Parlamentsval i olika länder runt om i världen utgör, förutom att vara en form av medborgardeltagande i förvaltningen av statens och samhällets angelägenheter genom att välja dem som ska företräda dem i nationella institutioner, ett av de viktigaste verktygen för politisk och samhällelig förändring, förnyelse av det demokratiska livet och reproduktion av legitimitet. Valens funktion är inte begränsad till att välja nya representanter, utan de gör det möjligt för samhället att granska sin politiska erfarenhet, ställa sina institutioner till svars, förnya sina ledare och omorganisera sina nationella prioriteringar i linje med de förändringar och utmaningar som det står inför.

Den palestinska situationen, med dess omgivande komplexitet, främst den fortsatta israeliska ockupationen och dess kontroll över land, gränser och det palestinska folkets resurser, gör valet till en händelse med en annan innebörd och funktion. Det palestinska folket lever ännu inte i en fullt suverän stat, utan befinner sig fortfarande i en fas av nationell befrielse, vilket kräver att den palestinska demokratiska processen tar hänsyn till denna fas natur och dess krav, och att den förenar nödvändigheterna av internt demokratiskt uppbyggande med kraven och målen för den nationella kampen.

I den meningen verkar valens grundläggande funktion i stort sett vara frånvarande från det nuvarande palestinska landskapet. I stället för att utgöra en demokratisk ingång till återuppbyggnaden av det politiska livet och förena det palestinska folket och dess politiska och samhälleliga krafter kring en gemensam nationell vision och övergripande mål, kan allmänna val, mot bakgrund av den fortsatta splittringen och avsaknaden av politisk konsensus, förvandlas till en ny faktor som fördjupar splittringen och polariseringen och befäster den befintliga splittringen, i stället för att bidra till att övervinna den och återuppbygga den nationella enheten på demokratisk grund.

Val är inte bara en mekanism för att hantera meningsskiljaktigheter, utan är i första hand ett verktyg för att befästa nationell enighet, som måste föregå valprocessen och inte vara ett resultat av den. Det är inte enbart valresultaten som kan lösa kriserna, utan deras framgång är kopplad till förekomsten av ett förhandsavtal om grundläggande nationella frågor. Vad som menas med enighet här är inte att dölja skillnader eller bilda formella koalitionslistor, utan att bygga en verklig politisk konsensus kring gemensamma grunder och principer. Det är möjligt att uppnå politisk enighet även när det finns flera vallistor och ingen valenighet. Därför bör valen vara en inkörsport till att bygga en ny fas och stärka det nationella projektet, inte ett sätt att hantera krisen eller befästa splittringen. Härifrån uppstår den grundläggande frågan: Varför går vi till val i avsaknad av enighet om de nationella grunder som de bör vila på?

Den palestinska erfarenheten har särskilt visat att att förlita sig på logiken om majoritet och minoritet, i dess rent numeriska bemärkelse, i avsaknad av nationellt samförstånd, inte har lett till uppbyggnaden av ett stabilt politiskt system, utan snarare har bidragit till att fördjupa den interna konflikten och i tidigare skeden har lett till smärtsamma sammanstötningar som det palestinska folket fortfarande betalar priset för än i dag. Därför ligger den verkliga utmaningen inte bara i att hålla val, utan i att skapa en politisk och nationell miljö som gör valresultatet till en ingång till partnerskap, och inte till en ny möjlighet att skapa splittring.

När det gäller valens andra funktion, nämligen förändring, verkar bilden vara mer komplicerad och gränsar ibland till önskningar och förhoppningar, eftersom vissa politiska krafter inte är fullt övertygade om behovet av förändring. Det finns krafter och maktcentra som kan se varje potentiell förändring som ett hot mot sina positioner, sin inflytande och sina intressen, och därför kan de betrakta den som en politisk förlust som bör motarbetas med olika medel. Här förvandlas valet, istället för att vara en mekanism för att återuppbygga och förnya det politiska systemet, till en arena för maktkamp och kamp om positioner.

Härifrån framträder den grundläggande frågan som alla erkänner i teorin, men få arbetar för att översätta den till verklighet på marken, nämligen att alla nationella ramverk eller institutioner som kommer att bli resultatet av valen kommer att fortsätta att styras av de komplikationer som ockupationen innebär. Ockupationens realitet gör den palestinska frågan annorlunda än de demokratiska erfarenheterna i självständiga stater med full suveränitet. Vi befinner oss fortfarande i en fas av nationell befrielse, och därför bör våra inre relationer styras av lagarna om partnerskap och nationell samstämmighet.

