De första palestinska ledarna i Palestinska befrielseorganisationen hade rätt när de i artikel 22 i den palestinska nationella stadgan 1964 bekräftade att "sionismen är en politisk rörelse som är organiskt kopplad till den globala imperialismen och fientlig mot alla befrielse- och framstegsrörelser i världen, och den är en rasistisk och fanatisk rörelse i sin sammansättning, aggressiv, expansionistisk och kolonisatorisk i sina mål och nazifascistisk i sina metoder". Samma principiella ståndpunkt upprepades vid den asiatisk-afrikanska solidaritetskonferensen, som hölls i Havanna i januari 1966, då man beslutade att "sionismen är en kolonial rörelse till sin natur och identitet, expansionistisk och aggressiv i sina mål, rasistisk i sin sammansättning och fascistisk i sina metoder och medel". Den upprepades också i FN:s generalförsamlings resolution nr 3379 av den 10 november 1975, som bekräftade att "sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering".

Dessa datum ligger årtionden bakom oss, och under hela denna tid har det bekräftats att sionismen inte bara är fascism, utan den högsta formen av fascism i tanke och handling. Världen bevittnade fascistiska rörelser och regimer, särskilt på den europeiska kontinenten mellan första och andra världskriget, som Benito Mussolinis fascism i Italien, Adolf Hitlers nazism i Tyskland och Francisco Francos fascism i Spanien. Dessa fascistiska regimer, som drabbade den europeiska kontinenten under den perioden, hade gemensamma egenskaper, varav den farligaste var tron på den nationella och etniska gruppens överlägsenhet och överhöghet över andra nationella och etniska mänskliga grupper, och de därav följande rättigheterna att tillgripa åtgärder mot fiender i hemlandet och utomlands, vare sig de var verkliga eller imaginära.

Ursprungligen var de fascistiska krafterna på 1920- och 1930-talen ett politiskt fenomen i samhällen som led av djupa politiska, sociala och ekonomiska kriser på grund av de krig som tyngde dem. Den bolsjevikiska ledaren Leo Trotskij var en av de första som belyste dess natur, klassbas och huvudfunktion som ett verktyg för politisk terror mot vänsterns krafter och arbetarklassrörelsen. För honom var fascismen en diktatur som återspeglade småborgarklassens fientlighet mot storkapitalet, vilket motsvarade dess fientlighet mot arbetarorganisationerna. Dessa krafter fann sitt mål bland de marginaliserade sociala grupperna och vände sig kraftfullt mot dem som ett verktyg i sitt uttalade krig mot vänsterns krafter, arbetarrörelsen och fackföreningarna både internt och i den svagare omgivningen utomlands, eftersom de ansåg att de hade de överlägsna egenskaper som skulle göra det möjligt för dem att kontrollera och förslava dessa grupper om de kom till makten.

Den sionistiska rörelsen är den legitima avkomman av den miljö som den föddes ur. Invandringsvågorna till Palestina var huvudsakligen europeiska. Som i alla invandrarsamhällen tog invandrarna med sig kulturella arv och politiska idéer som de hade förvärvat i sina ursprungsländer. I mitten av 1920-talet uttryckte Itamar Ben-Avi, chefredaktör för tidningen "Davar Hayom", vars första nummer publicerades den 8 augusti 1919 i Palestina och som konkurrerade med tidningen "Haaretz", sin stora beundran för Mussolini, som han ansåg vara en "exceptionell man". Ben-Avi beskrev Mussolini, ett år efter att han kommit till makten, som "en själ som bara kommer till världen en gång per århundrade".

Parallellt med honom fanns också Abba Ahimaner, en författare som började sin politiska och journalistiska karriär i Mapam-partiets tidning "Hapoel Hatzair", och sedan lämnade den för att bli en regelbunden kolumnist i "Davar Hayom" i slutet av 1920-talet med titeln "Från en fascists dagbok". Denna Ahimeir bildade tillsammans med en författare och poet vid namn Uri Zvi Greenberg, och en läkare och författare vid namn Jehoshua Hashel Yevin, en grupp som blev känd som "Huliganalliansen", vars mål bland annat var att höja statusen för "judisk nationalism" bland ungdomar. Denna trio föraktade liberaler och de som krävde en uppgörelse med araberna och britterna, och de hyllade våld, särskilt mot socialister och kommunister, och mot liberaler och politiska motståndare i allmänhet, och de kommunicerade med beundran med extremhögra kretsar i Europa. Deras förbindelser med Mussolinis regim fortsatte åtminstone fram till 1938, då han utfärdade raslagar liknande de nazistiska raslagarna.

