Ismail Jumaa Al-Rimaawi skrev: Sann demokrati mellan fondens styre och myndighetens kontroll

För några dagar sedan gick jag till vallokalen i Sverige för att utöva min demokratiska rätt att välja representanter för regioner, lokala råd och parlament tidigt, före morgonen på valdagen den 13 september. Ett ögonblick som verkar normalt i ett demokratiskt land, men för mig som palestinier har det en djupare innebörd, för när jag stod framför valsedeln kunde jag inte låta bli att jämföra denna scen med vad som har pågått i Palestina i årtionden.

I Sverige finns det flera politiska partier som tävlar om medborgarnas röster, och varje parti har sitt eget program, sin vision och sina ståndpunkter, oavsett om vi håller med dem eller inte. Vissa av dem ligger till höger, vissa i mitten och vissa till vänster. Bland dem finns partier med mycket konservativa ståndpunkter, och andra som har en hård politik gentemot invandring, integration och utlänningar, och som möter omfattande kritik och anklagelser om rasism och utestängning.

Ändå säger inte staten till medborgaren: Vi gillar inte det här partiet, därför kommer vi inte att tillåta det att delta i valet.

En ny vallag utarbetas inte för att utesluta en viss politisk motståndare.

Demokratins dörrar stängs inte för en rörelse eftersom dess program inte överensstämmer med myndigheternas inriktning.

I verkliga demokratier är valurnan suverän.

Om ett parti är extremistiskt, rasistiskt eller har ett program som en stor del av samhället avvisar, är konfrontationen med detta parti genom politik, debatt och val, och det är upp till medborgaren att bestämma: att ge det sin röst eller att undanhålla den.

Detta är den grundläggande idén i en demokrati: att lita på folket även när resultatet av deras val inte är bekvämt för dig.

Det är just här den smärtsamma jämförelsen med Palestina börjar.

I nästan tre decennier har palestinierna levt i en politisk verklighet där en part och en fraktion har dominerat regeringsinstitutionerna på Västbanken, medan det palestinska demokratiska livet har förblivit upphängt mellan uppskjutna val, råd som har förlorat mycket av sin folkliga legitimitet och politiska institutioner som inte nödvändigtvis återspeglar viljan hos alla palestinier i hemlandet och i exil.

Problemet ligger inte bara i förekomsten av ett dominerande parti eller en dominerande organisation, utan i en politisk mentalitet som anser att fortsatt kontroll är en förvärvad rättighet, och ser den politiska rivalen som ett hot som måste inneslutas eller elimineras i stället för att betrakta den som en naturlig del av det demokratiska livet.

Demokrati betyder inte att en sida vinner för alltid.

Det betyder inte att partiet som kämpade i det förflutna blir ensam ägare till nutid och framtid.

Det betyder inte heller att revolutionen, kampen och historien ska förvandlas till ett permanent instrument för att monopolisera makten.

Den nationella kampen är ett stort värde, men kampen ger ingen äganderätt till folket, och ger inte heller någon organisation rätten att för alltid konfiskera palestiniernas beslut.

Här är paradoxen som är värd att stanna upp vid:

I Sverige kan ett parti som anklagas för rasism och extremism komma in i riksdagen om det får väljarnas röster, eftersom principen är att folket bestämmer.

I Palestina behandlas den politiska motståndaren ofta som ett problem som måste elimineras, snarare än att betraktas som folkets grundläggande rätt att välja.

Om vi verkligen tror på demokratin måste vi acceptera dess resultat, inte bara tro på den när den garanterar oss seger.

Demokrati är inte bara en omröstningslåda; demokrati är rätten till konkurrens, valfrihet, lika möjligheter, maktdelning, respekt för väljarnas vilja och acceptans av möjligheten att förlora.

Det är det som gör den svenska scenen annorlunda.

Du kanske är oense med ett parti, och du kanske anser att dess program är farligt, rasistiskt eller extremistiskt, men du avskaffar inte dess existens bara för att du inte håller med det. Du konfronterar det i valen, övertygar människor att inte rösta på det och låter valurnan få sista ordet.

Detta är det verkliga testet för varje politiskt system: Litar det på folket när folket är oense med det?

Att utforma lagar på ett sätt som säkerställer att en enda part kvarstår, att använda institutioner för att hindra konkurrenter, eller att förvandla val till en formell process som inte tillåter verklig förändring – detta är inte en fullständig demokrati, oavsett hur många slagord som används.

Jag stod inför valurnan i Sverige och valde vem jag ville skulle företräda mig. Ingen frågade mig om min tillhörighet, ingen bad mig att rösta på ett visst parti, och ingen sa till mig att det fanns ett parti som måste sitta kvar vid makten eftersom det fanns där före de andra.

Jag är medborgaren, jag är den som har rösten, och jag är den som bestämmer vem som representerar mig.

Detta är ett budskap som jag hoppas ska nå fram, eftersom vi vill ha en demokrati som inte är rädd för folket, vi vill ha val vars resultat inte är förutbestämda, vi vill ha institutioner som inte tillhör ett parti eller en organisation.

Vi vill att palestinierna på Västbanken, i Gaza, Jerusalem och i diasporan ska ha ett verkligt inflytande när det gäller att bestämma sitt hemlands framtid.

Vi vill att valurnan ska bli vägen till makten, och att själva valurnan ska kunna ta bort dem som har nått den.

Makten är inte ett politiskt arv, hemlandet tillhör inte någon organisation, och folket är inte underordnat någon.

I Sverige gick jag till valurnan för att välja vem som ska styra i folkets namn, och i Palestina väntar vi fortfarande på den dag då det verkligen är folket som väljer, som håller makthavarna ansvariga och som åstadkommer förändring.

Den dagen kommer inte bara att vara ett val.

Det kommer att vara början på palestiniernas återerövring av sin naturliga rätt att vara beslutsfattare i sitt eget land.