Detta innebär inte på något sätt att man ska nedvärdera demokratin eller valen. Tvärtom måste en verklig demokrati i det palestinska fallet omfatta begreppet partnerskap och göra de valda institutionerna till ett övergripande ramverk för de olika delarna av det palestinska folket, inte ett verktyg för att marginalisera en part eller utesluta en politisk eller social kraft. Den eftersträvade palestinska demokratin är den som förenar medborgarnas rätt att välja sina företrädare med det nationella behovet av att skydda folkets enhet, frågan och det politiska systemet.

Oavsett önskningar och ambitioner är den verklighet vi står inför idag att de palestinska valen går i två motsatta riktningar: Den första är de externa påtryckningarna för att hålla val, oavsett vilka överväganden och bakgrunder som ligger bakom dessa påtryckningar, vilka inte nödvändigtvis överensstämmer med de interna palestinska motiven och behoven för att hålla val. Den andra är det verkliga palestinska behovet av att förnya legitimiteten för våra nationella institutioner, tillföra nytt blod till dem, ge utrymme för en ny generation unga människor att delta i det politiska livet och presentera nya visioner och idéer som kan skapa innovation inom området för att bygga nationella institutioner och den efterlängtade palestinska staten.

Det är viktigt här att skilja mellan de två frågorna: Det faktum att det finns externa påtryckningar eller intressen som driver valet betyder inte att det palestinska behovet av det inte är verkligt. Det palestinska folket har ett verkligt behov av att förnya sina institutioner och sin legitimitet, återställa de valda institutionernas anseende och få ett slut på det politiska och institutionella dödläge som har byggts upp under de senaste åren.

Trots allt ovanstående är det nödvändigt att ständigt betona den nationella vikten och nödvändigheten av att anordna val till lagstiftande församlingen på det planerade datumet, och att se detta som ett viktigt steg på vägen mot att återuppbygga vårt palestinska politiska system och reformera dess institutioner, på grundval av deltagandedemokrati och inom en institutionell ram som bevarar politisk pluralism och garanterar allas deltagande.

Parlamentsvalen bör vara en del av en omfattande nationell process för att återuppbygga det politiska systemet, och bör utgöra ett steg på vägen mot att få ett slut på splittring och fragmentering, till förmån för att alla samlas under Palestinska befrielseorganisationens tak, som den legitima och enda representanten för det palestinska folket, och den nationella ramen som omfattar dess olika politiska och sociala komponenter. I detta sammanhang framhävs vikten av att uppmana till en omfattande nationell dialog med deltagande av alla palestinska krafter och fraktioner, tillsammans med oberoende nationella personligheter, företrädare för det civila samhället och samhällsaktörer, i syfte att utforma de åtgärder och garantier som säkerställer att valprocessen når sitt slutmål på ett fredligt sätt, och som förhindrar att den omvandlas till en ny etapp av interna konflikter.

Den nödvändiga nationella dialogen är inte en dialog för att skjuta upp eller kringgå valen, utan en dialog för att skapa förutsättningar för deras framgång, komma överens om reglerna för det politiska spelet, säkerställa respekt för deras resultat och förhindra att de används som ett sätt att utesluta andra. Den bör också syfta till att på nytt presentera den palestinska nationella situationen för den palestinska, arabiska och internationella allmänna opinionen, utifrån dess förmåga att övervinna svårigheter och splittring och att enas på fältet och inom institutionen, på ett sätt som skyddar vårt folks intressen och legitima nationella rättigheter.

I detta sammanhang måste valen vara en del av en bredare nationell strategi som återupprättar enheten hos det palestinska folket på Västbanken, inklusive Jerusalem, Gazaremsan och på olika platser där de finns, och bekräftar deras rätt att kämpa för frihet, självbestämmande, självständighet och rätten att återvända, under taket för Palestinska befrielseorganisationen.

Bildandet av den lagstiftande församlingen, genom fria, rättvisa, öppna och demokratiska val, är ett mycket viktigt steg på vägen mot att reformera vårt palestinska politiska system. De valda institutionerna är inte bara juridiska strukturer, utan är ett uttryck för folkviljan och medborgarnas rätt till kontroll, ansvarsskyldighet och deltagande i beslutsfattandet. Därför kommer återupplivandet av det parlamentariska livet att återställa balansen i det politiska systemet, stärka kontrollen över den verkställande maktens arbete och öppna vägen för en offentlig debatt om nationell, social och ekonomisk politik, vilket kommer att bidra till att återställa medborgarnas förtroende för sina institutioner.

