Fathi Kulaib  |  Chef för avdelningen för yttre förbindelser i den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Parlamentsval i olika länder runt om i världen utgör, förutom att vara en form av medborgarnas deltagande i förvaltningen av statens och samhällets angelägenheter genom att välja dem som ska företräda dem i nationella institutioner, ett av de viktigaste verktygen för politisk och samhällelig förändring, förnyelse av det demokratiska livet och reproduktion av legitimitet. Valens funktion är inte begränsad till att välja nya representanter, utan de gör det möjligt för samhället att se över sin politiska erfarenhet, ställa sina institutioner till svars, förnya sina ledare och omorganisera sina nationella prioriteringar i linje med de förändringar och utmaningar som det står inför.

Den palestinska situationen, med dess omgivande komplexitet, främst den fortsatta israeliska ockupationen och dess kontroll över land, gränser och det palestinska folkets resurser, gör dock valet till en händelse med andra konnotationer och funktioner. Det palestinska folket lever ännu inte i en fullt suverän stat, utan befinner sig fortfarande i en fas av nationell befrielse, vilket kräver att den palestinska demokratiska processen tar hänsyn till denna fas natur och dess krav, och att den förenar nödvändigheterna av internt demokratiskt uppbyggande med kraven och målen för den nationella kampen.

I den meningen verkar valens grundläggande funktion till stor del vara frånvarande från den nuvarande palestinska scenen. I stället för att utgöra en demokratisk ingång till återuppbyggnaden av det politiska livet och förena det palestinska folket och dess politiska och samhälleliga krafter kring en gemensam nationell vision och övergripande mål, kan allmänna val, i ljuset av den fortsatta splittringen och avsaknaden av politisk konsensus, förvandlas till en ny faktor som fördjupar splittringen och polariseringen, och befäster den befintliga splittringen, i stället för att bidra till att övervinna den och återuppbygga den nationella enheten på demokratisk grund.

Val är inte bara en mekanism för att hantera meningsskiljaktigheter, utan i grunden ett verktyg för att konsolidera nationell enighet, som måste föregå valprocessen, inte vara ett resultat av den. Det är inte bara valresultatet som kan lösa kriser, utan dess framgång är kopplad till förekomsten av en tidigare överenskommelse om grundläggande nationella frågor. Med samförstånd avses här inte att dölja meningsskiljaktigheter eller bilda formella koalitionslistor, utan att bygga ett verkligt politiskt samförstånd kring gemensamma grunder och principer. Det är möjligt att uppnå politisk enighet även med flera vallistor och avsaknad av valenighet. Därför bör valen vara en inkörsport till att bygga en ny fas och stärka det nationella projektet, inte ett sätt att hantera krisen eller befästa splittringen. Härifrån uppstår den grundläggande frågan: Varför går vi till val i avsaknad av enighet om de nationella grunder som de bör vila på?

Den palestinska erfarenheten har i synnerhet visat att tillämpningen av majoritets- och minoritetslogiken, i dess abstrakta numeriska bemärkelse, i avsaknad av nationell konsensus, inte har lett till byggandet av ett stabilt politiskt system, utan snarare bidragit till att fördjupa den interna konflikten, och i tidigare skeden lett till smärtsamma sammanstötningar som det palestinska folket fortfarande betalar priset för än i dag. Därför ligger den verkliga utmaningen inte bara i att hålla val, utan i att skapa den politiska och nationella miljön som gör resultaten till en inkörsport till partnerskap, och inte ett nytt tillfälle att skapa splittring.

När det gäller valens andra funktion, nämligen förändring, verkar bilden vara mer komplicerad och gränsar ibland till önskningar och förhoppningar, eftersom vissa politiska krafter inte är fullt övertygade om behovet av förändring. Det finns krafter och maktcentra som kan se varje potentiell förändring som ett hot mot deras positioner, inflytande och intressen, och därför kan de betrakta den som en politisk förlust som måste motverkas med olika medel. Här förvandlas valet, istället för att vara en mekanism för att återuppbygga och förnya det politiska systemet, till en arena för makt- och positionskamp.

Här framträder den grundläggande frågan som alla teoretiskt erkänner, men som få arbetar för att omsätta i praktiken, nämligen att alla nationella ramverk eller institutioner som kommer att uppstå till följd av valet fortfarande kommer att vara styrda av de komplexiteter som ockupationen medför. Ockupationens verklighet gör att den palestinska frågan skiljer sig från de demokratiska erfarenheterna i oberoende stater med full suveränitet. Vi befinner oss fortfarande i en fas av nationell befrielse, och därför bör våra interna relationer styras av lagarna om partnerskap och nationell samstämmighet.

