade för att byggandet i E1 skulle kunna undergräva möjligheten att genomföra en tvåstatslösning.

Här ligger geografins betydelse. En stat gör inte bara en politisk förklaring, utan behöver också sammanhängande mark, hamnar, resurser och förmåga att röra sig. Ju mer dessa element demonteras, desto svårare blir den palestinska staten, även om namnet "tvåstatslösningen" förblir närvarande i den internationella retoriken.

▪︎ Våld från bosättare

Förutom den officiella bosättningen uppstod under 2026 en anmärkningsvärd upptrappning av bosättarnas våld, inklusive en större överföring av attacker till områden som tidigare ansågs ligga inom den palestinska administrationens räckvidd.

Nya rapporter indikerar en förändring i mönstret för bosättarnas våld från C-områden till A- och B-områden, med en expansion av jordbruksfokus och attacker nära palestinska städer. Forskare och människorättsaktivister anser att denna typ av påtryckningar kan leda till att befolkningen gradvis fördrivs från sina områden, även utan att en officiell plan för massdeportering tillkännages.

Här framträder en av de allvarligaste formerna av fördrivning, nämligen att själva vardagslivet blir ohållbart genom våld, konfiskering av mark, rörelsebegränsningar, rivning av byggnader och avskärning av försörjningsmöjligheter, vilket sedan tvingar befolkningen att lämna sina områden i jakt på säkerhet.

Internationella domstolen har ansett att Israels politik och åtgärder som tvingar den palestinska befolkningen att lämna områden på Västbanken, inklusive konfiskering av mark och begränsning av tillgången till resurser, strider mot förbudet mot tvångsförflyttning av befolkningar som skyddas enligt internationell humanitär rätt.

▪ Gaza mot separationen av de två spåren

När det gäller Gazaremsan verkar ekvationen vara mer komplicerad. Kriget har orsakat omfattande förstörelse och massivt tvångsförflyttning, medan den politiska striden kretsar kring remsans framtid. Vem ska styra den? Vem äger vapnen? Vem ansvarar för säkerheten? Vem ansvarar för återuppbyggnaden?

De senaste händelserna tyder på att en modell har föreslagits som bygger på avväpning av fraktionerna, bildandet av en teknokratisk palestinsk administration och närvaron av en internationell stabiliseringsstyrka, tillsammans med ett gradvis israeliskt tillbakadragande kopplat till etapperna i genomförandet av säkerhetsarrangemangen.

I princip kan återuppbyggnaden av Gaza och ett slut på kriget vara ett steg mot en politisk lösning, men risken är att förvaltningen av Gaza blir en fråga som är skild från den palestinska frågan som helhet, så att Gazaremsan blir en humanitär, säkerhetsmässig och administrativ fråga, medan en bosättningsverklighet och en gradvis annektering befästs på Västbanken.

Här uppstår den mest angelägna frågan: Behandlas Gaza och Västbanken som en del av ett enda palestinskt territorium, eller separeras de två spåren så att Gaza styrs separat medan möjligheten till en palestinsk stat urholkas på Västbanken?

Denna fråga är särskilt viktig mot bakgrund av Internationella domstolens rådgivande yttrande från 2024, som bekräftade att de ockuperade palestinska territorierna, inklusive Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan, juridiskt sett utgör en enda territoriell enhet.

▪︎ Avskaffande av idén om en stat

Den farligaste fasen i likvideringen av den palestinska frågan ligger kanske inte i att förklara den upphävd, utan i att tömma den på dess politiska innehåll. Om palestinierna reduceras till fördrivna personer som behöver bistånd, eller Gazas befolkning till en fråga om återuppbyggnad, eller Västbankens befolkning till samhällen som är omringade av bosättningar och militära vägar, blir frågan något helt annat än dess kärna – ett folk som kräver frihet, självbestämmande, ett slut på ockupationen och inrättandet av en självständig stat. Därför framstår kampen på marken som direkt kopplad till kampen om politiken.

Varje ny bosättning, varje väg som bryter kontakten mellan palestinska samhällen, varje område som faktiskt annekteras, varje fördrivning och varje administrativ separation mellan Gaza och Västbanken kan ändra villkoren för en framtida lösning.

Står vi inför en enda plan?

Det är viktigt här att inte behandla alla israeliska åtgärder som nödvändigtvis en del av en "hemlig plan" med fullständiga detaljer. Inom Israel självt finns det strömningar, partier och institutioner som har olika visioner om framtiden för Gaza och Västbanken.

Men vad som tydligt kan observeras är ackumuleringen av politik och tendenser i processen för utvidgning av bosättningarna, förstärkningen av Israels kontroll över territorierna, förändringen av styrelsesättet på Västbanken, upptrappningen av våldet i bosättningarna och omformuleringen av Gazas framtid som en separat fråga om säkerhet, förvaltning och återuppbyggnad. När dessa åtgärder ackumuleras blir deras politiska inverkan större än varje enskild åtgärd.

 

Palestina står inför kampen för att bevara sin geografi och politiska identitet. Den kommande kampen handlar inte bara om vapenvila eller återuppbyggnad av det som kriget har förstört. Det är en kamp för att bevara det palestinska territoriets enhet, palestiniernas rätt till självbestämmande och möjligheten att upprätta en suverän och livskraftig stat.

Därför är den fråga som bör förbli aktuell för det internationella samfundet inte bara: Hur stoppar vi kriget? Men också: Hur kommer Palestina att se ut efter kriget?

Om kriget i Gaza upphör medan uppdelningen av Västbanken, annekteringen av land, utvidgningen av bosättningarna och fördrivningen av palestinier från deras områden fortsätter, betyder inte slutet på striderna nödvändigtvis slutet på konflikten.

Det kan helt enkelt innebära att striden flyttas från kanonernas dunder till kartorna över landet, och det här är den allvarligaste punkten – att likvideringen av den palestinska frågan blir en gradvis process som inte kräver något officiellt tillkännagivande, eftersom den sker på marken steg för steg medan världen förblir upptagen med att hantera kriser istället för att förhindra förändringar av verkligheten, vilket kommer att göra varje framtida politisk lösning ännu svårare.