Vi vill här också nämna en av de framstående ledarna för den sionistiska rörelsen och Judiska byrån och hans ståndpunkter gentemot nazismens maktövertagande i Tyskland. Det mest chockerande exemplet på detta område var firandet av framstående ledare inom den sionistiska rörelsen av nazismens seger över liberalismen, enligt deras uttryck. Det var fallet med Dr. Joachim Prinz, den judiska rabbinen, som steg i leden av den judiska världskongressen för att bli vice ordförande, var nära Golda Meir och blev en av de framstående ledarna i den internationella sionistiska rörelsen. Dr Joachim Prinz lät sig medföras av hysterin kring rasöverlägshet på nazistiskt vis och skrev en bok på tyska med titeln (Vi judar, Wir Juden), i vilken han smickrade den nazistiska ideologin till den grad att det gränsade till besatthet, där han sade: "Vad den tyska revolutionen (Adolf Hitlers revolution) betyder för den tyska nationen kommer till slut att bli uppenbart för dem som skapade den och formade dess image. Liberalismen har förlorat sin chans, liberalismen, den form av politiskt liv som hjälpte till att integrera judarna, denna liberalism är nu på väg att besegras." Liberalismen, enligt Joachim Prinz, och detta är bara en bråkdel av hans bok, var den gemensamma fienden till både nazismen och sionismen. Joachim Prinz bok lämpar sig i dag som undervisnings- och utbildningsmaterial i religiösa sionistiska skolor och lämpar sig även som undervisnings- och utbildningsmaterial för att försvara nationalitetslagen och för att marknadsföra det de kallar en kupp mot demokratin och rättsväsendet i Israel.

Förutom dessa tidiga pionjärer inom den fascistiska tanken har den sionistiska rörelsen fött fram ett inte obetydligt antal ledare, organisationer och föreningar som tror på nationens överlägsenhet över individen och att individen måste underordna sig den, från att dyrka avguden militärtjänstgöring, till att kräva att alla personliga statuslagar ska underordnas den rabbiniska institutionen, till att förakta dem som väljer omvänd migration och helga behovet av ett "renare" samhälle, som huliganerna i "Lehava"-rörelsen och andra som hyser öppet fientlighet mot asylsökande och stämplar den "sionistiska vänstern" inte som en politisk opposition inom samhället, utan som agenter för utlänningar. Dessutom ser vi att tron på det "utvalda folkets" rätt att kontrollera andra har spridit sig utan gränser på Västbanken och i Gaza i mer än ett halvt sekel.

"Kach"-rörelsen, som växte fram ur "Jewish Defense League" som grundades av Meir Kahane i USA, var ett lysande exempel på fascism. Den riktade sig mot alla som den ansåg utgöra ett hot mot uppkomsten av "extrem judisk nationalism", inklusive arabiska och muslimska organisationer och aktivister, journalister och akademiker, samt medlemmar av det judiska samfundet "som inte är tillräckligt judiska", enligt deras åsikt. Denna liga grundades på en extremhögerideologi med fem grundläggande principer skrivna av Meir Kahane, nämligen: kärlek till Israel och Israels folk. Judarnas stolthet över sin historia och kultur, disciplin och enighet bland judarna, tron på det judiska folkets storhet och principen om järnhård styrka. Denna rörelse bildade en beväpnad hemlig organisation på Västbanken som kallades "Vägsäkerhetskommittén", och dess medlemmar fick hög utbildning och hade snabba transportmedel. Baruch Goldstein, som begick massakern i Ibrahimi-moskén i Hebron 1994, där 29 dyrkare märtyrdes, kom från denna rörelse. Efter massakern placerade Israel, Europeiska unionen och USA rörelsen på terrorlistorna, och i maj 2022 tog det amerikanska utrikesdepartementet bort rörelsen från terrorlistan.

Partierna "Jewish Power" och "Religious Zionism", en bred beskrivning i Likudpartiet, har bevarat arvet från "Jewish Defense League – Kach-rörelsen". I vilket fall som helst innehar Itamar Ben Gvir, ledare för det främlingsfientliga partiet "Jewish Power", nu posten som minister för nationell säkerhet i Netanyahus koalitionsregering. Han var medlem i "Kach-rörelsen" innan den förbjöds. Han är fortfarande en öppen förespråkare för "Meir Kahanes teologi" och hans fascistiska politik. Vid flera tillfällen höll Ben Gvir, omgiven av en säkerhetsgrupp som tilldelats honom av premiärminister Benjamin Netanyahus kansli, ett tal där han berömde både Kahanah och Baruch Goldstein. Bezalel Smotrich, finansminister och minister för bosättningar i försvarsministeriet, framställer sig själv som en typisk fascist. Han tillfrågades en dag om sin inställning till en jude som kastar en brandbomb in i ett hus och dödar araber (det som avses är Duma-massakern, där bosättarna brände familjen Dawabsheh). Är detta en terrorhandling? Han svarade nekande, och han tillfrågades också: Är Baruch Goldstein, som begick massakern i Ibrahimi-moskén 1994, en terrorist? Han svarade: "Nej, han är inte en terrorist." Och är Ami Popper – gärningsmannen bakom massakern i 'Ayn Qinya – en terrorist? Hans svar var nej. Han är en troende person.