Detta innebär inte på något sätt att man ska nedvärdera demokratin eller valen. Tvärtom måste en verklig demokrati i det palestinska fallet omfatta begreppet partnerskap och göra de valda institutionerna till en övergripande ram för de olika delarna av det palestinska folket, inte ett verktyg för att marginalisera en part eller utesluta en politisk eller social kraft. Den eftersträvade palestinska demokratin är den som förenar medborgarnas rätt att välja sina företrädare med det nationella behovet av att skydda folkets enhet, frågan och det politiska systemet.

Oavsett önskningar och ambitioner är den verklighet vi står inför idag att de palestinska valen går i två motsatta riktningar: Den första är de yttre påtryckningarna för att hålla val, oavsett vilka överväganden och bakgrunder som ligger bakom dessa påtryckningar, vilka inte nödvändigtvis överensstämmer med de interna palestinska motiven och behoven av att hålla val. Den andra är det verkliga palestinska behovet av att förnya legitimiteten för våra nationella institutioner, tillföra nytt blod till dem, ge utrymme för en ny generation unga människor att delta i det politiska livet och presentera nya visioner och idéer som kan vara kreativa när det gäller att bygga nationella institutioner och den önskade palestinska staten.

Det är viktigt här att skilja mellan de två frågorna: Det faktum att det finns externa påtryckningar eller intressen som driver valet betyder inte att det palestinska behovet av det inte är verkligt. Det palestinska folket har ett verkligt behov av att förnya sina institutioner och deras legitimitet, att återupprätta de valda institutionerna och att få ett slut på den politiska och institutionella stagnation som har byggts upp under de senaste åren.

Trots allt det ovanstående är det nödvändigt att ständigt betona vikten och det nationella behovet av att hålla val till lagstiftande rådet vid den planerade tidpunkten, och att betrakta detta som ett viktigt steg på vägen mot att återuppbygga vårt palestinska politiska system och reformera dess institutioner, på grundval av deltagandedemokrati och inom en institutionell ram som bevarar politisk pluralism och garanterar allas deltagande.

Parlamentsvalen bör vara en del av en övergripande nationell process för att återuppbygga det politiska systemet och utgöra ett steg på vägen mot att få ett slut på splittringen och splittringen, till förmån för att alla samlas under paraplyet av Palestinska befrielseorganisationen, som den legitima och enda representanten för det palestinska folket och den övergripande nationella ramen för dess olika politiska och sociala komponenter. I detta sammanhang framstår vikten av att uppmana till en omfattande nationell dialog där alla palestinska krafter och fraktioner deltar, tillsammans med oberoende nationella personligheter, företrädare för det civila samhället och samhällsaktörer, i syfte att fastställa de åtgärder och garantier som säkerställer att valprocessen når sitt slutmål i fred, och som förhindrar att den förvandlas till en ny arena för intern konflikt.

Den nationella dialog som krävs är inte en dialog för att skjuta upp eller kringgå valen, utan en dialog för att skapa förutsättningar för deras framgång, komma överens om reglerna för det politiska spelet, säkerställa respekt för deras resultat och förhindra att de används som ett sätt att utesluta andra. Den bör också syfta till att återigen presentera den palestinska nationella frågan inför den palestinska, arabiska och internationella allmänna opinionen, utifrån dess förmåga att övervinna svårigheter och splittringar och att enas på fältet och inom institutionen, på ett sätt som skyddar vårt folks intressen och legitima nationella rättigheter.

I detta sammanhang måste valet vara en del av en bredare nationell strategi som återupprättar enheten hos det palestinska folket på Västbanken, inklusive Jerusalem, Gazaremsan och på olika platser där de finns, och bekräftar deras rätt att kämpa för frihet, självbestämmande, självständighet och rätten att återvända, under taket för Palestinska befrielseorganisationen.

Bildandet av lagstiftande rådet genom fria, rättvisa, transparenta och demokratiska val är ett mycket viktigt steg på vägen mot att reformera vårt palestinska politiska system. De valda institutionerna är inte bara juridiska strukturer, utan ett uttryck för folkviljan och för medborgarnas rätt till kontroll, ansvarsskyldighet och deltagande i beslutsfattandet. Därför kommer återupplivandet av det parlamentariska livet att återställa balansen i det politiska systemet, stärka kontrollen över den verkställande maktens arbete och öppna vägen för en offentlig debatt om nationell, social och ekonomisk politik, vilket kommer att bidra till att återställa medborgarnas förtroende för sina institutioner.