Bildandet av det lagstiftande rådet genom fria, demokratiska och transparenta val på Västbanken, med Jerusalem i dess hjärta, och i Gazaremsan, skulle också säkerställa Västbankens och Gazaremsans enhet under den allomfattande palestinska nationella myndighetens jurisdiktion, och blockera vägen för de skamliga projekten och försöken att separera Gazaremsan från Västbanken, eller att behandla Gazaremsan som en separat enhet med en egen politisk väg.

I detta sammanhang måste den nya palestinska regeringen, som kommer att få det lagstiftande rådets förtroende, ta på sig sina nationella skyldigheter gentemot vårt folk i Gazaremsan, med fullständig jämlikhet med sina skyldigheter gentemot vårt folk på Västbanken och i det ockuperade Jerusalem, för att säkerställa inledandet av en gemensam nationell väg, ledd av Palestinska befrielseorganisationen, mot frihet, självständighet och rätten att återvända.

Därför skulle ett avbrott i eller upprepade uppskjutanden av valen snedvrida det politiska systemet i vårt land och undergräva folkets förtroende för dess institutioner och deras förmåga att skydda det och säkerställa dess legitima nationella intressen och rättigheter. Det skulle också vidga klyftan mellan medborgarna och deras institutioner och förstärka känslan av frustration och politisk apati. Därför kommer varje uppmaning eller försök att avbryta eller skjuta upp valet, likt det som inträffade 2021, endast att fördjupa tvivlen kring den nationella institutionens seriositet när det gäller att ta sitt ansvar gentemot sitt folk och garantera dess nationella rättigheter, samt inför den palestinska, arabiska och internationella allmänna opinionen. Det kommer också att väcka allvarliga frågor om graden av efterlevnad av tidigare nationella överenskommelser.

Å andra sidan bör genomförandet av valen i tid inte innebära att man ignorerar de risker eller svårigheter som omger dem, utan det kräver att alla tar sitt ansvar för att skapa förutsättningar för deras framgång, skydda dem från yttre inblandning, säkerställa deras integritet och transparens, åta sig att på förhand respektera deras resultat och enas om att valurnan inte kan vara en inkörsport till utestängning eller isolering, utan ett sätt att förnya legitimiteten och bygga partnerskap.

I detta sammanhang ingår uppgiften att återuppbygga de övergripande nationella institutionerna genom val och nationellt samförstånd, och på grundval av demokratiskt deltagande, utan att utesluta eller marginalisera någon del av vårt folk, eftersom styrkan i det palestinska politiska systemet inte mäts genom en parts förmåga att kontrollera beslutsinstitutionerna, utan genom dess förmåga att omfatta politisk och social mångfald och omvandla den till en källa till nationell styrka.

Om de kommande parlamentsvalen genomförs inom en ansvarsfull nationell ram kan de utgöra en verklig möjlighet att omorganisera det palestinska samhället, förnya institutionerna och legitimiteten, engagera en ny generation ungdomar, återställa medborgarnas förtroende och bana väg för en genuin nationell försoning. Men om de behandlas som enbart en juridisk skyldighet eller en kamp för att befästa inflytelserika positioner, kan de bli en ytterligare faktor som fördjupar krisen. Valens verkliga framgång mäts inte bara av valdagen eller av antalet väljare och platser som den ena eller andra kraften får, utan av dess förmåga att bana väg för återuppbyggnaden av det palestinska politiska systemet, återföreningen av institutionerna, ett slut på splittringen, stärkandet av Palestinska befrielseorganisationens ställning och tillhandahållandet av en inkluderande nationell ram som kan konfrontera ockupationen och dess projekt samt skydda vårt folks legitima nationella rättigheter.

I den meningen är den verkliga kampen inte mellan en part och en annan, inte heller mellan en majoritet och en minoritet, utan mellan två logiker: logiken för individuellism, uteslutning och hantering av splittring, och logiken för nationellt partnerskap, demokrati, konsensus och återuppbyggnad av institutioner. Det alternativ som bör segra är det som gör valet till ett verktyg för att ena det palestinska folket, förnya dess legitimitet, återuppbygga dess institutioner, stärka dess förmåga att konfrontera ockupationen och försvara dess nationella rättigheter, och nå frihet, självständighet och återkomst.