I det brutala kriget som ockupationsmakten för mot Gazaremsan, liksom på Västbanken, åberopas "Kahane-principen" om hämnd allt oftare av israeliska ledare. I början av kriget förklarade Netanyahu i ett offentligt tal: "Ni måste komma ihåg vad amalekiterna gjorde mot er, som vår heliga skrift säger. Och vi minns det." Betydelsen av Netanyahus hänvisning till "amalekiterna" klargjordes i ett uttalande av den israeliska försvarsministern Yoav Gallant: "Vi bekämpar mänskliga djur och agerar därefter. Vi kommer att utplåna allt, och de kommer att ångra det ". De israeliska ledarna har gjort många uttalanden av liknande karaktär sedan krigets början, och dessa uttalanden har förverkligats i de folkmord som begåtts av den israeliska regeringen och den israeliska armén.

I dagens läge finns det många blodfläckade händer, och många är de som törstar efter att spilla blod i Israel. Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich är två exempel på en illusorisk och arrogant nationalism, i en djungel av en rasistisk strömning som hävdar etnisk överlägsenhet, omgivna av ledare vars ställning är på gräsrotsnivå, både män och kvinnor. Den förste nöjer sig inte med att prioritera bosättarnas rörelsefrihet på Västbankens gator framför palestiniernas rätt till rörelsefrihet och liv, utan går ännu längre i sin fascism och beväpnar bosättarna och uppmanar dem att trycka av mot "upploppsmakare och stenkastare" bland palestinierna. Den andre nöjer sig inte med att uppmana till att separera arabiska kvinnor från judiska kvinnor under förlossningen på sjukhus, utan går ännu längre genom att uppmana till att utplåna staden Hawara från kartan, eller i bästa fall ge palestinierna tre val: antingen leva som rättslösa andraklassmedborgare i hans stat som sträcker sig från floden till havet, eller emigrera utomlands med alla faciliteter, eller låta ockupationsarmén göra upp med dem med våld. Hans fru, Froitel Smotrich, var tydligare än honom när det gällde att förmedla bilden när hon i en intervju med Rafi Reshef på den israeliska Kanal 10 sa att hon inte var beredd att låta en arabisk barnmorska ta emot hennes barn. Hon anser att ögonblicket för förlossningen är ett rent, judiskt ögonblick, så att det inte finns någon anledning att orena det med arabiska händer.

Denna sjuka mentalitet återspeglas tydligt i dagens läge i det pågående kriget mot både Gazaremsan och Västbanken. I Gazaremsan överskred den sionistiska statens brott gränserna efter att antalet martyrer nådde 73 500 och antalet skadade 174 500. Efter att cirka 95 % av utbildningsinstitutionerna och -anläggningarna har tagits ur bruk till följd av förstörelsen, inklusive 14 universitet som har förstörts helt och 12 universitet som har drabbats av allvarliga och varierande skador, har 38 sjukhus och 96 vårdcentraler tagits ur bruk helt och hållet, och 197 ambulanser har förstörts och utsatts för attacker. Dessutom har infrastrukturen i Gazaremsan utsatts för omfattande förstörelse som har drabbat mer än 90 % av dess nätverk och viktiga anläggningar. På Västbanken har denna stats brott överskridit alla gränser, efter att antalet martyrer sedan den 7 oktober uppgått till 1 183, och antalet skadade till över 12 635 medborgare med varierande skador. Minst 237 byggnader och anläggningar har förstörts helt i lägren Jenin, Tulkarm och Nur Shams, tillsammans med en omfattande förstörelse av vatten-, el- och fasta telenät, samt tvångsförflyttning och fördrivning av cirka 40 000 palestinska flyktingar som har lämnat sina hem för att söka säkerhet. Dessutom har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu officiellt skrutit över uppförandet och etableringen av 104 bosättningar och 160 jordbruks- och bosättningsutposter på Västbanken, vilket har lett till att bosättningsråden har utökat sin kontroll över cirka 42 procent av Västbankens territorium och cirka 70 procent av de totala områdena klassificerade som "C".

Dessa siffror visar, utöver det som nämnts ovan, att vi står inför en obskurantistisk fascism som medvetet förvandlas till en öppen fascism, buren av en våg av blint hat mot vår tids filistéer, enligt Benjamin Netanyahu och andra ministrar och ledare i Israel, som blåser i "hämndens basun" mot filistéerna i en atmosfär där förnuftet saknas. Få, om inte sällsynta, i Israel är de röster som inser djupet av den klyfta som de sionistiska partierna, i alla dess nyanser, har fallit ner i, klyftan att falla i offer för nazismen till nya nazister. De röster som ser detta accelererande fall är undantagsfall, såsom fallet med den tidigare talmannen i Knesset, Avraham Burg, som en gång skrev en artikel i tidningen "Haaretz" där han bröt tystnaden: "Det finns en judisk nazism som styr i Israel", med hänvisning till den nuvarande israeliska regeringen, "ledd av ledare som tror på doktrinen om den judiska rasen och den judiska överlägsenheten, precis som den tyska nazismen".