Det finns en berömd historia om de forntida kineserna som, när de ville leva i säkerhet, byggde Kinesiska muren och trodde att dess höjd och storlek skulle hindra deras fiender från att nå dem.

Men historien säger att inkräktarna inte behövde klättra över muren; de mutade vakten och gick sedan in genom porten!

Denna berättelse kanske inte är historiskt korrekt i alla detaljer, men den har en mycket betydelsefull innebörd:

Du kan bygga en stor mur och sedan förlora eftersom du inte har fostrat den människa som ska vakta muren.

Detta är inte bara en berättelse om Kina.

Nationer faller inte alltid för att deras fiender är starkare än dem, och de kollapsar inte nödvändigtvis för att deras murar är svaga; ibland börjar resan mot fallet när fästningarna blir starkare än människan som står bakom dem.

Du kan bygga en modern skola, men vad händer om läraren förlorar sin status?

Du kan utveckla de bästa läroplanerna, men tänk om utbildning blir enbart ett certifikat?

Du kan bygga enorma institutioner, men tänk om de saknar ärlighet och ansvar?

Du kan införa lagar och förordningar, men vad händer om det blir lättare att kringgå dem än att följa dem?

Här ligger problemet inte i staketet, utan i vakten.

 Människan är den första försvarslinjen

När vi pratar om att bygga samhällen riktas vår uppmärksamhet ofta mot saker som kan ses och mätas: byggnader, vägar, skolor, universitet, institutioner, lagar, organ och budgetar.

Men det finns något som är viktigare än allt detta, och som är mindre synligt i beräkningarna:

Människan.

Familjen är inte väggar och möbler; familjen är relationer, värderingar och uppfostran.

Skolan är inte klassrum och tavlor; skolan är en människa som formar en annan människa.

Universitetet är inte byggnader och laboratorier; det är förnuft, samvete och ansvar.

En institution är inte bara ett administrativt system; den är en grupp människor, och om den person som leder den är korrupt, kommer inte ens de bästa reglerna att kunna rädda den.

Därför är det farligaste som kan hända ett samhälle inte bara att dess byggnader förstörs, utan att de betydelser som gör dessa byggnader värdiga att överleva urholkas inom dem.

Nedbrytningen av ett samhälle behöver inte börja med en bomb eller en pansarvagn.

Ibland börjar det på ett lugnare sätt:

 När läraren förlorar sin respekt.
 När kunskap blir ett medel för prestige, inte för att utveckla intellektet.
 När förebilden blir föremål för hån.
 När människor tappar förtroendet för alla auktoriteter och den högsta rösten blir den mest inflytelserika, inte den mest lärda eller kloka.

Då börjar defekten inifrån.

Därför handlar det inte bara om att skydda samhällets gränser, utan också om att skydda det värdesystem som skyddar det inifrån.

 Familjen... den första fästningen

Innan ett barn har en lärare har det ett hem.

Och innan barnet lär sig reglerna i böckerna lär det sig dem av sina föräldrars beteende.

Och innan barnet lär sig vad ansvarskänsla betyder, ser det den hemma.

Därför är det ett mycket allvarligt misstag att underskatta familjen eller behandla den som en sekundär institution.

Särskilt mamman är inte bara den som sköter hushållsarbetet.

En medveten mamma kan vara barnets första lärare, den första källan till trygghet och den första som ingjuter i barnet betydelsen av ärlighet, tillhörighet, ansvar och medkänsla.

Fadern är inte heller bara en inkomstkälla; båda föräldrarna är partner i att skapa en människa.

Om vi vill ha ett starkt samhälle måste vi först fråga: Hur mår familjen?

Sedan kommer läraren.

Läraren förmedlar inte bara information; han bidrar till att forma hela generationers sätt att tänka.

Men vad händer när läraren förlorar sin status?

När eleven känner att respekt för läraren är något gammaldags?

När läraren förvandlas till en anställd som arbetar sina arbetstimmar och väntar på månadens slut?

När utbildning bara handlar om att memorera läroplanen och klara provet?

Då förlorar vi inte bara en lärare, utan vi förlorar en del av vår förmåga att bygga nästa generation.

Att förolämpa läraren är inte en förolämpning mot en person; det är en förolämpning mot själva idén om utbildning.

 Och förebilden... kompassen

Men förebilder är något annat.

Människor, särskilt ungdomar, lär sig inte bara av ord; de lär sig av de förebilder de ser framför sig.

När en ung person inte hittar någon som han litar på vad gäller kunskap, moral och ansvar, kommer han inte att sluta leta efter en förebild; han kommer att leta efter den någon annanstans.

Han kan hitta den hos en person som inte förtjänar att vara en förebild.

Därför är det inte ett sätt att bygga medvetenhet att ta bort alla forskare, utbildare och erfarna människor ur folks ögon, bara för att de gör misstag eller för att vi inte håller med dem.

Ja, ingen står över kritik, den lärde kan granskas, läraren kan hållas ansvarig och förebilden kan göra misstag.

Men det är stor skillnad mellan kritik som korrigerar och förstörelse som undergräver förtroendet för allt.

Ett samhälle som inte litar på någon, inte respekterar kunskap, inte accepterar någon auktoritet och inte ser någon god förebild att följa blir mer sårbart för intellektuell och moralisk förvirring.

 

Vi i Gaza och Palestina vet mycket väl vad det innebär när kriget förstör sten.

Vi vet vad det innebär när hus förvandlas till ruiner, skolor till minnen och inrättningar till grushögar.

Men den största utmaningen är inte bara: Hur bygger vi upp det som har förstörts?

Utan snarare:

Vem ska återuppbygga den människa som kommer att bo i det vi bygger?

Vi kanske kan bygga om huset på några år.

Vi kanske kan bygga upp skolan igen.

Vi kanske kan reparera vägar och institutioner.

Men att återuppbygga förtroende, värderingar, tillhörighet, ansvar, förmåga att tänka, respekt för vetenskap och skydd av familjen… kräver ett längre och mer omfattande projekt.

Därför bör vårt nästa projekt inte bara vara att återuppbygga sten, utan att återuppbygga människan.

Stenarna skyddar inte samhället.

Och lagen ensam skyddar det inte.

Och institutionen ensam skyddar det inte.

Människan är vakten.

Om vi vill bygga ett land som kan stå starkt, måste vi först bygga den människa som kan skydda detta land.

Det räcker inte att bygga muren...

Vi måste bygga vaktaren.