Bildandet av det lagstiftande rådet genom fria, demokratiska och transparenta val på Västbanken, i hjärtat av Jerusalem, och i Gazaremsan skulle också säkerställa enheten mellan Västbanken och Gazaremsan under den inkluderande palestinska nationella institutionens jurisdiktion, och blockera vägen för de skamliga projekten och försöken att separera Gazaremsan från Västbanken, eller att behandla Gazaremsan som en separat enhet med en egen politisk väg.

I detta sammanhang måste den nya palestinska regeringen, som kommer att få det lagstiftande rådets förtroende, fullgöra sina nationella skyldigheter gentemot vårt folk i Gazaremsan, på helt jämlik basis med sina skyldigheter gentemot vårt folk på Västbanken och i det ockuperade Jerusalem, för att säkerställa inledandet av en gemensam nationell väg, ledd av Palestinska befrielseorganisationen, mot frihet, självständighet och rätten att återvända.

Därför skulle upprepade störningar eller uppskjutanden av valen snedvrida den politiska strukturen i vårt system, försvaga folkets förtroende för dess institutioner och deras förmåga att skydda dem och garantera deras legitima nationella intressen och rättigheter, vidga klyftan mellan medborgaren och dess institutioner och öka frustrationen och den politiska apatin. Därför kommer varje uppmaning eller försök att avbryta eller skjuta upp valet, likt det som inträffade 2021, endast att fördjupa tvivlen kring den nationella institutionens seriositet när det gäller att ta sitt ansvar gentemot sitt folk och garantera dess nationella rättigheter, samt inför den palestinska, arabiska och internationella allmänna opinionen. Det kommer också att väcka allvarliga frågor om graden av engagemang för tidigare nationella överenskommelser.

Å andra sidan bör genomförandet av valen i tid inte innebära att man ignorerar de risker eller svårigheter som omger dem, utan det kräver att alla tar sitt ansvar för att skapa förutsättningar för deras framgång, skydda dem från yttre inblandning, säkerställa deras integritet och transparens, åta sig att i förväg respektera deras resultat och enas om att valurnan inte kan vara en väg till utestängning eller isolering, utan ett sätt att förnya legitimiteten och bygga partnerskap.

I detta sammanhang ingår uppgiften att återuppbygga de övergripande nationella institutionerna genom val och nationellt samförstånd, och på grundval av demokratiskt deltagande, utan att utesluta eller marginalisera någon del av vårt folk, eftersom styrkan i det palestinska politiska systemet inte mäts genom en parts förmåga att kontrollera beslutsinstitutionerna, utan genom dess förmåga att integrera politisk och social mångfald och omvandla den till en källa till nationell styrka.

De kommande parlamentsvalen, om de genomförs inom en ansvarsfull nationell ram, kan utgöra en verklig möjlighet att omorganisera det palestinska huset, förnya institutioner och legitimitet, involvera en ny generation unga människor, återställa medborgarnas förtroende och bana väg för en verklig nationell försoning. Men om de behandlas som enbart en juridisk skyldighet eller en kamp för att befästa inflytandesfärer, kan de bli en ytterligare faktor som fördjupar krisen. Valens verkliga framgång mäts inte bara på valdagen eller antalet väljare och platser som den ena eller andra kraften får, utan snarare av dess förmåga att bana väg för återuppbyggnaden av det palestinska politiska systemet, återförena institutionerna, avsluta splittringen, stärka den palestinska befrielseorganisationens ställning, tillhandahålla en inkluderande nationell ram som kan konfrontera ockupationen och dess projekt, och bevara vårt folks legitima nationella rättigheter.

I den meningen står inte den verkliga kampen mellan ett parti och ett annat, eller mellan en majoritet och en minoritet, utan mellan två logiker: logiken av exklusivitet, utestängning och hantering av splittring, och logiken av nationellt partnerskap, demokrati, samförstånd och återuppbyggnad av institutioner. Det alternativ som bör segra är det som gör valet till ett verktyg för att förena det palestinska folket, förnya dess legitimitet, återuppbygga dess institutioner, stärka dess förmåga att konfrontera ockupationen och försvara dess nationella rättigheter, för att uppnå frihet, självständighet och återvändande.