■ Studien "Motståndet i den palestinska nationella rörelsen... Utvecklingen av begreppet och formerna för kampen samt problemställningarna kring den väpnade kampen", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information "Malaf", författad av Ziad Jarghoun, medlem av det politiska byrån för det Demokratiska folkfrontet för Palestinas befrielse, behandlar utvecklingen av begreppet motstånd i den palestinska nationella rörelsen, dess olika former, den väpnade kampens ställning och dess problemställningar samt gränserna för dess effektivitet inom ramen för det palestinska nationella projektet. Den utgår från att motståndet, sedan det moderna palestinska nationella rörelsens uppkomst, har varit en grundläggande pelare i konfrontationen med ockupationen. Den historiska debatten har dock inte handlat om principen om motstånd så mycket som om dess innehåll och former, och om att fastställa det lämpligaste kampmedlet för varje fas av konflikten.

Studien bekräftar att motståndet är ett övergripande och mångfacetterat begrepp, som inte är begränsat till militära insatser, utan även omfattar folkligt och massbaserat motstånd, väpnat motstånd och former av obeväpnade konfrontationer, samt politiskt, juridiskt, diplomatiskt och mediemässigt motstånd. Den uppmanar till att betrakta dessa verktyg som integrerade komponenter i en övergripande motståndsstrategi, där var och ens prioritet bestäms av scenen, maktbalansen och de politiska och fältmässiga förhållandena.

Studien undersöker legitimiteten i det palestinska motståndet ur folkrättens perspektiv, som ett uttryck för det palestinska folkets rätt till självbestämmande och befrielse från ockupation, baserat på principerna i folkrätten och relevanta FN-resolutioner, samtidigt som det betonas att utövandet av denna rättighet fortfarande styrs av reglerna i internationell humanitär rätt.

I sin genomgång av den historiska utvecklingen visar studien att den väpnade kampen övergick från spridda individuella och lokala operationer efter Nakban till en organiserad nationell verksamhet i takt med att den palestinska nationella rörelsen utvecklades. Nederlaget i juni 1967 utgjorde en viktig vändpunkt i den väpnade kampens uppkomst som den huvudsakliga formen av kamp, vilket ledde till att detta begrepp fastställdes i den palestinska nationella stadgan 1968. Den historiska erfarenheten har dock visat att omvandlingen av den väpnade kampen till en exklusiv strategi inte är förenlig med konfliktens komplexitet, och att dess effektivitet kräver att den integreras med politiska, folkliga, diplomatiska och medieverktyg.

Studien behandlar också problematiken med den väpnade kampens dominans över det palestinska politiska medvetandet, och dess omvandling i vissa skeden till ett kriterium för fraktionernas legitimitet och effektivitet, vilket har lett till att det militära och mediala inflytandet har fått företräde framför kriterierna för långsiktig strategisk genomförbarhet. Å andra sidan belyser studien de nationella roller som PLO har spelat i återuppbyggnaden av den nationella identiteten, enandet av det palestinska folket, uppbyggnaden av institutioner och ledarskapet i den politiska och diplomatiska kampen.

Studien analyserar de objektiva faktorer som har styrt den palestinska väpnade kampens erfarenhet, främst den palestinska frågans geografiska och politiska särart, diasporan, avsaknaden av strategiskt djup och stabila baser, det varierande beroendet av den arabiska omvärlden, samt obalansen i maktförhållandena och Israels militära överlägsenhet. Den anser att denna särart kräver en självständig tolkning av den palestinska erfarenheten, utan att mekaniskt projicera andra befrielserörelsers modeller på den.

Studien granskar försöken att etablera baser för motståndet inom Palestina, från erfarenheten av Gazaremsan 1970-1971, genom erfarenheten av områdena (A) under den andra intifadan, till erfarenheten av Gazaremsan efter 2007. Den drar slutsatsen att militära framgångar, oavsett hur viktiga de är, inte i sig är tillräckliga för att uppnå nationella mål, såvida det inte finns ett politiskt och strategiskt ramverk som kan omvandla framgångar på fältet till hållbara politiska vinster.

Vid bedömningen av erfarenheten avvisar studien de absoluta domar som beskriver den väpnade kampen som en fullständig framgång eller ett absolut misslyckande, och uppmanar till att den ska bedömas i enlighet med vad den faktiskt har uppnått och de objektiva förhållanden under vilka den har arbetat. Den bekräftar att den bidrog till att återföra den palestinska frågan till den regionala och internationella dagordningen, befästa den nationella identiteten, bidra till uppbyggnaden av den nationella enheten och institutionerna samt skydda det palestinska nationella projektet i olika skeden.

Studien drar slutsatsen att den väpnade kampen spelade en central roll i den palestinska nationella rörelsens historia, men den är inte hela den nationella strategin, utan en av dess komponenter. Effektiviteten hos det palestinska nationella projektet är kopplat till utformningen av en övergripande och enad nationell strategi, som bygger på en flexibel integration av folkligt motstånd, väpnad kamp samt politiskt, diplomatiskt, juridiskt och mediatiskt arbete. Den bygger även på en kontinuerlig översyn av kampens verktyg mot bakgrund av maktbalansen och interna, regionala och internationella förändringar, vilket stärker förmågan att skydda de palestinska nationella rättigheterna och omvandla element av styrka och motståndskraft till konkreta politiska landvinningar■